Diana, prinsessa av Wales

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Prinsessan Diana)
Hoppa till: navigering, sök
Diana
Diana 1995.
Prinsessa av Wales
Gemål Charles, prins av Wales (1981–1996)
Barn Prins William
Prins Harry
Personnamn Diana Frances
Far Edward John Spencer, 8:e earl Spencer
Mor Frances Ruth Burke-Roche
Född 1 juli 1961
Sandringham, Norfolk, Storbritannien
Död 31 augusti 1997 (36 år)
Paris, Frankrike

Diana, prinsessa av Wales, Diana Frances, född Spencer 1 juli 1961 i Park House, Sandringham, Norfolk, död 31 augusti 1997 i Paris, var första hustru till Charles, prins av Wales. De gifte sig 29 juli 1981 i Sankt Pauls-katedralen i London (skilda 28 augusti 1996). Hon är mor till prins William och prins Harry.

Diana var ättling till flera engelska regenter såsom Karl I, Karl II och Jakob II. Hennes föräldrar var Edward John Spencer, 8:e earl Spencer (1924–1992) och hennes mor var Frances Ruth Burke-Roche. Hon växte upp på släktgodset Althorp House i Northamptonshire i England. Som prinsessa av Wales väckte Diana mycket stor medial uppmärksamhet och hon blev snabbt en stilikon. Den uppslitande skilsmässan kom att skildras ingående av media vilket väckte etiska frågor om mediabevakningen av offentliga personer. Diana var beskyddare av flera välgörenhetsorganisationer och har ihågkommits bland annat för sitt engagemang för aids-sjuka och mot landminor.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Barndom och uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Diana var yngsta dotter till John Spencer, 8:e earl Spencer och hans hustru Frances, född Burke Roche. Diana var därmed ättling till flera engelska regenter såsom Karl I, Karl II och Jakob II.[1] Hon föddes i Park House, Sandringham, Norfolk, England den 1 juli 1961, och döptes den 30 augusti 1961 i St. Mary Magdalene av biskopen av Norwich. Hon var sina föräldrars fjärde barn, hennes äldre systrar Sarah och Jane hade fötts 1955 respektive 1957, och hon hade även haft en äldre bror som föddes och dog år 1960. Den nuvarande Earl Spencer, Dianas yngre bror Charles, föddes tre år efter henne den 20 maj år 1964.[2]

Efter föräldrarnas bittra skilsmässa som inträffade år 1969 som en följd av lady Althorps utomäktenskapliga affär med Peter Shand Kydd, arvinge till en större tapetindustri, tog Dianas mor med henne och den yngre brodern Charles till London, där de bosatte sig i en våning i Knightsbridge.[3] Här gick Diana i en offentlig skola. På julen återvände barnen till Norfolk med sin mor och lord Althorp vägrade sedan att låta dem återvända till London, istället ansökte han om ensam vårdnad om barnen. När Frances egen mor vittnat mot henne i vårdnadsrättegången beslutade domstolen att tillerkänna Dianas far ensam vårdnad om barnen.[4] Den 14 juli 1976 gifte lord Althorp om sig med Raine, grevinna av Dartmouth, som var enda dotter till den berömda författarinnan Barbara Cartland. Under denna period bodde Diana ömsom hos sin far, ömsom hos sin mor. Hennes far ärvde titeln earl Spencer och familjesätet Althorp den 9 juni 1975, och hennes mor flyttade till Skottland. I likhet med sina övriga syskon kom Diana inte överens med sin nya styvmor.[5]

Utbildning[redigera | redigera wikitext]

Diana gick i ett flertal skolor under motsvarigheten till grundskoletiden; bland annat Silfield School, Kings Lynn, Riddlesworth Hall i Norfolk, och West Heath Girls' School i Sevenoaks, Kent. Hon ansågs vara en svag elev, till exempel misslyckades hon två gånger med att klara sin grundskoleexamen O-levels.[6] Dock hade hon fått motta pris för sitt engagemang i lokal välgörenhet. År 1977, när hon var 16 år, lämnade Diana West Heath och var istället en tid elev vid Institut Alpin Videmanette, en skola på gymnasienivå i Schweiz. Det var vid denna tid hon för första gången träffade sin blivande man som hade ett kort förhållande med Dianas äldre syster, lady Sarah. Diana var en mycket duktig simmare och drömde om att bli ballerina. Hon tog balettlektioner, men blev sedan med sina 178 cm alldeles för lång för att kunna bli yrkesdansare.[7]

