Presidentval i USA

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Presidentval i USA är en form av indirekt val, där väljarna väljer elektorer till ett elektorskollegium, som i sin tur samlas och väljer presidenten och vicepresidenten. Presidentvalet hålls alltid tisdagen efter första måndagen i november, därefter sammanträder elektorskollegiet i december och den ny- eller omvalda presidenten tillträder slutligen den nya mandatperioden på installationsdagen 20 januari.

Det första valet hölls 1789George Washington valdes till USA:s första president. Sedan 1792 hålls valen var fjärde år. Det senaste valet hölls den 6 november 2012.

Historia[redigera | redigera wikitext]

George Washington var USA:s första president.

Metoden att låta elektorer utse presidenten har funnits sedan USA:s konstitution skrevs 1787. Den var en kompromiss mellan de som ville att USA:s kongress skulle utse presidenten och de som ville ha en direkt omröstning bland medborgarna. Antalet elektorer från varje stat sattes till lika många som statens representanter i senaten och representanthuset, vilket ansågs ge en god balans mellan folkrika stater och små stater.

Valdagen är sedan 1800-talet alltid på en tisdag, detta för att ge valdeltagarna tillräckligt med tid för att kunna ta sig till vallokalen sett från söndagen (som var och är förenad med religiöst firande).

Röstberättigade[redigera | redigera wikitext]

Röstberättigade i valet är amerikanska medborgare som på valdagen uppnått 18 års ålder och har registrerat sig som väljare. Vissa undantag från rösträtten finns, olika för varje delstat, till exempel personer som är omyndigförklarade på grund av förståndshandikapp och personer som dömts för mer eller mindre allvarliga brott. I Virginia och Kentucky förlorar man sin rösträtt för all framtid om man blir dömd för ett brott. I majoriteten av delstaterna får fångar som avtjänar straff, eller villkorligt straff inte rösta.[1]

Andelen medborgare som utestängs från rösträtt i egenskap av dömda för brott ökade från 1,2 miljoner år 1976 till 5,3 miljoner år 2008. I presidentvalet år 2012 var antalet uppskattningsvis rekordhöga 5,85 miljoner. Ungefär hälften av dessa hade suttit av sina straff och fullgjort efterföljande övervakning. I valmanskåren som helhet innebar detta att 2,5 % av de potentiellt röstberättigade var uteslutna från rösträtt av sådana skäl. Bland afro-amerikanerna var dock andelen 8 %. Störst antal rösträttsberövade hade Florida, där 1,5 miljoner var berövade rösträtten på grund av domar om brottslig verksamhet. Detta inkluderade över en femtedel av afroamerikanerna i Florida.[2]

Kvinnlig rösträtt tillämpades första gången i 1920 års presidentval. Fram till 1968 års presidentval var röståldern 21 år, men 1972 sänktes den till 18 år.

Kandidater till presidentposten[redigera | redigera wikitext]

Enligt USA:s konstitution måste kandidater till presidentämbetet vara medborgare av Förenta staterna sedan födseln. Att vara född i USA är däremot inget krav; presidentkandidaten John McCain föddes till exempel i Panamakanalzonen. Kandidaterna måste också vara minst 35 år gamla och ha bott i USA i minst 14 år.

Flera partier nominerar en egen kandidat, vanligen på partiets nomineringskonvent. Till dessa officiella partinomineringar finns det oftast flera kandidater. Detaljerna i urvalsprocessen skiljer sig åt mellan de olika partierna. Vidare finns det flera obundna presidentkandidater som inte hör till något parti.

Eftersom det politiska systemet i USA med dess majoritetsvalsprincip gynnar det rådande tvåpartisystemet, har kandidater som inte hör till något av de två stora partierna mycket små utsikter att vinna. Emellertid kan sådana kandidater vinna avsevärd andel av rösterna. Senast skedde detta för Ross Perot, som i 1992 års val erhöll 18,5 procent av rösterna, men inga elektorsröster. Att någon kandidat som inte tillhör demokraterna eller republikanerna vinner ett betydande antal elektorsröster är dock mycket sällsynt. Detta inträffade senast i 1968 års presidentval, där George Wallace fick 8,4 procent av elektorsrösterna.

