Praetor

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Romarriket
Roman SPQR banner.svg

En del av Romportalen
Romarrikets statsskick och förvaltning

Historiska perioder
Romerska kungadömet
753509 f.Kr.

Romerska republiken
50927 f.Kr.
Romerska kejsardömet
27 f.Kr.395 e.Kr.

Västromerska riket
395476

Östromerska riket
3951453

Ordinära magistrater
Konsul (Rom)
Praetor
Prokonsul
Propraetor
Edil
Kvestor
Tribun
Censor
Curator
Extraordinära magistrater
Diktator
Magister Equitum
Ståthållare
triumviri
Decemvir
Ämbeten, titlar och hederstitlar
Kejsare
Legatus
Dux
Officium
Prefekt
Praetorianprefekt
Vicarius
Vigintisexviri
Liktor
Magister militum
Imperator
Princeps senatus
Pontifex maximus
Tetrark
Augustus
Augusta
Africanus
Caesar
Dekurion
Dominus
Domina
Institutioner och juridik
Romerska senaten
Cursus honorum
Romerska folkförsamlingen
Romersk rätt
Romerskt medborgarskap
Imperium
Auktoritet
Kollegialitet

Praetor (latin praetor, egentligen "den som går i spetsen", praeitor) betydde hos forntidens romare ursprungligen förman eller anförare och brukades först som titel för de två högsta republikanska ämbetsmännen (konsulerna), ävensom för diktatorn (praetor maximus, "högste praetor"), och fältherrar, som länge var antingen konsuler, praetorer eller, i republikens senare tider, prokonsuler och propraetorer. Praetor övergick sedan att beteckna en särskild ämbetsmannabefattning.

Då nämligen konsulatet 367 f.Kr. delades mellan patricier och plebejer, avskildes en del av konsulernas ämbetsåligganden och överlämnades åt en ny överhetsperson, praetorn. Denne betraktades som ett slags ämbetsbroder till konsulerna, dock med lägre imperium. Hans huvudsakliga uppgift var att leda den civila rättskipningen i Rom men tillika var han ställföreträdare för konsulerna (se Prefekt), då dessa var borta från staden. Han kunde även få kommando i fält.

Ämbetet skulle tillhöra patricierna men efter 337 f.Kr. stod ämbetet öppet även för plebejer. Omkring slutet av det första puniska kriget, sannolikt 243 (eller 241), tillsattes två praetorer; den ene av dem, vars ställning var förnämligare, kallades stadspraetorn (praetor urbanus) och hade att utöva rättskipningen i civilmål mellan medborgare, varemot den andre, som senare kallades främlingspraetorn (praetor peregrinus), dömde i mål, där en främling var part. Lottkastning bestämde i regel, vilken av de två som skulle ha det ena eller andra uppdraget. Främlingspraetorn användes även för verksamhet utom staden, vid vilka tillfällen stadspraetorn övertog hans vanliga bestyr. Under tiden mellan det första och det andra puniska kriget - årtalet uppges än till 237, än omkring 10 år senare - ökades praetorernas antal till fyra, av vilka två skulle vara ståthållare i de två nybildade provinserna, Sicilien och Sardinien jämte Korsika, och 197 f.Kr. tillkom ytterligare två, avsedda att utöva ståthållarskapet i de båda spanska provinserna.

149 f.Kr., då de ständiga brottmålsdomstolarna (quaestiones perpetuae) inrättades, fick alla sex praetorerna sin verksamhet i Rom, två som domare i civilmål, liksom förut och de fyra övriga som ordförande i var sin domstol.

Källor[redigera | redigera wikitext]