Diana flyttade till London strax innan hon fyllde 17 år. Hon slog sig ner i moderns lägenhet, som ju var ledig då Frances tillbringade det mesta av året i Skottland. När hon fyllde 18 år fick hon en egen lägenhet i Kensington i födelsedagspresent. Till år 1981 bodde hon sedan där tillsammans med tre väninnor.[8]

I London gick hon en kurs i gourmétmatlagning, men någon duktig kock blev hon aldrig.[9] Hon arbetade som barndansledare, men var tvungen att sluta med detta då en skidolycka gjorde att hon var tvungen att vara borta från arbetet i tre månader. Hon fick sedan jobb som assistent på en förskola samtidigt som hon jobbade extra som städerska åt sin syster Sarah och några andra personer i familjens bekantskapskrets, och på kvällarna hände det att hon tog jobb som fest- och konferensvärdinna.[10]

Förhållandet med prinsen av Wales[redigera | redigera wikitext]

Prins Charles och prinsessan av Wales, Nancy Reagan och USA:s president Ronald Reagan i november 1985.

Det hade ofta spekulerats kring prins Charles kärleksliv i den engelska pressen. Han hade kopplats samman med flera berömda, glamorösa kvinnor, till exempel Dianas storasyster Sarah, och den blivande hertiginnan av Cornwall, Camilla Shand.[11] När han var i trettioårsåldern var pressen hög på honom att stadga sig, och få en arvinge.[12] För att allmänheten, drottning Elizabeth II och parlamentet skulle godkänna hans blivande brud gällde det att hitta någon som var medlem i engelska kyrkan.[13]

Prins Charles hade känt Diana i många år via sin familj. Dianas pappa hade tidigare varit en av drottningens närmaste män och Dianas mormor, lady Ruth Fermoy, var mycket god vän till drottningmodern. Det var först sommaren 1980 han började visa något intresse för henne under en helg då de båda var gäster hos gemensamma bekanta och Diana kom senare och tittade på när han spelade hästpoloGuards Polo Club i Windsor. Han bjöd med henne på en seglingstur en annan helg, och förhållandet utvecklades.[14] Hon bjöds sedan in till Balmoral Castle där hon presenterades för hans familj och det var även där som kändisfotografer för första gången såg paret ihop. Efter att paret fortsatt att umgås i London bjöd Charles in Diana till Windsor Castle där han friade till Diana den 6 februari 1981, och Diana svarade ja. Förlovningen hölls dock hemlig ytterligare några veckor, men den offentliggjordes den 24 februari 1981 från Buckingham Palace.[15]

Förlovning och bröllop[redigera | redigera wikitext]

Parets förlovning eklaterades den 24 februari 1981, efter att Diana fått välja sig en förlovningsring med 14 diamanter till ett värde av 30 000 pund. Ringen var mycket lik hennes mors förlovningsring.[16]

Precis fyllda 20 år blev Diana prinsessa av Wales när hon gifte sig med Charles den 29 juli 1981 i Sankt Pauls-katedralen. Westminster Abbey, som vanligtvis använts för kungliga bröllop, hade valts bort då den innehåller betydligt färre sittplatser. Sagobröllopet hade en global tv-publik på över 750 miljoner tittare.[16][17] När de skulle avlägga löftena råkade Diana kasta om Charles namn så att hon felaktigt sa Philip Charles Arthur George, vilket är Charles pappas, Prins Philips namn.[17] Hon hade även ur löftena uteslutit ordet lyda, vilket orsakade en hel del uppståndelse.[18] Ceremonin inleddes klockan 11.20, och Diana bar en klänning med ett drygt 20 meter långt släp, som värderats till 9000 pund.[19]

Barn[redigera | redigera wikitext]

Dianas och Charles söner, William och Harry.