Förval[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Primärval

Respektive partis kandidater utses i ett förval, där omröstningen pågår under våren presidentvalsåret. I förvalen skiljer man på två olika röstningsmetoder, primary och caucus:

  • I primaries röstar man som i det egentliga presidentvalet med valsedlar. I slutna primärval får bara registrerade väljare till det parti som håller valet rösta, medan alla partiers registrerade väljare får rösta i öppna primärval.
  • På ett caucus träffas ett partis registrerade väljare. Valdeltagarna ställer sig gruppvis beroende på vilken kandidat de stöder. Väljare som inte har bestämt sig uppvaktas därefter av grupperna. Vid mötets slut räknar valförrättarna antalet personer i varje grupp och sammanställer valresultatet.

Vad gäller antalet delegater en kandidat får, finns det skillnader mellan Demokraterna och Republikanerna:

  • Demokraterna har ett proportionellt anpassat system. Det vill säga, varje kandidat tilldelas delegater motsvarande valresultatet. Trots det utses ett inte försumbart antal delegater inte genom förval; kongressledamöter (i representanthuset eller senaten), andra valda befattningshavare samt partifunktionärer får delegatstatus per automatik.
  • Republikanerna fördelar delegaterna antingen genom proportionellt system, liksom Demokraterna, eller genom ”The winner takes them all”-metoden. I ett sådant system tilldelas segraren i ett förval delstatens alla delegater.[3]

Delstaterna Iowa och New Hampshire har särskild betydelse, då de av tradition håller primary respektive caucus först av alla delstater, vilket ger segrarna i dessa val stor massmedial uppmärksamhet. Därför prioriterar de flesta kandidaterna att få ett bra resultat i dessa delstater, för att ha ett lovande utgångsläge inför supertisdagen[4].

Elektorsystemet[redigera | redigera wikitext]

Tekniskt sett väljs inte presidenten direkt av folket, istället bestämmer folkets röster fördelningen av elektorskollegiets 538 röster. Det praktiska valet av elektorer hanteras på delstatsnivå inom de ramar som konstitutionen föreskriver. Detta innebär att såväl valsystem för elektorerna som praktiska röstningsprocedurer skiljer sig åt mellan delstaterna. De flesta delstaterna använder ett valsystem där den som får flest röster i delstaten tilldelas samtliga elektorer från delstaten.

För närvarande tillämpar två delstater, Maine och Nebraska, ett annat system där elektorerna utses i valkretsar motsvarande dem som används i valen till representanthuset. Den kandidat som får flest röster i ett sådant distrikt vinner en elektorsröst från det distriktet. Därutöver vinner segraren på delstatsnivå ytterligare två elektorsröster.

Varje delstat har vanligen lika många elektorer som antalet representanter i kongressen, alltså två elektorer för de två senatorerna samt ett varierande antal för ledamöterna i representanthuset. Den folkrikaste delstaten, Kalifornien, har 55 elektorer medan mindre folkrika som Montana bara har tre. Dessutom har District of Columbia lika många som den stat som har minst antal elektorer (för närvarande tre). För att vinna valet behövs minst 270 elektorsröster.[5]

De valda elektorerna möts i delstatshuvudstaden i början av december och avger sina röster, en för valet till president och en för valet till vicepresident. Vissa delstater har formella krav på att elektorerna måste rösta på den kandidat de lovat, medan elektorer från andra delstater inte har sådana krav på sig. I praktiken röstar de med få undantagsfall på sin kandidat ändå. [5]

Resultat[redigera | redigera wikitext]

Följande är en tabell över resultat i elektorskollegiet:

