Pungvarg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Pungvarg
Status i världen: Utdöd  (1936)[1]
Thylacinus.jpg
Systematik[2]
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Rovlevande pungdjur
Dasyuromorphia
Familj Thylacinidae
Släkte Thylacinus
Art Pungvarg
T. cynocephalus
Vetenskapligt namn
§ † Thylacinus cynocephalus
Auktor (Harris, 1808)
Hitta fler artiklar om djur med

Pungvarg (Thylacinus cynocephalus), i australisk folkmun kallad "Thylacine" eller "Tasmanian tiger", är det största kända rovlevande pungdjuret i modern tid. Arten var endemisk för Australien och tros ha dött ut under 1900-talet. När européerna nådde Australien fanns arten bara kvar på Tasmanien.[3]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Uppstoppad individ i Oslos naturhistoriska museum.

Pungvargen och andra arter från samma släkte, som dog ut ännu tidigare, nådde en kroppslängd (huvud och bål) av 85 till 130 cm, en svanslängd av 38 till 65 cm och en mankhöjd mellan 35 och 60 cm. Vikten varierade mellan 15 och 30 kg.[3] Kännetecknande var 13 till 19 svartbruna tvärstrimmor över den ljusgrå till gulbruna ryggen och främre delen av svansen. Undersidan var ljusare.[3]

Med sin tanduppsättning som liknar hunddjurens tänder skiljer sig pungvargen tydlig från familjen rovpungdjur (Dasyuridae). Den hade liksom dagens rovdjur (Carnivora) förlängda hörntänder och en rovdjurssax. Tandformeln var nästan likadan med övriga rovlevande pungdjur. Den var I 4/3 C 1/1 P 3/3 M 4/4, alltså 46 tänder.[3]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Levnadssättet är bara känd från gamla mer eller mindre trovärdiga berättelser. Pungvargen ska ha varit nattaktiv och den vilade i skyddet av klippor eller i håligheter under större träd. Ibland solbadade individerna på dagen. Habitatet utgjordes främst av gräsmarker och öppna skogar men pungvargen besökte ibland tätare regnskogar.[3]

Precis som vargar på det norra halvklotet utgjorde pungvargen toppen av sin näringskedja. Den var ett pungdjur och därmed inte släkt med moderkaksdjur som vargen, men på grund av konvergent evolution så delar pungvargen likväl allmän kroppsform och en rad anpassningar med denna art och andra arter av rovdjur. Pungvargen tros dock inte ha levt i flock som hunddjur. Istället tros den ha levt ensam eller i par.[3] Till skillnad från de flesta hunddjur, som jagar genom att springa ifatt bytet i en kort jakt, anses pungvargen ha jagat genom att trötta ut sina byten under en längre jakt. Lätet har sagts vara gutturalt, som ett slags hostningar.[3]

Pungvargens byten var känguruer och mindre däggdjur samt några fåglar.[3]

Honor hade förmåga att fortplanta sig hela året med de flesta ungar föddes under sommaren. Ungarna lämnade honans pung (marsupium) efter cirka två månader och stannade hos modern ytterligare sju månader. Den äldsta kända individen blev 13 år gammal.[3]

Utdöende[redigera | redigera wikitext]

Grottmålning från norra Australien föreställande en pungvarg.

Pungvargen dog ut på det australiska fastlandet tusentals år före den europeiska kolonisationen, men överlevde på Tasmanien, liksom många andra arter endemiska pungdjur. De brittiska nybyggarna förstod inte vilket sorts djur de såg. Först trodde nybyggarna att den var en avlägsen släkting till hunden/vargen och inte ett pungdjur. Pungvargen, eller den tasmanska tigern, är ett i raden av djur som förmodligen dött ut på grund av människans oförståelse och rädsla. Under mitten och slutet av 1800-talet utgavs statliga skottpengar för varje skjutet exemplar. Detta beroende på att pungvargen anklagades för att riva får i stor omfattning.[3] Detta tros dock ha varit överdrivet då tecken tyder på att pungvargen oftast åt andra mindre djur. Man har även teorier om att pungvargen delvis försvann på grund av epidemiska sjukdomar, liksom dingons ankomst till Australien och minskande habitater.[3] Detta har dock inte vetenskapligt bevisats. Arten är klassad som utrotad, men fortfarande rapporteras det om människor som säger sig ha sett djuret. Bland annat har det talats om att man ska ha funnit en död pungvarg 1965.[4] Inga konkreta bevis på detta finns dock.[1]

1936 dog det sista djuret i fångenskap i Hobart Zoo och senare uppgifter om att djuret setts har inte kunnat bekräftas.[5]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Pungvargen var den sista kvarlevande arten i sitt släkte - Thylacinus, men fossil har påvisat flera andra arter i släktet från äldre miocen och framåt.[6]

Flera undersökningar kom fram till att pungvargens närmaste nulevande släkting utgörs av den tasmanska djävulen. En nyare studie från 2009 som publicerades i tidskriften Genome Research fick däremot resultatet att myrpungdjuret är närmare släkt med pungvargar.[7]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] World Conservation Monitoring Centre 1996. Thylacinus cynocephalus. Från: IUCN 2006. 2006 IUCN Red List of Threatened Species Läst 2006-12-19.
  2. ^ Engelska Wikipedia anger följande som källa: Groves, Colin (16 November] 2005). Wilson, D. E., and Reeder, D. M. (red.): Mammal Species of the World, 3rd edition, Johns Hopkins University Press, 23. ISBN 0-8018-8221-4.
  3. ^ [a b c d e f g h i j k] Nowak, R. M. (1999) s.67/68
  4. ^ Buck Emburg and Joan Emburg. ”Thylacine Sightings Map”. Tasmanian-tiger.com. http://www.tasmanian-tiger.com/sightings.htm. Läst 22 november 2006. 
  5. ^ Paddle, Robert (2000). The Last Tasmanian Tiger: the History and Extinction of the Thylacine. Cambridge University Press. sid. 198-201. ISBN 978-0-521-53154-2 
  6. ^ Thylacinus, Paleobiology Database, läst 10 december 2012.
  7. ^ Miller W, Drautz DI, Janecka JE, et al. (February 2009). ”The mitochondrial genome sequence of the Tasmanian tiger (Thylacinus cynocephalus)”. Genome Res. "19" (2): sid. 213–20. doi:10.1101/gr.082628.108. PMID 19139089. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ronald M. Nowak (1999): Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, ISBN 0801857899

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]