Den 5 november 1981 offentliggjordes det att prinsessan Diana var gravid, ett faktum som prinsessan även frispråkigt diskuterade med pressen.[20] Den 21 juni 1982 födde Diana sitt första barn, sonen och tronarvingen prins William.[21] När hon sedan beslutade sig för att ta med William på sitt första längre statsbesök i Australien och Nya Zeeland väckte detta sensation i pressen, men den breda allmänheten såg positivt på att hon inte ville vara skild från sin son. Diana talade senare om att hon uppmuntrats i detta beslut av den australiensiska premiärministern.[22]

Drygt två år senare föddes parets andra son, Harry, den 15 september 1984.[23]

Även om Diana redan under sin livstid ofta kritiserades för sitt val av arbetsuppgifter, sitt förhållande till pressen och sin lättillgängliga attityd såväl för hur hon betedde sig mot sin man och hans familj, har det alltid erkänts att Diana var en tillgiven och god mor som alltid överöste sina barn med kärlek och omsorg.[24] Diana tillät väldigt lite inblandning från resten av familjen när det gällde pojkarna, hon valde deras namn, motsatte sig familjetraditionen att omskära pojkar, hon avskedade en nanny som drottningen utsett, men som hon själv inte litade på, och hon valde även vilka skolor de skulle gå i. Ofta körde hon dem själv till skolan på morgnarna när tiden så tillät. Hon lät även forma sitt eget arbetsschema efter deras behov.[24]

Välgörenhet[redigera | redigera wikitext]

Under andra hälften av 1980-talet utökade prinsessan av Wales sitt engagemang i olika välgörenhetsorganisationer. Detta var en förväntad del av hennes roll som prinsessa, hon hade till exempel alltid besökt sjukhus och skolor. Diana kom dock att utveckla ett intresse för områden som inte traditionellt betraktats som lämpliga för en kunglig prinsessa, till exempel svåra sjukdomar som spetälska, och den moderna motsvarigheten aids. Dessutom ställde hon upp för organisationer som försökte förbättra de hemlösas och drogmissbrukares situation. Från år 1989 stödde hon Great Ormond Street Hospital for Children.[25]

Mest berömt blev Dianas engagemang i organisationen International Campaign to Ban Landmines, där man drev en kampanj mot landminor som kom att leda till att organisationen belönades med ett nobelpris 1997. Då detta kom snart efter prinsessans död, såg många priset som en postum hyllning till hennes insatser.[26]

Äktenskapsproblem[redigera | redigera wikitext]

Diana på filmfestivalen i Cannes 1987.

De första åren på 1990-talet började Charles och Dianas äktenskap att knaka. Först hölls detta hemligt, men osämjan mellan de båda kom snart att spelas upp inför öppen ridå. Både prinsen och prinsessan av Wales kommunicerade med media genom vänner, och de skyllde båda äktenskapets misslyckande på varandra. Charles återupptog sin gamla förbindelse med Camilla Shand som hade gift sig och nu hette Camilla Parker-Bowles. Diana hävdade att Charles inledde en affär med Camilla redan år 1984, bara tre år efter bröllopet med Diana, medan Charles senare har erkänt att affären inleddes år 1986. När Diana i en intervju för programmet Panorama av BBC fick frågan vilken roll Camilla hade spelat för prinsparets misslyckade äktenskap svarade Diana att Vi var tre stycken i det här äktenskapet, så det var lite trångt.[27]

I Panorama-intervjun, som sändes den 20 november 1995, erkände Diana också att hon hade haft en affär med sin ridlärare, James Hewitt.[28] Charles hade erkänt sin affär över ett år tidigare i en tv-sänd intervju av Jonathan Dimbleby.[29] Prinsen och prinsessan av Wales separerade officiellt den 9 december 1992.[30] Även om affären med Hewitt var den av Dianas utomäktenskapliga relationer som varade längst, hade Diana även andra förhållanden efter att det tog slut med Hewitt i samband med att han kommenderades till Tyskland. Vissa källor har menat, trots att Diana alltid hävdade motsatsen, att Diana också före affären med Hewitt hade relationer, bland annat med en av sina livvakter som senare omkom i en motorcykelolycka.[31]

