Protesterna och massakern på Himmelska fridens torg

Från Wikipedia
Version från den 24 december 2017 kl. 13.57 av Kolurpen (Diskussion | Bidrag) (→‎Undantagstillstånd: nya uppgifter om antalet döda)
Protesterna och massakern på Himmelska fridens torg 1989
PlatsKina Kina
Datum4 juni 1989
Part IKina Demonstranter
Part IIKina Kinas militär
Ledare I
Ledare II
  • Deng Xiaoping
  • Li Peng
  • Yang Shangkun
  • Zhao Ziyang
    • DödaVarierar mellan 186 och 2 500 beroende på källor

    Protesterna på Himmelska fridens torg 1989 var en studentrörelse som började i slutet av april 1989 och som slogs ned av armén den 4 juni samma år omkring Himmelska fridens torg i Peking, varför händelsen är känd som Massakern på Himmelska fridens torg. Demonstranterna hade då sedan en tid demonstrerat på torget för ökad demokratisering, minskad korruption och erkännande av sin egen oberoende studentrörelse. Demonstrationerna pågick i sju veckor under det att torget var ockuperat av folkmassorna och studenterna ropade ”Leve demokratin, leve friheten!” till minne av Hu Yaobang. Som mest uppgick deltagarna till uppskattningsvis 1 miljon människor. Tidigt på morgonen 4 juni beordrades pansarförsedda arméstyrkor att öppna eld mot de obeväpnade demonstranterna och storma torget. Runt 3000 människor dödades eller skadades, de flesta inte på själva torget utan på den stora aveny som leder till torgets nordsida. Västerländska journalister på plats kunde följa det blodiga förloppet. Händelsen medförde att den kinesiska regimen i flera år kom att bli utsatt för stark internationell kritik.

    Olika benämningar på händelsen

    På kinesiska, är händelsen mest känd som Fjärde juni-rörelsen (六四运动 och 六四運動), Fjärde juni-incidenten (六四事件) eller helt enkelt Sex-fyra (-06-04) (六四). Nomenklaturen avseende de förra uttrycken överensstämmer med de brukliga namnen på de andra två stora protestaktionerna som inträffade på Tian'anmentorget: Fjärde maj-rörelsen (五四運動, wǔ-sì yùndòng) 1919, och Femte april-rörelsen (四五天安门事件, sì-wǔ Tiān'ānmén shìjiàn) 1976. Andra namn som har använts på kinesiska inbegriper Fjärde juni-massakern (六四屠城, Liù-Sì Túchéng =Fjärde juni-stadsslakten eller 六四屠殺, Liù-Sì Túshā =Fjärde juni-massmordet). Kinesiska Folkrepublikens regering har refererat till det inträffade som det Politiska tumultet mellan vår och sommar 1989 (春夏之交的政治風波).

    Bakgrund

    Efter Mao Zedongs död 1976 skedde flera förändringar i Kina. Landet hade en ekonomisk tillväxt på omkring 10 procent per år, och sedan 1979 hade regeringen fört det så kallade moderniseringsprogrammet, vilket bland annat innebar att det kollektiva ägandet av jordbruket omvandlades till nyttjanderätt för de familjer som brukade jorden, en viss decentralisering av industrin, något ökad intellektuell frihet, samt en samförståndpolitik i stället för en politik på klasskampsidéns grund. Samtidigt bredde korruptionen ut sig bland de anställda tjänstemännen vid statliga verk, och nepotismen bland politiker. Dessa senare förhållanden kritiserades av ungdomar, som sökte större politiskt medbestämmande i enpartistaten.

    Sannolikt valdes platsen, Himmelska fridens torg, för demonstrationen på grund av dess symbolvärde som tidigare skådeplats för protest och massaker. 1976 sågs de sörjande för premiärminister Zhou Enlai som ett hot mot den stora proletära kulturrevolutionens landvinningar och tvingades bort med våld av polis och arbetarmilis. Inga av de sörjande avrättades, och de som fängslades släpptes alla efter Mao Zedongs död, men de som hade sörjt Zhou genom att lägga dikter vid en staty på torget fick göra avbön och s.k. självkritik.

    Händelseförlopp

    Hu Yaobangs död

    Mellan den 16 och 17 april 1989 började studenter demonstrera på Himmelska fridens torg för att högtidlighålla minnet av den nyss avlidne statsmannen Hu Yaobang, som hade tvingats avgå som en konsekvens av en studentrörelse två år tidigare.

