Rörelsefenomen hos växter

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Blomman är en del av växten.

Denna artikel behandlar rörelsefenomen hos växter, i bemärkelsen växternas förmåga att utföra rörelser som medför en lägesförändring av någon del av växtkroppen, som stjälkar, blad, blommor, rötter, ståndare och fruktblad, samt och öppnings- och spridningsrörelser hos sporhus och frukter.

Alla livsföreteelser hos växter kan sägas vara förknippade med rörelse i en eller annan form. Detta eftersom växter är levande organismer. Exempelvis kräver växtens ämnesomsättning transport av näringsämnen från en växtdel till en annan, som vatten, vilket upptas genom rötterna och leds upp genom stammen, och de i bladen bildade kolhydraterna som upplagras i andra organ, exempelvis rotknölar och stamknölar. Sådana diffusionsrörelser är dock naturligtvis inte direkt iakttagbara och behandlas inte närmare i denna artikel. Växandets fenomen i allmänhet, i meningen tillväxt genom nybildning av celler och vävnader, exempelvis hur toppen av ett ungt träd skjuter i höjden, som kan uppfattas som ett slags rörelse, behandlas inte heller närmare i denna artikel.

De iakttagbara, om än långsamma, egentliga rörelserna som växterna har förmågan att utföra, som vridning eller böjning av någon del av växtkroppen, beror på strävan efter att erhålla gynnsammast möjliga livsbetingelser. De fastsittande växterna är inte fritt rörliga som djur som kan förflytta sig genom att springa, flyga eller simma för att erhålla gynnsammare livsbetingelser, utan växten är bunden till jorden, men genom rörelser av olika slag, exempelvis rörelser som regleras genom förändring i saftspänningen i växtens celler (turgorrörelser) och olika slags riktningsrörelser av någon del av växtkroppen, har växterna förmågan att utnyttja resurserna på platsen, exempelvis ljuset, på gynnsammast möjliga sätt.

Växters rörelse är en del av ämnet växtfysiologi. En berömd biolog som bland annat intresserade sig för växters rörelser var Charles Darwin, som tillsammans med sin son Francis Darwin skrev verket The Power of Movement in Plants (1880).

Lägesförflyttning och böjningsrörelser[redigera | redigera wikitext]

Till rörelsefenomen i egentlig mening räknas inom fysiologin lägesförflyttning (lokomotoriska rörelser) och böjningsrörelser. Lokomotoriska rörelser är alltid protoplasmarörelser och förekommer därför i synnerhet hos fritt levande nakna celler, till exempel svärmsporer, gameter och spermatozoider. Dylika rörelser är antingen amöboida (se amöba) eller simrörelser, vilka utförs medelst fina vibrerande protoplasmautskott, cilier. De lokomotoriska rörelserna utlöses mestadels av ensidigt verkande yttre faktorer och kallas då taxier. Vanligast är fototaxis och kemotaxis. Positiv taxis förekommer, då cellen rör sig mot retningsorsaken ; vid negativ taxis flyr cellen ifrån denna. Svagt ljus lockar till sig algernas gröna svärmsporer, starkt ljus kommer dem att fly från stället. Positiv kemotaxis är av stor betydelse för kryptogamernas befruktning, i det att äggcellen brukar avsöndra ett kemiskt ämne, som lockar till sig spermatozoiderna. Även de högre växternas klorofyllkroppar utför taktiska retningsrörelser. Böjningsrörelser förekommer endast hos celler med cellvägg eller hos flercelliga växter. Med avseende på rörelsemekanismen skiljer man på hygroskopiska rörelser och rörelser genom växande eller turgorvariation. De hygroskopiska rörelserna är inga retningsföreteelser, eftersom de beror på cellväggarnas eller membranskiktens olika utvidgning och skrumpnande vid variationer i luftens fuktighetshalt (imbibitionsrörelser). Hygroskopiska rörelser har stor betydelse vid många frukters öppnande. Så slungas fröna av euforbiacéer, Geranium och andra långa stycken genom den vid torkandet uppkomna och plötsligt utlösta spänningen i fruktväggarna. Många ökenväxters frukter öppnas istället vid fuktig väderlek, hygrochasi (se detta också och jämför jerikorosen). Fruktsprötet hos Erodium (se detta också) rätar ut sig i fuktig luft och vrider sig vid torka korkskruvslikt, därigenom nedborrande fröet i marken. Mera komplicerade är de genom den plötsliga utlösningen av ett högt cellsafttryck åstadkomna slungrörelserna hos sporangierna av Pilobolus och andra. De böjningsrörelser, som utförs av den levande växten (d.v.s. med protoplasmans medverkan), brukar man indela i sådana, som sker utan bestämd yttre anledning (autonoma rörelser), och sådana, som utlöses genom specifika retningar (inducerade eller paratoniska rörelser). Varje växande organ företer små oregelbundna svängningar (nutationer) omkring ett jämviktsläge. Utsprickandet av vinterknopparna försiggår även autonomt genom starkare växande av bladens översida (epinasti). Bekant är den roterande autonoma rörelsen hos småbladen av Desmo|dium gyrans (se Desmodium).