Även om Diana skyllde de stora problemen i sitt äktenskap huvudsakligen på Camilla så kom hon även att tro att prins Charles hade ytterligare kvinnoaffärer. I oktober 1993 skrev Diana till en vän att hon trodde att Charles var kär i en annan kvinna vid namn Tiggy Legge-Bourke, och att han ville gifta om sig med henne.[32] Legge-Bourke hade anställts av prins Charles för att hjälpa till med sönerna när de vistades hos honom, och Diana var mycket negativt inställd till Legge-Bourkes relation till de små prinsarna. Den 3 december 1993 tillkännagav Diana att hon drog sig tillbaka från offentligheten.[33]

I december 2007 framkom uppgifter om att Diana hyste misstankar om att prins Charles ville skada henne, bland annat hade hon i ett brev till en vän skrivit att hon trodde att Charles ville skaffa henne ur vägen.[34]

Skilsmässa[redigera | redigera wikitext]

I december 1995 bad drottningen Charles och Diana brevledes att de skulle komma överens om skilsmässa. Detta var en direkt följd av intervjun Diana givit programmet Panorama.[35] Precis innan hade Diana öppet hävdat att Tiggy Legge-Bourke hade varit med barn med Charles, men genomgått en abort, på vilket Legge-Bourke hade svarat med att kräva en offentlig ursäkt.[35] Händelsen ledde till att Dianas privatsekreterare avgick.[36]

Den 20 december offentliggjorde Buckingham Palace att drottningen hade skickat breven angående en skilsmässa till Diana och Charles. Premiärministern och medlemmarna av drottningens Privy Council lät förklara att de stödde åtgärden.[37] Prins Charles förklarade sig omedelbart vara positiv till en skilsmässa. I februari lät Diana meddela att hon gick med på skilsmässan, och hon lyckades även irritera hovet genom att gå ut med ett eget pressmeddelande där hon redogjorde för detta.[38]

Skilsmässan vann laga kraft den 28 augusti 1996.[39]

Diana erhöll en klumpsumma om 17 miljoner pund mot att hon lovade att aldrig uttala sig offentligt om skilsmässouppgörelsen.[40]

Några dagar innan skilsmässan vann laga kraft antogs förordningar som fastslog hur titelfrågor skulle hanteras efter kungliga skilsmässor. Enligt dessa förlorade Diana i samband med skilsmässan titeln Kunglig höghet och skulle istället kallas Diana, prinsessa av Wales. Denna förändring i titulering bekräftades i en pressrelease från Buckingham Palace samma dag som skilsmässan gick igenom.[41][42]

Buckingham Palace meddelade också att Diana även fortsättningsvis, som mor åt de två prinsarna William och Harry, skulle betraktas som en medlem av kungafamiljen, detta bekräftades av medlemmar av drottningens personliga stab.[41]

Dianas liv efter skilsmässan[redigera | redigera wikitext]

Efter skilsmässan bodde Diana kvar i Kensington Palace fram till sin död.[41]

Diana försökte hitta kärleken på nytt, bland annat med hjärtkirurgen Hasnat Khan, som flera av Dianas närmaste vänner har kallat "hennes livs kärlek". Relationen med Khan upphörde dock efter två år i juni 1997.[43][44]

Inom en månad hade Diana istället börjat träffa Dodi Fayed, son till mannen som hon gästade den sommaren, Mohamed Al-Fayed, ägare till varuhuset Harrods. Diana hade tackat ja till att gästa Fayeds familj i södra Frankrike.[45]

Dianas död[redigera | redigera wikitext]

Omständigheter[redigera | redigera wikitext]

Den 31 augusti 1997 var Diana involverad i en bilolycka vid Pont de L'Alma-tunneln i centrala Paris tillsammans med den man som utpekats som hennes pojkvän, Dodi Fayed (son till Harrods dåvarande ägare Mohamed Al-Fayed), deras chaufför Henri Paul, och Dodis livvakt Trevor Rees-Jones.[46]

Sent på kvällen lördagen 30 augusti lämnade Diana och Fayed Hôtel Ritz vid Place Vendôme i Paris och färdades längs floden Seines norra bank. Kort efter midnatt den 31 augusti körde deras Mercedes-Benz 600 SEL in i tunneln under Place de l'Alma, samtidigt som de förföljdes av nio franska paparazzi-fotografer i olika fordon och en motorcykelburen kurir.[47]