Det politiska partiet kandidaten tillhör återfinns inom parenteser
* Vinnaren vann mindre än den absolut majoritet av den totala mängden röster.
† Den förlorande kandidaten vann en relativ majoritet av den totala mängden röster.
‡ Den förlorade kandidaten vann en absolut majoritet av den totala mängden röster.
** Förloraren valdes till vicepresident enligt reglerna som fanns innan det tolfte tilläget i USA:s konstitution.
Nummer Valår Vinnare Betydande motkandidater[6]
1 1789 George Washington (partilös) – 69 John Adams** (partilös) – 34
John Jay (inget) – 9
Robert H. Harrison (partilös) – 6
John Rutledge (partilös) – 6
2 1792 George Washington (partilös) – 132 John Adams** (Federalist) – 77
George Clinton (Demokratrepublikan) – 50
3 1796 John Adams (Federalist) – 71 Thomas Jefferson** (Demokratrepublikan) – 68
Thomas Pinckney (Federalist) – 59
Aaron Burr (Demokratrepublikan) – 30
Samuel Adams (Demokratrepublikan) – 15
Oliver Ellsworth (Federalist) – 11
George Clinton (Demokratrepublikan) – 7
4 1800 Thomas Jefferson (Demokratrepublikan) – 73[7] Aaron Burr (Demokratrepublikan) – 73[7]
John Adams (Federalist) – 65
Charles Cotesworth Pinckney (Federalist) – 64
5 1804 Thomas Jefferson (Demokratrepublikan) – 162 Charles Cotesworth Pinckney (Federalist) – 14
6 1808 James Madison (Demokratrepublikan) – 122 Charles Cotesworth Pinckney (Federalist) – 47
George Clinton (Demokratrepublikan) – 6
James Monroe (Demokratrepublikan) – 0
7 1812 James Madison (Demokratrepublikan) – 128 DeWitt Clinton (Federalist) – 89
8 1816 James Monroe (Demokratrepublikan) – 183 Rufus King (Federalist) – 34
9 1820 James Monroe (Demokratrepublikan) – 215/218[8] (inget motstånd)
10 1824*† John Quincy Adams* (Demokratrepublikan) – 84[9] Andrew Jackson† (Demokratrepublikan) – 99[9]
William H. Crawford (Demokratrepublikan) – 41
Henry Clay (Demokratrepublikan) – 37
11 1828 Andrew Jackson (Demokrat) – 178 John Quincy Adams (Nationalrepublikan) – 83
12 1832 Andrew Jackson (Demokrat) – 219 Henry Clay (Nationalrepublikan) – 49
John Floyd (Nullifier) – 11
William Wirt (Anti-Masonic) – 7
13 1836 Martin Van Buren (Demokrat) – 170 William Henry Harrison (Whig) – 73
Hugh Lawson White (Whig) – 26
Daniel Webster (Whig) – 14
Willie Person Mangum (Whig) – 11
14 1840 William Henry Harrison (Whig) – 234 Martin Van Buren (Demokrat) – 60
15 1844* James K. Polk* (Demokrat) – 170 Henry Clay (Whig) – 105
James G. Birney (Liberty Party) – 0
16 1848 Zachary Taylor (Whig) – 163 Lewis Cass (Demokrat) – 127
Martin Van Buren (Free Soil Party) – 0
17 1852 Franklin Pierce (Demokrat) – 254 Winfield Scott (Whig) – 42
John P. Hale (Free Soil Party) – 0
18 1856* James Buchanan* (Demokrat) – 174 John C. Frémont (Republikan) – 114
Millard Fillmore (Knownothings/Whig) – 8
19 1860* Abraham Lincoln* (Republikan) – 180 John C. Breckinridge (Demokrat (från söder)) – 72
John Bell (Constitutional Union Party) – 39
Stephen A. Douglas (Demokrat (från norr)) – 12
20 1864[10] Abraham Lincoln (Republikan) (under namnet National Union Party) – 212 George B. McClellan (Demokrat) – 11
21 1868 Ulysses S. Grant (Republikan) – 214 Horatio Seymour (Demokrat) – 80
22 1872 Ulysses S. Grant (Republikan) – 286 Horace Greeley (Demokrat/Liberal Republican) – 0[11]
Thomas A. Hendricks (Demokrat) – 42
B. Gratz Brown (Demokrat/Liberal Republican) – 18
Charles J. Jenkins (Demokrat) – 2
23 1876*‡ Rutherford B. Hayes* (Republikan) – 185 Samuel J. Tilden‡ (Demokrat) – 184
24 1880* James A. Garfield* (Republikan) – 214 Winfield Scott Hancock (Demokrat) – 155
