Punggrävlingar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Punggrävlingar
art av släktet Isoodon
art av släktet Isoodon
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Grävlingpungdjur
Peramelemorphia
Familj Punggrävlingar
Peramelidae
Vetenskapligt namn
§ Peramelidae
Auktor Gray, 1825
Underfamiljer
Hitta fler artiklar om djur med

Punggrävlingar (Peramelidae) är en familj av pungdjur som tillhör ordningen grävlingpungdjur. De förekommer i Australien, på Nya Guinea och på flera öar av östra Indonesien.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Dessa djur är små eller medelstora och lever på marken. De har en lång och spetsig nos. Deras bakre extremiteter är längre än de främre och de skuttar ofta framåt.[1] Vid de främre extremiteterna finns klor som hjälper djuret att gräva i marken efter föda. Pungrävlingarnas storlek varierar mellan omkring 16 centimeters längd samt några hundra gram vikt för arten Microperoryctes murina och omkring 40 centimeters längd samt upp till 4,5 kilogram vikt för Peroryctes broadbenti[2].

Tandformeln är I 4-5/3 C 1/1 P 3/3 M 4/4, alltså 46 till 48 tänder.[3]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Punggrävlingar lever utanför parningstiden uteslutande ensam och är huvudsakligen aktiva på natten.[1] På dagen gömmer de sig till exempel i självgrävda hålor under marken, i trädens håligheter, i vegetationsansamlingar eller liknande platser. Arter av underfamiljen Peramelinae föredrar torra habitat men de hittas ibland nära vattendrag eller träsk. Peroryctinae lever däremot i regnskogar.[4] De är allätare och livnär sig huvudsakligen av insekter och andra ryggradslösa djur samt av mindre ryggradsdjur och växtdelar som spannmål, frukter och svampar.[2]

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Honor har en väl utvecklad pung med öppningen bakåt som innehåller åtta spenar. Därför kan de ha upp till åtta ungar åt gången men vanligen finns bara två till fyra ungar per kull. Dräktigheten är med genomsnittlig 12,5 dagar en av de kortaste bland däggdjuren.[3] Efter ungefär två månader slutar honan att ge di och redan tre månader efter födelsen är ungarna könsmogna. På så sätt har honor ibland två kullar per år så att punggrävlingar förökar sig snabbare än övriga pungdjur.[2]

Hot[redigera | redigera wikitext]

Alla arter hotas genom habitatförlust när levnadsområdet omvandlas till jordbruks- och betesmark. Några arter på Nya Guinea jagas dessutom för köttets skull. I Australien faller de ofta offer för införda rovdjur som rävar och katter. Många arter listas av IUCN som sårbar (vulnerable) eller stark hotade (endangered) men för en del arter på Nya Guinea saknas tillfredsställanda data om deras population.[5]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Familjen delas upp i två underfamiljer som skiljer sig på skallens morfologi och har olika utbredningsområden:[6]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 25 juni 2010.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Nowak, R. M. (1999) s.69
  2. ^ [a b c] Gordon, Greg (1984). Macdonald, D.. red. The Encyclopedia of Mammals. New York: Facts on File. Sid. 846–849. ISBN 0-87196-871-1 
  3. ^ [a b] Peramelidae på Animal Diversity Web (engelska), besökt 27 juni 2010.
  4. ^ Nowak, R. M. (1999) s.70/71
  5. ^ PeramelidaeIUCN:s rödlista, besökt 11 januari 2011.
  6. ^ Wilson & Reeder (red.) Mammal Species of the World, 2005, Peramelidae, här delas underfamiljen Peroryctinae upp i Echymiperinae och en underfamilj som bara består av släktet Peroryctes.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Wilson, D. E., and D. M. Reeder: Mammal Species of the World. Johns Hopkins University Press, 2005. ISBN 0801882214