Vid tunnelns början slog deras bil i den högra sidan av tunneln och flög över den tvåfiliga vägen över till vänstra sidan av tunneln och frontalkrockade med den trettonde pelaren som håller uppe taket. Medan prinsessan och hennes medpassagerare låg svårt skadade i bilvraket fortsatte fotograferna att ta bilder.[47]

Dodi Fayed och chauffören Henri Paul dödförklarades båda direkt på platsen. Fayeds livvakt Trevor Rees-Jones var allvarligt skadad, men överlevde. Diana räddades, vid liv, från bilvraket och efter försök att stabilisera henne på platsen fördes hon med ambulans till Pitié-Salpêtrière Hospital, dit hon anlände strax efter klockan 02 på natten. Trots upprepade försök att rädda hennes liv, var hennes inre skador för omfattande. Två timmar senare, klockan 04 den morgonen, förklarade läkarna henne död.[47] Klockan 05:30 gavs det tragiska beskedet till pressen vid en presskonferens som hölls av Jean-Pierre Chevènement (Frankrikes inrikesminister), Michael Jay (Storbritanniens ambassadör i Frankrike) och läkaren.[48]

Senare samma morgon besökte Frankrikes premiärminister Lionel Jospin, tillsammans med presidentfrun Bernadette Chirac och Frankrikes hälsominister Bernard Kouchner rummet där Dianas kropp låg för att visa sin sista vördnad för prinsessan.[49] Därefter besöktes Diana även av Frankrikes anglikanske ärkediakon, fader Martin Draper.[50]

Samma eftermiddag anlände prinsen av Wales, det vill säga prins Charles, och Dianas två systrar, Lady Sarah McCorquodale och Lady Jane Fellowes till Paris för att hämta Dianas kvarlevor. De tog sedan med sig Diana på hennes sista resa hem till England.[51]

Efterföljande händelser[redigera | redigera wikitext]

Ett flertal rapporter i media har gjort gällande att bilen, som Diana färdades i, kolliderade med pelaren i en hastighet av 190 km/h, och att pilen på bilens hastighetsmätare hade fastnat i den positionen. Det utannonserades senare att bilens verkliga hastighet vid kollisionstillfället hade varit omkring 95–110 km/h, och att bilen inte hade någon hastighetsmätare med pil, utan att den var digital. Bilen färdades i en avsevärt högre hastighet än tillåtna 50 km/h, avsevärt snabbare än vad som var lämpligt i Alma-tunneln. År 1999 kom en fransk utredning fram till att bilen hade kommit i kontakt med ett annat fordon (en vit Fiat Uno) i tunneln. Föraren till den bilen har, liksom bilen, aldrig återfunnits.[52]

Utredarna kom fram till att kraschen var en olycka orsakad av den påverkade chauffören, när denne försökte att undkomma förföljande paparazzi-fotografer i hög hastighet.[53]

I november 2003 befanns fotograferna Christian Martinez och Fabrice Chassery, de som tog bilderna på Diana när hon låg skadad i bilvraket, och fotografen Jacques Langevin, som tog bilder på paret när de lämnade Hôtel Ritz, skyldiga till att ha brutit lagar om integritet i Frankrike.[54]

I januari 2004 påbörjades en statlig utredning i London av Michael Burgess, en arbetare på det brittiska hovet.[53] År 2007 kom en film ut som handlar om brittiska hovets agerande efter Dianas död, The Queen.[55]

Veckan mellan dödsdagen och begravningen[redigera | redigera wikitext]

Premiärminister Tony Blair hade precis tillträtt sin nya post när Diana omkom i en bilolycka i centrala Paris i Frankrike den 31 augusti 1997. Prinsessan Diana var en ikon för britterna. Högarna med blommor växte för varje timme utanför Buckingham Palace i London. Blairs tal där han kallade Diana för "folkets prinsessa" kom att bli mycket uppmärksammat.[51] Drottningen och hennes familj och hov var samtidigt bortresta till sitt sommarställe i Skottland, där Dianas söner sysselsattes med bland annat jakt för att inte behöva konfronteras med deras mammas plötsliga död. Drottningen återvände efter en tid till London. Hon höll ett tevetal och besökte också platsen utanför slottet där blommorna blockerade den ordinarie infarten. Diana är begravd på en ö i en oval damm vid familjen Spencers gods Althorp.[56]

Tioårsminnet av Dianas död[redigera | redigera wikitext]

Minnet av prinsessan Diana lever kvar. Här en berömd bild av Diana dansandes med John Travolta.