James B. Weaver (Greenback) – 0
25 1884* Grover Cleveland* (Demokrat) – 219 James G. Blaine (Republikan) – 182
John St. John (Prohibition) – 0
Benjamin Butler (Greenback) – 0
26 1888*† Benjamin Harrison* (Republikan) – 233 Grover Cleveland† (Demokrat) – 168
Clinton B. Fisk (Prohibition) – 0
Alson Streeter (Union Labor Party) – 0
27 1892* Grover Cleveland* (Demokrat) – 277 Benjamin Harrison (Republikan) – 145
James B. Weaver (Populist) – 22
John Bidwell (Prohibition) – 0
28 1896 William McKinley (Republikan) – 271 William Jennings Bryan (Demokrat/Populist) – 176
29 1900 William McKinley (Republikan) – 292 William Jennings Bryan (Demokrat) – 155
John Woolley (Prohibition) – 0
30 1904 Theodore Roosevelt (Republikan) – 336 Alton B. Parker (Demokrat) – 140
Eugene Debs (Socialist) – 0
Silas Swallow (Prohibition) – 0
31 1908 William Howard Taft (Republikan) – 321 William Jennings Bryan (Demokrat) – 162
Eugene Debs (Socialist) – 0
Eugene Chafin (Prohibition) – 0
32 1912* Woodrow Wilson* (Demokrat) – 435 Theodore Roosevelt (Progressiv) – 88
William Howard Taft (Republikan) – 8
Eugene Debs (Socialist) – 0
Eugene Chafin (Prohibition) – 0
33 1916* Woodrow Wilson* (Demokrat) – 277 Charles Evans Hughes (Republikan) – 254
Allan L. Benson (Socialist) – 0
James Hanly (Prohibition) – 0
34 1920 Warren G. Harding (Republikan) – 404 James M. Cox (Demokrat) – 127
Eugene V. Debs (Socialist) – 0
35 1924 Calvin Coolidge (Republikan) – 382 John W. Davis (Demokrat) – 136
Robert M. La Follette (Progressiv) – 13
36 1928 Herbert Hoover (Republikan) – 444 Al Smith (Demokrat) – 87
37 1932 Franklin D. Roosevelt (Demokrat) – 472 Herbert Hoover (Republikan) – 59
Norman Thomas (Socialist) – 0
38 1936 Franklin D. Roosevelt (Demokrat) – 523 Alf Landon (Republikan) – 8
William Lemke (Union Party) – 0
39 1940 Franklin D. Roosevelt (Demokrat) – 449 Wendell Willkie (Republikan) – 82
40 1944 Franklin D. Roosevelt (Demokrat) – 432 Thomas E. Dewey (Republikan) – 99
41 1948* Harry S. Truman* (Demokrat) – 303 Thomas E. Dewey (Republikan) – 189
Strom Thurmond (Dixiecrat) – 39
Henry A. Wallace (Progressiv/American Labor Party) – 0
42 1952 Dwight D. Eisenhower (Republikan) – 442 Adlai Stevenson (Demokrat) – 89
43 1956 Dwight D. Eisenhower (Republikan) – 457 Adlai Stevenson (Demokrat) – 73
44 1960* John F. Kennedy* (Demokrat) – 303 Richard Nixon (Republikan) – 219
Harry F. Byrd (Demokrat) – 15[12]
45 1964 Lyndon B. Johnson (Demokrat) – 486 Barry Goldwater (Republikan) – 52
46 1968* Richard Nixon* (Republikan) – 301 Hubert Humphrey (Demokrat) – 191
George Wallace (American Independent) – 46
47 1972 Richard Nixon (Republikan) – 520 George McGovern (Demokrat) – 17
John G. Schmitz (American Independent) – 0
48 1976 Jimmy Carter (Demokrat) – 297 Gerald Ford (Republikan) – 240
49 1980 Ronald Reagan (Republikan) – 489 Jimmy Carter (Demokrat) – 49
John B. Anderson (inget) – 0
Ed Clark (Libertarian) – 0
50 1984 Ronald Reagan (Republikan) – 525 Walter Mondale (Demokrat) – 13
51 1988 George H. W. Bush (Republikan) – 426 Michael Dukakis (Demokrat) – 111
52 1992* Bill Clinton* (Demokrat) – 370 George H. W. Bush (Republikan) – 168
Ross Perot (inget) – 0
53 1996* Bill Clinton* (Demokrat) – 379 Bob Dole (Republikan) – 159
Ross Perot (Reform) – 0
54 2000*† George W. Bush* (Republikan) – 271 Al Gore† (Demokrat) – 266
Ralph Nader (Green party) – 0
55 2004 George W. Bush (Republikan) – 286 John Kerry (Demokrat) – 252
56 2008 Barack Obama (Demokrat) – 365 John McCain (Republikan) – 173
57 2012 Barack Obama (Demokrat) – 332 Mitt Romney (Republikan) – 206