Tropismer och nastier[redigera | redigera wikitext]

De paratoniska rörelserna indelas i tropismer eller riktningsrörelser och nastier. Tropismerna benämns alltefter retningens art (tyngd, ljus o.s.v.) geotropism, fototropism, heliotropism o.s.v. Man skiljer på ortotropa organ, som genom krökning inställer sig i riktning mot retningens källa (positiv reaktion) eller rakt från densamma (negativ reaktion) samt plagiotropa organ, som växer i en viss vinkel mot retningens riktning. Ett specialfall av plagiotropism är diatropism, då organet ställer sig vinkelrätt mot retningen. De tropistiska rörelserna åstadkoms vanligen genom olika tillväxthastighet hos motsatta sidor av ett organ. Mindre vanliga är rörelser genom turgor- (safttrycks-) förändringar i särskilt inrättade leder (se nedan). Ej sällan förekommer torsioner (vridningar), till exempel vid blommors orienteringsrörelser. En särskild form av geotropism förekommer hos slingerväxter. Geotropism och fototropism förekommer hos nästan alla växter. På en horisontellt lagd groddplanta kröker sig efter en tid stängeln lodrätt uppåt och huvudroten rakt nedåt. Vid ensidig belysning kröker sig den förra ofta positivt fototropiskt. Birötter och sidoskott brukar reagera plagiogeotropiskt, medan bladen ofta äro diageotropiska och diafototropiska. Kemotropism förekommer särskilt hos svamphyfer och hos pollenslangar, vilka i många fall torde lockas till embryosäcken genom ett kemotropiskt retmedel (gamotropa rörelser). En särskild form av kemotropism är den ibland påvisade elektrotropismen. Viktigare är rörelserna genom kontaktretning (haptotropism) hos klängena, tack vare vilka dessa griper om föremål, som de kommer i beröring med (se Klangen). Vid det tropistiska retningsförloppet kan man i allmänhet skilja på mottagandet av retningen (perception), retningens fortledning och de förändringar i protoplasman den närmast åstadkommer, samt reaktionen, d.v.s. det synliga resultatet. Mellan perceptionen och reaktionen förlöper alltid en viss tid (reaktionstiden), vidare måste retningen inverka under en minimitid (presentationstiden) för att överhuvudtaget reaktion skall inträda. För perceptionen gäller inom vissa gränser den s.k. retmängdlagen, som innebär, att presentationstiden och retningens intensitet är omvänt proportionella. Av nastier är sedan gammalt bekanta seismonastiska rörelser hos Mimosa. De dubbelt sammansatta bladen hos denna växt har såväl vid bladskaftens som vid de enskilda småbladens bas leddynor, med vars hjälp rörelserna utförs. Om man skakar hela plantan eller bara lätt sårar ett av småbladen, fälls dessa hastigt ihop och bladskaften sänker sig. Mekanismen tycks verka medelst föränderliga saftspänningar (turgortryck) i ledernas övre och undre hälft. Seismonasti förekommer även hos ståndarna av Centaurea, Carduus, Cichorium m.fl. kompositer. De bågformiga strängarna drar vid beröring ihop sig, varigenom knappröret skjuts nedåt över pistillen, så att det på denna vilande frömjölet pressas ut. De flikiga märkena hos Mimulus m.fl. fälls samman, om de berörs, därigenom kvarhållande frömjölet. Ståndarknapparna hos Berberis och Helianthemum böjer sig vid beröring inåt blomman, och stryker därigenom av sitt pollen mot den besökande insekten. Om växternas sömnrörelser (nyktinasti) se Nyktitropisk. Sömnrörelserna beror på, att bladens översida och undersida växer olika hastigt; därför upphör de, då blommorna är utvuxna. Hos blad med leder varar däremot de nyktinastiska rörelserna mycket länge. Dylika blad förekommer hos talrika leguminoser, Oxalisarter, Marsilia och andra. Ibland föreligger likväl vid dessa variationsrörelser (liksom vid blommornas) en autonom periodicitet.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]