    Demonstranterna begärde en politisk dialog med regeringen i en anda av socialism och patriotism, för att framställa sina önskningar om att öka pressfriheten varigenom maktmissbruk skulle granskas och om ingripanden mot korruptionen. Den 22 april försökte en grupp studenter överlämna en appell om politisk reform till partiledningen, som samlats till Hu Yaobangs minneshögtid i Folkets stora hall. Partiledningen vägrade att ta emot studenterna, vilket skapade stor frustration bland många demonstranter.

    Den 26 april utgav kommunistpartiets språkrör Folkets Dagblad en ledare som fördömde demonstrationerna som "kontrarevolutionära",[1] vilket provocerade studentledarna och gav rörelsen ytterligare en skjuts.

    Demonstrationerna fick en allt större uppslutning av andra medborgare och den pågick i sju veckor under det att torget var ockuperat av folkmassorna och studenterna ropade ”Leve demokratin, leve friheten!” till minne av Hu Yaobang. Som mest uppgick deltagarna till uppskattningsvis 1 miljon människor.

    Hungerstrejk och försök till dialog

    Den 13 maj, två dagar innan den sovjetiske ledare Michail Gorbatjovs statsbesök till Kina, inledde ett antal studentledare, som Chai Ling, Wuerkaixi och Wang Dan en hungerstrejk för att sätta ytterligare press på regeringen. För att försöka övertala studenterna att avbryta sin hungerstrejk bjöds ett par av studentledarna till samtal med Li Peng och andra regeringsföreträdare. Mötet, som direktsändes i TV den 18 maj, visade hur långt parterna stod ifrån varandra.[2]

    När arbetare började demonstrera till stöd för studenterna och för fria fackföreningar i slutet av maj, blev partiledningen orolig för utvecklingen, vilket bidrog till att Li Peng och en grupp partiveteraner förespråkade att undantagstillstånd utlystes och militär kallades in.[3]

    Undantagstillstånd

    Partiledningen var dock splittrad i frågan om demonstranternas krav. Partiets ledande organ, politbyråns ständiga utskott, kunde inte enas om att utfärda krigslagar i Peking. Medan premiärminister Li Peng och vice premiärminister Yao Yilin röstade för, så röstade partichefen Zhao Ziyang och Hu Qili emot förslaget och Qiao Shi lade ned sin röst. Dödläget ledde till att Deng och en grupp äldre statsmän – Yang Shangkun, Chen Yun, Li Xiannian, Peng Zhen, Deng Yingchao, Wang Zhen och Bo Yibo – tog över beslutsfattandet. Zhao Ziyang och Hu Qili avlägsnades från sina positioner och Jiang Zemin utsågs till Zhaos efterträdare. Den 20 maj förklarade regeringen undantagstillstånd i Peking och general Chi Haotian fick i uppgift att övervaka armens rörelser.

    Natten mellan den 3 och 4 juni ryckte Folkets befrielsearmé ut med stridsvagnar och pansarfordon för att undertrycka rörelsen. Själva torget utrymdes utan blodspillan efter förhandlingar mellan armén och demonstranterna, men utanför Himmelska fridens torg sköt armén rakt in i obeväpnade folkmassor med skarp ammunition och både demonstranter och åskådare avled på platsen. Under dagarna som följde inträffade våldsamma sammanstötningar mellan militären och stadsbefolkningen.[4]

    Uppskattningarna av antalet dödade civila varierar kraftigt; den amerikanska underrättelsetjänsten CIA uppskattar dödstalet till omkring 400-800, medan Kinesiska Röda Korset anger siffran 2 600 döda.[5] I ett brittiskt diplomattelegram sänt dagen efter massakern anges dock siffror på minst 10 000 döda, men 2 till 3 veckor senare sänds telegram med siffror mellan 2 700 och 3 400 döda.[6] Därtill skadades flera tusen människor, och flera fängslanden skedde.

    Efterdyningar

    Ett minnesmärke i Wrocław i Polen, med stridsvagnsspår och en förstörd cykel.

    I efterskalvet till massakern uppgavs att ytterligare flera tusen personer dödades, att regeringen uppförde misstänkta studenter på svarta listor och flera tongivande kinesiska intellektuella som uttalat sitt stöd för demonstrationen gick i landsflykt, bland annat Fang Lizhi och Liu Zaifu. Litteraturvetarna Liu Xiaobo och Wang Ruowang fängslades.