Tio år efter Dianas död samlades ca 500 personer för att hedra hennes minne i Guards chapel i Wellington baracks i centrala London. Värdar för ceremonin var hennes söner William och Harry. Kända gäster var bland andra Drottning Elizabeth II, Prins Charles, Gordon Brown, Tony Blair, Elton John samt familjen Spencer.[57]

Noteras kan att Mohamed Al-Fayed inte var med på ceremonin. Han hedrade offren genom en tyst minut på sina varuhus i stället. Al-Fayed har efter Dodis och Dianas död utpekat medlemmar av kungafamiljen som medskyldiga till den inträffade tragedin. I den rättsprövning av parets död som ägde rum 2007 i Storbritannien pekade Al-Fayed, genom sina advokater, ut hertigen av Edinburgh som mördare. Man hävdade att denne beordrat säkerhetstjänsten att röja Diana och Dodi ur vägen.[53] Denna anklagelse avvisades bestämt av rätten, med hänvisning till att inga som helst bevis för denna tes förelåg.[53]

Det anordnades även en stor konsert till hennes ära, Concert for Diana, som direktsändes i 140 länder.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Diana, Princess of Wales, 26 november 2009.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”The Peerage” (på engelska). The Peerage.com. http://www.thepeerage.com/. Läst 6 januari 2011. 
  2. ^ ”Person Page – 10089” (på engelska). Thepeerage.com. http://www.thepeerage.com/p10089.htm#i100889/. Läst 6 januari 2011. 
  3. ^ Morton 1992, s. 58
  4. ^ Morton 1992, s. 70–91
  5. ^ Morton 1992, s. 80–91
  6. ^ Nevin, Charles (1 september 1997). ”Obituary: Haunted by the image of fame” (på engelska). The Guardian. http://www.guardian.co.uk/obituaries/story/0,,768035,00.html. Läst 13 oktober 2008. 
  7. ^ O'Shei, s. 12–13
  8. ^ ”Diana Spencer Biography” (på engelska). Thebiographychannel.co.uk. http://www.thebiographychannel.co.uk/. Läst 6 januari 2011. 
  9. ^ Morton 1992, s. 98
  10. ^ Morton 1997, s. 39
  11. ^ Morton 1997, s. 51
  12. ^ Junor, s. 72
  13. ^ ”Act of Settlement of 1700” (på engelska). Statutelaw.gov.uk. http://www.statutelaw.gov.uk/content.aspx?activeTextDocId=1565208/. Läst 6 januari 2011. 
  14. ^ Morton 1997, s. 40–50
  15. ^ Morton 1997, s. 50
  16. ^ [a b] Robinson, Eugene (1 september 1997). ”From Sheltered Life to Palace Life, To a Life of Her Own” (på engelska). The Washington Post: s. A26. http://www.washingtonpost.com/wp-srv/inatl/longterm/diana/stories/glamor0901.htm. Läst 13 oktober 2008. 
  17. ^ [a b] ”1981: Charles and Diana marry” (på engelska). BBC News. http://news.bbc.co.uk/onthisday/hi/dates/stories/july/29/newsid_2494000/2494949.stm. Läst 13 oktober 2008. 
  18. ^ Frum, s. 98
  19. ^ ”Princess Diana, Princess of Wales: Diana`s wedding - marriage” (på engelska). Princess-diana.com. http://www.princess-diana.com/diana/marriage.htm. Läst 13 oktober 2008. 
  20. ^ Morton 1992, s. 108
  21. ^ Morton 1992, s. 112–113
  22. ^ Morton 1992, s. 119–120
  23. ^ Morton 1992, s. 126–127
  24. ^ [a b] Morton 1992, s. 180
  25. ^ ”GOSH About our History”. gosh.org. http://www.gosh.org/. Läst 6 januari 2011. 
  26. ^ ”Tribute to Diana”. thefreelibrary.com. http://www.thefreelibrary.com/NOBEL+PRIZE+TRIBUTE+TO+DIANA%27S+CAMPAIGN.-a0110766320/. Läst 6 januari 2011. 
  27. ^ Bradford 2006, s. 294
  28. ^ Bradford 2006, s. 293
  29. ^ Dimbleby 1994, s. 395
