Prostration

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Prostration är bruket att lägga sig framstupa eller raklång som ett uttryck för vördnad, till exempel i äldre tider framför furstar och kungar[1]. Används även som tillbedjan eller underkastelse, vid kyrkliga vigningar och inom ramen för mässan och liturgin.

Kristendom[redigera | redigera wikitext]

Inom Kristendomen används prostration sparsammare, vid högtidliga tillfällen, dock inte till vardags.[1] Prostration brukas i Romersk-katolska kyrkan vid kyrkliga vigningar och prästvigning, biskopsvigning, avläggande av ordenslöfter och i långfredagsliturgin[1]. I västlig liturgi prostrerar kandidaterna genom att lägga sig raklånga på golvet, och långfredagsmässan inleds med att prästen prostrerar inför altaret.

Inom protestantismens liturgi förekommer prostration mer sparsamt eller inte alls[1]. Det används någon enstaka gång i Svenska kyrkan. Det förekommer prostration någon enstaka gång i samband med prästvigning, främst i Linköpings stift.

Inom de östliga liturgierna, (till exempel Chrysostomosliturgin) prostrerar lekmännen vid några tillfällen genom att låta huvudet nudda golvet för att visa vördnad inför sakramentet.

Islam[redigera | redigera wikitext]

Prostrationen inom Islam kallas Sujud (nedfallandet) och ingår i Salat (den vanliga tidebönen.) Man följer då ett bestämt mönster där man går från stående läge till att sätta sig på knä sen sätter man pannan i marken, och sätter sig på knä igen. I den privata bönen finns ingen böneställning som i till exempel Islams rituella bön (men även Islam har privatbön kallad Du'a) och därför varierar bruken.

Buddism[redigera | redigera wikitext]

Inom tibetansk buddism brukar de troende på pilgrimsfärd mot heliga platser och vid framkomsten upprepade gånger lägga sig raklånga på golvet.


Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Teologisk Lexikon, Per Beskow, IBSN 91-578-0318-8I