Provins (Kina)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Enheter på provinsnivå
China provinces.png
Kinesiska namn
Förenklad kinesiska 省级行政区
Traditionell kinesiska 省級行政區
Alternativt kinesiskt namn
Kinesiska
Tibetanskt namn
Tibetanska ཞིང་ཆེན།
Zhuangiskt namn
Zhuang Swngj
Mongoliskt namn
Mongolisk skrift ᠮᠤᠶᠶ
Uiguriskt namn
Uiguriska
ئۆلكە

Provinsen är i Kina den största administrativa indelningen. Idag finns det 34 enheter med provinsiell status, varav 23 är egentliga provinser, 4 storstadsområden, 5 autonoma regioner och 2 speciella administrativa regioner.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Kinas nuvarande provinsindelning i det egentliga Kina går i huvudsak tillbaka till Qingdynastin, som var den första kejsardynastin som skapade en permanent provinsförvaltning. Varje provins lydde under en provinsguvernör (xunfu 巡抚) och ofta lydde två provinser under en generalguvernör (zongdu 总督). Dessa två ämbetsmän hade samma rang i den administrativa hierarkin och övervakade varandra.[1]

Under Republiken Kina omorganiserades antalet provinser och en rad nya provinser infördes bland annat i Manchuriet, Inre Mongoliet och Sichuan. Till dessa provinser hör Antung, Chahar, Hokiang, Liaopeh, Nunkiang, Jehol, Sungkiang, Suiyuan, Sikang och Hsingan.

De flesta av dessa provinser avskaffades i samband med grundandet av Folkrepubliken Kina 1949. Under Folkrepublikens första decennier organiserades provinserna ett antal gånger och särskilt i norra och nordöstra Kina genomggick flera omorganiseringar. Exempel på kortvariga provinser som inte längre existerar är Liaoxi, Liaodong och Pingyuan. Först 1979 stabiliserades provinsindelningen.

Dagens provinser[redigera | redigera wikitext]

Enheter på provinsnivå har samma rank i statsapparaten som ministerier under statsrådet, vilket betyder att ministerier inte kan ge direkt order till provinsregeringar.[2]

Idag finns det finns fyra olika typer av administrativa regioner på provinsnivå: provinser (省), autonoma områden (自治区), särskilda administrativa regioner (特别行政区) och storstadsområden (直辖市).

Provinser[redigera | redigera wikitext]

Autonoma områden[redigera | redigera wikitext]

Storstadsområden direkt under centralregeringen[redigera | redigera wikitext]

Särskilda administrativa regioner[redigera | redigera wikitext]

Taiwan[redigera | redigera wikitext]

Officiellt hävdar både regeringen i Peking och den i Taiwans huvudstad Taipei att det bara finns "ett Kina", och att Taiwan är en av detta Kinas provinser. Flertalet stater, däribland Sverige, erkänner bara Folkrepubliken och har som en konsekvens inga direkta diplomatiska förbindelser med Taiwan. Taiwan har erbjudits en "återförening" med Fastlandskina under konceptet ett land - två system men fungerar i praktiken sedan länge som ett självständigt land. Taiwanesiska strävanden efter formell självständighet efter demokratiseringen som följde Nationalisternas diktatur på ön har lett till stora spänningar mellan Kina och Taiwan samtidigt som deras ekonomier har blivit allt mer sammanvävda.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Guy.
  2. ^ Lieberthal (2004), s. 180.
  • Hucker, Charles O. (1985) (på eng). A dictionary of official titles in Imperial China. Stanford, Calif.: Stanford Univ. Press. Libris 5694201. ISBN 0-8047-1193-3 
  • (på eng) Qing Governors and Their Provinces : The Evolution of Territorial Administration in China, 1644-1796 [Elektronisk resurs]. University of Washington Press. 2010. Libris 12343504 
  • Lieberthal, Kenneth (2004) (på eng). Governing China: from revolution through reform. New York: Norton. Libris 10053551. ISBN 0-393-92492-0 
  • Skinner G. William, Baker Hugh D. R., red (1977) (på eng). The city in late Imperial China. Studies in Chinese society, 99-0124153-7. Stanford, Calif.: Stanford U.P. Libris 5694044. ISBN 0-8047-0892-4 
  • Skinner, G. William. "Marketing and Social Structure in Rural China." Journal of Asian Studies 24, no. 1, 2, 3 (1964): 3-43, 195-228, 363-99. Libris 349637
  • Wilkinson, Endymion Porter. (2012) (på eng). Chinese history: a new manual. Cambridge, MA: Harvard University Asia Center. Libris 13753255. ISBN 978-0-674-06715-8