Qattarasänkan

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 29°32′N 27°07′Ö / 29.533°N 27.117°Ö / 29.533; 27.117

Qattarasänkan (منخفض القطارة)
Munkhafad al-Qattarah
Sänka
Qattarasänkan
Qattarasänkan
Land Egypten
Region Mersa Matruh (guvernement)
Del av Västra öknen
Lägsta punkt 133 m (under havsnivå)
Längd 300 km
Bredd 135 km
Djup 133 m
Area 44 000 km²
Folkmängd 300[1]
Karta över Qattarasänkan. Lägre vänstra gräns: 28°36'30.74"N 26°14'31.08"E. Övre högra gräns: 30°31'1.74"N 29° 8'51.83"E
Karta över Qattarasänkan.
Lägre vänstra gräns: 28°36'30.74"N 26°14'31.08"E.
Övre högra gräns: 30°31'1.74"N 29° 8'51.83"E

Qattarasänkan, (arabiska: منخفض القطارة Munkhafad al-Qattarah), är en dal i Västra öknen av Mersa Matruh (guvernement) i nordvästra Egypten. Sänkan ligger i genomsnitt cirka 60 meter, och med en lägsta punkt av 133 meter, under havets nivå.[2] Sänkan är världens största depression med en yta mellan 26 000 och 44 000 km2 under havsytan[3] Botten på Qattara utgörs av en saltskorpa. Av de oaser som finns i området är Moghra-oasen, med bräckt vatten, och Qara-oasen, med en fast bosättning av cirka 300 människor, de mest kända. Sedan 12 juni 2003 är Qattarasänkan uppsatt på listan över Tentativa världsarv i Afrika tillsammans med oasen Dahkla under namnet Stora ökenlandskap[4].

Qattarasänkan[redigera | redigera wikitext]

Den enda permanenta bosättningen i Qattarasänkan ligger vid Qara-oasen i västra kanten av sänkan och har cirka 300 invånare.[1] Sänkan bebos också av beduiner och deras boskap.

I sänkan norra delar finns det salta kärr och vidsträckta områden med uttorkad sjöbotten som översvämmas emellanåt. En viktig oas i sänkan är Moghra-oasen med en 4 km2 sjö av bräckt vatten inklusive områden med bladvass. De salta kärren uppgår till cirka 300 km2 men vindburen sand tar över mer och mer i vissa områden. Ungefär en fjärdedel av området består av uttorkad sjöbotten med en hård, torr saltskorpa.

Sanddyner i Qattarasänkan

Sänkan är också en viktig naturlig hemvist för geparden, där de vanligaste och tätaste observationerna är i dess nordvästliga del inklusive de otillgägliga oasrena Ein EI Qattara och Ein EI Ghazzala.

Trots dess sterila miljö så förekommer det geparder (cheetah) i Qattarasänkan

I området finns dessutom gaseller, kaphare (Lepus capensis), guldschakal (Canis aureus hupstar), brunryggad sandräv (Vulpes rueppelli) och mer sällsynt Fennek (Vulpes zerda).

Planer på vattenkraftutbyggnad[redigera | redigera wikitext]

Planer finns sedan länge att utnyttja sänkan för produktion av vattenkraft genom att bygga en drygt 50 km lång tunnel och kanal från Medelhavet. Då avdunstningen är mycket stor i området kan hela tiden nytt vatten tillföras. Största utbytet ur vattenkraftssynpunkt (ca 650 MW) erhålls med en sjö med en nivå på 50-60 m under havsytan. De senaste planerna under 1980-talet gällde en sjö på nivån 90 m under havsytan med en yta av 5 000 m2. Planerna avskrevs då pga höga kostnader. Projektet skulle förändra lokalklimatet med större fuktighet, ökad molnighet och lägre temperatur, och leda till ökad växtlighet.

Liknande projekt övervägs i Libyen samt för Döda havet. Det har även diskuterats att leda en del av Nilens vatten till Qattara, då även för jordbruksändamål.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Qattara Depression

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Kjeilen, Tore. ”Qara - Beyond space and time” (på engelska). Looklex. http://looklex.com/egypt/qara.htm. Läst 6 juni 2012. 
  2. ^ ”Qattarasänkan”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/qattarasänkan. Läst 6 juni 2012. 
  3. ^ M. Ragheb (28 oktober 2010). ”Qattara Depression Solar-Hydroelectric Power Generation” (på engelska). University of Illinois at Urbana-Champaign. https://netfiles.uiuc.edu/mragheb/www/NPRE%20498ES%20Energy%20Storage%20Systems/Pumped%20Storage%20Qattara%20Depression%20Solar%20Hydroelectric%20Power%20Generation.pdf. Läst 6 juni 2012. 
  4. ^ ”Great Desert Landscapes” (på engelska). UNESCO World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/tentativelists/1812/. Läst 6 juni 2012.