Pyroklor
| Pyroklor | |
 Pyroklor från Uganda. | |
| Kategori | Oxidmineral |
|---|---|
| Dana klassificering | 08.02.01.01 |
| Strunz klassificering | 04.DH.15 |
| Kemisk formel | (Na,Ca)2Nb2O6(OH,F) |
| Färg | Svart till brun,rödbrun, rödorange |
| Förekomstsätt | Vanligtvis oktaedrar, spritt granulat eller massiv |
| Kristallstruktur | Isometriskt - Hexoktahedralt |
| Tvillingbildning | 111 sällsynt |
| Spaltning | 111 otydlig, kan vara avsöndring |
| Brott | Subconchoidalt till ojämnt, splittrigt |
| Hållbarhet | Spröd |
| Hårdhet (Mohs) | 5 – 5,5 |
| Glans | Glasglans till hartsartad |
| Ljusbrytning | Isotrop, svag anomal anisotropi |
| Transparens | Svaggenomskinligt till opak |
| Streckfärg | Vit |
| Specifik vikt | 4,45 – 4,90 |
| Radioaktivitet | Varabelt radioaktivt |
Pyroklor är ett brunt till svart kristallint oxidmineral, som särskilt innehåller niobat och titanat av torium och cerium. Det är ofta metamikt (skador i kristallstrukturen) på grund av strålning från ingående radioaktiva ämnen. Pyroklor innehåller normalt mer än 0,05 % av naturligt förekommande uran och torium.
Förekomst[redigera | redigera wikitext]
Pyroklor förekommer i pegmatitgångar på Alnön i Sverige och på flera ställen i Norge. Det finns även i granit, pegmatit, syenit och greisen. Mineralet förekommer ofta tillsammans med nefelin och andra alkaliska mineral. Andra associerade mineral är zirkon, ägirin, apatit, perovskit och columbit.
Pyroklor beskrevs första gången 1826 i Larvik, Norge. Typlokalen är Stavern (Fredriksvärn) i Norge.[1]
Användning[redigera | redigera wikitext]
De tre största producenterna av niobmalm har brytning av pyroklorfyndigheter, varav de två största i Brasilien. En stor fyndighet utnyttjas även i Quebec, Kanada.
Källor[redigera | redigera wikitext]
Meyers varulexikon, Forum, 1952
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Pyrochlore, 15 mars 2012.