Priscillianus

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Priscillianus, död 385, var en spanjor av rik och förnäm släkt, som framträdde i slutet av 300-talet som ledare av en asketisk rörelse i Spanien med sekteriska drag.

Priscillianismen, som senare utbredde sig även till Gallien och synes ha varit den kanske mest betydande av de många likartade, mot kyrkans förvärldsligande riktade strävandena vid denna tid, hade ursprungligen karaktären av en ren lekmannarörelse. Den fann dock stöd hos flera spanska biskopar, genom vilkas inflytande Priscillianus själv blev biskop i Ávila, men framkallade från början genom sitt mot den kyrkliga ordningen stridande konventikelväsen, sitt anspråk på att återuppliva den urkristliga, "profetiska" nådegåvan, sitt bruk av från kyrkans sida ej erkända apokryfiska skrifter o.s.v. ett förbittrat motstånd från andra biskopar, särskilt Hydatius från Emerita och Ithacius från Ossonuba.

Av dessa riktades mot Priscillianus och priscillianismen anklagelser, förutom för de nämnda brotten mot kyrklig ordning, också för allehanda modalistiska, gnostiska och manikeiska irrläror, ävensom för i samband med de hemliga sammankomsterna bedriven otukt. Efter flera, av Priscillianus med framgång tillbakavisade försök att av kyrkliga myndigheter utverka en uttrycklig kättardom över Priscillianus lyckades det slutligen Ithacius att genom synnerligen betänkliga medel förmå kejsar Maximus att döma Priscillianus och några av hans anhängare till döden för kätteri. Domen verkställdes i Trier 385.

Denna tilldragelse, dittills utan motstycke i kyrkans historia, framkallade protester från kyrkans främsta män, sådana som Ambrosius av Milano och Martin av Tours, vilka dock båda skarpt ogillade Priscillianus åskådning, och den väckte en storm av förbittring, som nödgade Priscillianus anklagare att lämna sina ämbeten, men för priscillianismen medförde ett nytt uppsving. Ännu så sent som 563 blev den på synoden i Braga föremål för en ny förkastelsedom; sedan synes den ha uppgått i de katariska rörelserna.

Den äldre kyrkohistoriska forskningen var i sitt omdöme över Priscillianus alldeles beroende av den kyrkliga, ytterst till Priscillianus anklagare återgående traditionen. I ett alldeles nytt läge syntes frågan komma genom återfinnandet 1886 av elva av Priscillianus egna skrifter. De förste utgivarna och bearbetarna ansåg därigenom klart ådagalagt, att Priscillianus varit fullkomligt oskyldig till de mot honom riktade anklagelserna, medan de samtidigt hos Priscillianus fann tankegångar uttalade, som höjde honom vida över hans samtid, ja i viss mån föregrep reformationens åskådning.

Den noggrannare prövningen av materialet synes visserligen ha visat, att förföljelserna mot Priscillianus i mycket haft sin rot i rent personlig hätskhet; beskyllningen för sedliga förseelser synes vara rent förtal, och många av de som kätterska tydda satserna torde blott vara uttryck för en, i förhållande till den dåtida teologien, äldre, naiv lekmannaståndpunkt. Men å andra sidan skimrar i Priscillianus motivering för sin asketiska ståndpunkt en med gnostiska element förbunden dualistisk åskådning ganska tydligt igenom.

I denna riktning visar redan de av Priscillianus brukade apokryfiska skrifterna, och de få notiserna om hans utvecklingsgång tyda på ett samband med äldre gnostisk-sekteriska riktningar, särskilt de så kallade enkratiterna. Därtill kommer, att vissa priscillianers ivriga försvar för nödlögnens berättigande i vissa lägen lägger det nära att antaga tillvaron av en hemlig, esoterisk lära, som i deras för offentligheten avsedda skrifter avsiktligt skjutits tillbaka.


Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.