R-13 (robot)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
R-13
R-13 SS-N-4.svg
Typ SLBM
Ursprungsland  Sovjetunionen
Servicehistoria
Brukstid 1961 – 1975
Används av Sovjetunionens flotta
Produktionshistoria
Designer Viktor Makejev
Tillverkare Energia
Varianter R-13, R-13A, R-13M
Specifikationer
Längd 11,8 meter
Vikt 13,75 ton
Spännvidd 1,9 meter
Diameter 1,3 meter
Stridsspetsvikt 1,6 ton
Sprängkraft 1 megaton
Motor ZjRD S2.713
Bränsle 2232 kg Tonka (50% trietylamin och 50% xylidin)
7774 kg salpetersyra
Styrsystem Tröghetsnavigering
Vapenbärare Projekt 629 och Projekt 658
Prestanda
Räckvidd 600 km
Maxhöjd 145 000 meter
Maxhastighet 2050 m/s
Precision CEP 4 km

R-13 (NATO-rapporteringsnamn SS-N-4 Sark, GRAU: 4K50) var en ubåtsbaserad ballistisk robot utvecklad i Sovjetunionen under 1950-talet.

Utveckling[redigera | redigera wikitext]

De första ubåtsbaserade ballistiska robotarna var en marin variant av R-11 Zemlya (SS-1 Scud) kallad R-11FM baserad ombord på modifierade ubåtar av typen Projekt 611 (Zulu V-klass). Räckvidden på 150 km och det faktum att roboten måste hissas upp ur ubåten innan den kunde avfyras begränsade värdet som strategiskt vapen. Därför beställde ministerrådet 25 augusti 1955 en ny ubåtsbaserad ballistisk robot med tre till fyra gånger så lång räckvidd. 11 januari 1956 var den tekniska specifikationen klar och designbyrån Energia (OKB-1) fick i uppdrag att konstruera roboten. Den första provskjutningen ägde rum i juni 1959. Av totalt 19 provskjutningar bedömdes 15 vara lyckade. Ytterligare 13 provskjutningar gjordes från ubåten B-62 under 1960. Robotsystemet togs i tjänst 13 oktober 1961. 20 oktober genomfördes den första provskjutningen med en skarpladdad ballistisk kärnvapenrobot från en ubåt.

Konstruktion[redigera | redigera wikitext]

R-13 är en enstegsraket som drivs av flytande tvåkomponentsbränsle. Till skillnad från sin föregångare styrdes R-13 med fyra Vernier-raketer i stället för roder, vilket var nödvändigt för att kunna korrigera kursen utanför atmosfären. Bränslet var TG-02 Tonka som bestod av en 1-till-1 blandning av trietylamin och xylidin. Oxidationsmedlet var koncentrerad salpetersyra. Tankarna för bränsle och oxidationsmedel var tillverkade i rostfritt stål och utgjorde den bärande konstruktionen för roboten.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från ryskspråkiga Wikipedia, Р-13