    I slutet på juni hölls ett extrainsatt möte med partiledningen, som bekräftade avsättandet av Zhao Ziyang och Jiang Zemins befordran till ny partichef. Himmelska fridens torg hölls stängt för allmänheten till 1 juli samma år. Ämnet är fortfarande tabu i Kina, där all allmän diskussion om ämnet anses olämpligt enligt regeringen. Den enda mediarapporteringen i Kina skedde ur kommunistpartiets synvinkel, där det hävdades att det var en nödvändig aktion för att försäkra regimens stabilitet. Det är många kineser, speciellt yngre sådana som bor långt ifrån Peking, som aldrig ens har hört talas om massakern på grund av kommunistpartiets effektiva mörkläggning av händelsen. I januari 2006 gick även Google med på att censurera den kinesiska versionen av sidan, Google.cn, genom att ta bort sökresultat som visade att massakern ägt rum, liksom information om Taiwans politiska status, den tibetanska frihetsrörelsen och Falungong.[7]

    Några välkända inblandade

    Se även

    Referenser

    Noter

    1. ^ "It is necessary to take a clear-cut against disturbances", engelsk översättning av ledaren från 26 april 1989.
    2. ^ Li Peng holds dialogue with students, engelsk översättning av samtalen den 18 maj.
    3. ^ Richard Baum, "The Road to Tiananmen: Chinese Politics after the 1980s," i The Politics of China: The Eras of Mao and Deng, redigerad av Roderick MacFarquhar (New York: Cambridge University Press, 1997), s. 456.
    4. ^ Robin Munro, "Who Died in Beijing, and Why," The Nation, 11 juni 1990.
    5. ^ How Many Really Died? Time magazine, June 04, 1990
    6. ^ Nyheter, SVT. ”Nya uppgifter om massakern på Himmelska fridens torg”. SVT Nyheter. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/nya-uppgifter-om-massakern-pa-himmelska-fridens-torg. Läst 24 december 2017. 
    7. ^ Vise, David A. (2005). ”25”. The Google Story. sid. 277-278. ISBN 978-0-330-44005-9 
    8. ^ Matusitz, Jonathan (23 maj 2007). ”Semiotics of Music: Analysis of Cui Jian's 『Nothing to My Name;' The Anthem for the Chinese Youths in the Post-Cultural Revolution Era”. International Communication Association. http://www.allacademic.com/meta/p_mla_apa_research_citation/1/6/8/5/2/p168523_index.html. Läst 3 juni 2009. 
    9. ^ ”Cui Jian: The man who rocks China”. The Independent. 14 november 2005. http://www.independent.co.uk/arts-entertainment/music/features/cui-jian-the-man-who-rocks-china-515208.html. Läst 3 juni 2009. 

    Tryckta källor

    • När Var Hur 1990, red. Bernt Himmelstedt, Stockholm : Bokförlaget Forum, 1989, s.81, 89-91, 92, 142-145
    • Black, George; Munro Robin. (1993) (på engelska). Black hands of Beijing: lives of defiance in China's democracy movement. New York: John Wiley. Libris 11221103. ISBN 0-471-57977-7 
    • Brook, Timothy (1999) (på engelska). Quelling the people: the military suppression of the Beijing democracy movement. Stanford, Calif.: Stanford University Press. Libris 5695455. ISBN 0-8047-3638-3 (hft.) 
    • Han Minzhu, Hua Sheng, red (1990) (på engelska). Cries for democracy: writings and speeches from the 1989 Chinese democracy movement. Princeton, N.J.: Princeton University Press. Libris 5139195. ISBN 0-691-03146-0 (inb.) 
    • Liang Zhang Ting, Nathan Andrew J., Link Perry, red (2002[2001]) (på engelska). The Tiananmen papers. London: Abacus. Libris 4857080. ISBN 0-349-11469-2 (pbk) 
    • Zhao, Ziyang.; Bao Pu., Chiang Renee., Ignatius Adi., MacFarquhar Roderick. (2009) (på engelska). Prisoner of the state: the secret journal of Zhao Ziyang (1st Simon & Schuster hardcover ed.). New York: Simon & Schuster. Libris 11449191. ISBN 978-1-4391-4938-6 

    Externa länkar

    Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Protesterna_och_massakern_på_Himmelska_fridens_torg&oldid=42255432”