Prefrontala cortex

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Prefrontala cortex, prefrontalkortex eller prefrontala barken, är den främre delen av hjärnans pannlob, och ligger framför premotorkortex och motorkortex. Det omfattar Brodmannareorna (BA) 10, 11, 12, 46, 47, samt delar av flera andra areor.[1] Prefrontala cortex har kopplingar till alla sinnessystem samt subkortikala strukturer som amygdala och hypotalamus.

Prefrontala cortex hör ihop med förmågor som att avstå från att följa stimuli, samt komplexa kognitiva processer som att planera rörelser och handlingar. I detta område finns förmågan att fatta beslut och att anpassa sig till olika sociala sammanhang. I prefrontala cortex bearbetas information utifrån individens erfarenheter och långsiktiga mål. Även empati hör till detta område.

Prefrontala cortex samverkar med premotorkortex och motorkortex när det gäller rörelser. Prefrontala cortex kontrollerar kognitiva processer så att passande rörelser väljs i rätt tid och på rätt plats. Detta val kan kontrolleras genom internaliserad information i arbetsminnet, genom yttre information som vid associativ inlärning eller som svar på både känslomässiga och sociala sammanhang.

Prefrontala cortex tre delar[redigera | redigera wikitext]

Prefrontala cortex består av tre delar:

  1. Dorsolaterala prefrontala cortex (DLFPC),
  2. Orbitofrontala prefrontala cortex (OFC),
  3. Ventromediala cortex (VmPFC).

Den prefrontala barkens orbitala del är så tätt länkad till det limbiska systemet att den kan betraktas som dess överordnade, associativa bark. Den dorsolaterala delen är delaktig i varje form av komplext neuropsykologiskt arbete och fungerar som samordnare och dirigent för hjärnans organiserade reaktioner, i förhållande till dessas komplexitet och vikt. Vid inlärning av nya komplexa beteenden används detta område i stor utrsträckning, men avtar i samband med att detta blir rutin. Den dorsolaterala delen har tillgång till den mesta informationen som finns lagrad.

Kopplingar till andra neuralastrukturer[redigera | redigera wikitext]

Dorsolaterala prefrontala cortex (BA 9 och 46) mottar främst impulser från posterior parietala områden och superior temporal sulcus. Dessa kontakter går åt båda hållen och utöver detta har denna delen av prefrontala cortex starka länkar till samma områden som posterior parietal cortex som cingulate cortex, basala ganglierna och colliculus superior.

Orbitofrontala cortex (BA 11-14) får främst impulser från temporalloben, inklusive från hörselcentra i superior temporal gyrus och visuellacentra i inferotemporal cortex och superior temporal sulcus samt från amygdala. Till det kommer även impulser från det somatosensoriska cortex (BA 43), det gustatoriska cortexet och luktområden i pyriforma cortex. Detta gör att orbitala cortex får information från alla sinnesintryck. Det orbitofrontala området skickar impulser till subkortikala strukturer som amygdala och hypothalamus genom vilket det autonoma nervsystemet kan påverkas och är av vikt vid emotionella reaktioner.

Skador[redigera | redigera wikitext]

Både socialt och sexuellt beteende kräver flexibelt gensvar på sociala ledtrådar. Prefrontala skador påverkar båda beteendena. Det mest kända exemplet på personlighetsförändring efter prefrontal skada är John Harlows studie av Phineas Gage. Han arbetade med dynamit när en explosion gjorde att ett järnrör penetrerade hans huvud. Efter olyckan förändrades hans beteende helt, han hade varit energisk och målmedveten men kunde nu inte genomföra vad han företog sig och saknade social finkänslighet.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Prefrontala cortex”. Sahlgrenska Universitetssjukhuset. http://cns.sahlgrenska.gu.se/goude/nsd/structure_382. Läst 15 februari 2012.