  30. ^ Dimbleby 1994, s. 489
  31. ^ ”Diana-Five lovers named”. dailymail.co.uk. http://www.dailymail.co.uk/news/article-495427/Diana-Five-lovers-named-palace-aide-quizzed-affairs.html. Läst 6 juni 2011. 
  32. ^ Rosalind Ryan and agencies. ”Diana affair over before crash, inquest told | World news | guardian.co.uk”. guardian.co.uk. http://www.guardian.co.uk/monarchy/story/0,,2236744,00.html. Läst 13 oktober 2008. 
  33. ^ ”Timeline: Diana, Princess of Wales”. bbc.co.uk. http://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/6214096.stm. Läst 6 januari 2011. 
  34. ^ ”Princess Diana letter – 'Charles plans to kill me'”. The Daily Telegraph. http://www.telegraph.co.uk/news/main.jhtml?xml=/news/2007/12/20/ndiana120.xml. Läst 31 januari 2008. ”This particular phase in my life is the most dangerous – my husband is planning "an accident" in my car, brake failure and serious head injury in order to make the path clear for him to marry Tiggy. Camilla is nothing but a decoy, so we are all being used by the man in every sense of the word.” 
  35. ^ [a b] ”SPECIAL: PRINCESS DIANA, 1961-1997”. Time.com. http://www.time.com/time/daily/special/diana/readingroom/9697/21296.html. Läst 13 oktober 2008. 
  36. ^ Jephson, P.D. (2001). Shadows of a Princess: An Intimate Account by Her Private Secretary. HarperCollins. ISBN 0380820463. http://books.google.com/books?id=5a7BSWKlUbsC&dq=jephson+shadows+princess. Läst 13 oktober 2008 
  37. ^ ”BBC ON THIS DAY | 20 | 1995: 'Divorce': Queen to Charles and Diana”. News.bbc.co.uk. http://news.bbc.co.uk/onthisday/hi/dates/stories/december/20/newsid_2538000/2538985.stm. Läst 13 oktober 2008. 
  38. ^ ”Diana agrees to divorce”. thefreelibrary.com. http://www.thefreelibrary.com/DIANA+AGREES+TO+DIVORCE.-a083920549. Läst 6 januari 2011. 
  39. ^ ”Royal Divorce”. CNN. http://articles.cnn.com/1996-08-28/world/9608_28_royal.divorce_decree_1_prince-charles-matrimonial-family-division?_s=PM:WORLD. Läst 6 januari 2011. 
  40. ^ Brown 2007, s. 410
  41. ^ [a b c] Dianas biografi på den brittiska monarkins offentliga hemsida
  42. ^ ”Buckingham Palace press-release”. prnewswire.co.uk. http://www.prnewswire.co.uk/cgi/news/release?id=56219. Läst 6 januari 2011. 
  43. ^ ”Princess-Diana-was-the-one-who-ended-her-two-year-relationship-with-heart-surgeon-Hasnat-Khan”. newsagency.thecheers.org. http://newsagency.thecheers.org/Europe/news_14334_Princess-Diana-was-the-one-who-ended-her-two-year-relationship-with-heart-surgeon-Hasnat-Khan.html. Läst 6 januari 2011. 
  44. ^ ”Diana 'longed for' Muslim heart surgeon - Breaking News - World - Breaking News”. News.smh.com.au. http://news.smh.com.au/diana-longed-for-muslim-heart-surgeon/20071217-1hj6.html. Läst 13 oktober 2008. 
  45. ^ ”Diana Dead”. CNN.com. http://edition.cnn.com/WORLD/9708/30/diana.dead/. Läst 13 oktober 2008. 
  46. ^ ”Diana Timeline”. The Daily Telegraph. http://www.time.com/time/daily/special/diana/timeline/augsept97/10.html. Läst 3 januari 2011. 
  47. ^ [a b c] ”Timeline: How Diana died”. bbc.co.uk. http://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/6217366.stm. Läst 6 januari 2011. 
  48. ^ ”Diana”. public-interest.co.uk. http://www.public-interest.co.uk/diana/dipress.htm. Läst 6 januari 2011. 
  49. ^ ”Diana actuality”. BBC. http://news.bbc.co.uk/2/hi/world/monitoring/136059.stm. Läst 6 januari 2011. 