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Felony Disenfranchisement Laws in the United States, sentencingproject.org (PDF-fil)
  2. ^ Pilkington, Ed (July 13, 2012). ”Felon voting laws to disenfranchise historic number of Americans in 2012”. The Guardian. http://www.theguardian.com/world/2012/jul/13/felon-voting-laws-disenfranchisement. Läst 2014-08-08. Mall:Engelska
  3. ^ About the Primary – Caucus – Convention System
  4. ^ CNN Politics: RESULTS February 5 - SUPER TUESDAY
  5. ^ [a b] Q&A: The US Electoral College, bbc.co.uk
  6. ^ Som "betydande motkandidat" räknas här en som vann minst 1% av den totala mängden röster eller minst en elektor från och med valet 1824, eller mer än fem elektorer för val till och med valet 1820. Viktiga kandidater i valet 2008 definieras som kandidater som kunde vinna en majoritet i elektorskollegiet tack vare att de fanns som röstbara kandidater i tillräckligt många delstater. Kandidaterna är ordnade först efter det parti som nu innehar ämbetet och sedan enligt antal delstater där de finns med på vallistorna.
  7. ^ [a b] Både Burr och Jefferson fick lika många röster i elektorskollegiet. Jefferson valdes till President i representanthuset vilket i slutänden ledde till att det tolfte tilläget till USA:s konsitution skapades.
  8. ^ Det bestreds om Missouris elektorsröster 1820 var giltiga på grund av när staten grundades. Den första siffran exkluderar deras röster, den andra räknar med dem.
  9. ^ [a b] Ingen av de fyra kandidaterna 1824 fick en majoritet av rösterna i elektorskollegiet, så valet avgjordes i representanthuset.
  10. ^ På grund av det amerikanska inbördeskriget deltog inte de stater som låg i uppror.
  11. ^ Greeley kom tvåa i totala antalet röster, men dog innan elektorskollegiet hann rösta. Många av elektorerna röstade för Hendricks, Brown och Jenikns. Tre elektorsröster för Greeley diskvalificerades.
  12. ^ Byrd återfanns inte på valsedlarna 1960, hans röster i kollegiet kom ifrån ett fåtal elektorer som inte hade blivit tvingade att rösta på en specifik individ och en elektor som bröt mot det han blivit beordrad att göra.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]