  50. ^ ”Church Music Master Hopes”. The Yorkshire Post. http://www.yorkshirepost.co.uk/features/Church-music-master-hopes-for.1821530.jp. Läst 6 januari 2011. 
  51. ^ [a b] Death of the Princess” (på engelska). The New York Times. http://query.nytimes.com/gst/fullpage.html?res=9503EFDB1F31F932A3575AC0A961958260. Läst 6 januari 2011. 
  52. ^ Detaljerna rörande undersökningen kring uppgifter om en vit Fiat Uno återfinns i kapitel 14 i Operation Paget report Metropolitan Police
  53. ^ [a b c d] ”Utredningsprotokollet”. scottbaker-inquests.gov.uk. http://webarchive.nationalarchives.gov.uk/20090607230718/http://www.scottbaker-inquests.gov.uk/hearing_transcripts/verdict.htm. Läst 6 januari 2011. 
  54. ^ ”Diana inquest shown paparazzi photos of dying Princess”. Times Online. http://www.timesonline.co.uk/tol/news/uk/article2639112.ece. Läst 6 januari 2011. 
  55. ^ ”The Queen” (på engelska). Internet Movie Database. http://www.imdb.com/title/tt0436697/. Läst 6 januari 2011. 
  56. ^ ”Diana's Burial”. princess-diana.com. http://www.princess-diana.com/diana/burial.htm. Läst 6 januari 2011. 
  57. ^ ”Princess Diana's Memorialservice”. npr.org. http://www.npr.org/templates/story/story.php?storyId=14077110. Läst 6 januari 2011. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Anderson, Christopher (2001). Diana's Boys: William and Harry and the Mother they loved. United States: William Morrow; 1st ed edition. ISBN 9780688172046 
  • Brennan, Kristine (1998). Diana, princess of Wales. Philadelphia: Chelsea House. ISBN 0791047148 
  • Burrell, Paul (2003). A Royal Duty. United States: HarperCollins Entertainment. ISBN 9780007252633 
  • Burrell, Paul (2007). The Way We Were: Remembering Diana. United States: HarperCollins Entertainment. ISBN 9780061138959 
  • Caradec'h, Jean-Michel (2006). Diana. L'enquête criminelle. France: Michel Lafon. ISBN 978-2749904795 
  • Corby, Tom (1997). Diana, Princess of Wales: A Tribute. United States: Benford Books. ISBN 9781566495998 
  • Davies, Jude (2001). Diana, A Cultural History: Gender, Race, Nation, and the People's Princess. Houndmills, Hampshire; New York, NY: Palgrave. ISBN 0333736885. OCLC 46565010 
  • Denney, Colleen (2005). Representing Diana, Princess of Wales: Cultural Memory and Fairy Tales Revisited. Madison, NJ: Fairleigh Dickinson University Press. ISBN 0838640230. OCLC 56490960 
  • Edwards, Anne (2001). Ever After: Diana and the Life She Led. United States: St. Martins Press. ISBN 9780312253141. OCLC 43867312 
  • Hagen, Cecilia (2006). Mina resor med Diana. Stockholm: Albert Bonniers förlag. ISBN 9100111546 
  • Rees-Jones, Trevor (2000). The Bodyguard's Story: Diana, the Crash, and the Sole Survivor. United States: Little, Brown. ISBN 9780316855082 
  • Taylor, John A. (2000). Diana, Self-Interest, and British National Identity. Westport, CN: Praeger. ISBN 027596826X. OCLC 42935749 
  • Thomas, James (2002). Diana's Mourning: A People's History. Cardiff: University of Wales Press. ISBN 0708317537. OCLC 50099981 
  • Turnock, Robert (2000). Interpreting Diana: Television Audiences and the Death of a Princess. London, UK: British Film Institute. ISBN 0851707882. OCLC 43819614 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]