Rafael (konstnär)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Rafael (konstnär)
Raphael missing.jpg
Rafael, självporträtt, försvunnen från Polen under den Tyska okupationen 1939-1945.
Födelsenamn Raffaello Sanzio da Urbino
Född 28 mars eller 6 april 1483
Urbino
Död 6 april 1520 (37 år)
Rom
Nationalitet  Italien
År aktiv 1497–1520
Fält Måleri, Arkitektur
Rörelse Renässansen

Rafael (italienska Raffaello, Raffaello Sanzio eller Raffaello Santi), född 28 mars eller 6 april 1483 i Urbino, Italien, död 6 april 1520 i Rom, var en italiensk konstnär, arkeolog och arkitekt under den romerska högrenässansen.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Rafael föddes 1483 i Urbino som son till målaren Giovanni Santi (1433–1494) och Magia di Battista Ciarla (död 1491). Fadern kom att bli Rafaels första lärare inom måleri och filosofi. Rafaels födelsedatum är omtvistat. Enligt Giorgio Vasari dog Rafael långfredagen den 6 april 1520 - "samma dag som han blev född". Flera av Vasaris uppgifter har dock korrigerats och reviderats av senare konsthistoriker, vilket innebär att osäkerhet råder om Rafaels födelsedatum.

Rafael gick efter faderns död i lära hos Timoteo Viti i hemstaden och hos Perugino i Perugia. Den sistnämnde blev avgörande för hans tidiga verk, och Rafael verkar försöka efterlikna dennes målningar, varför konsthistoriker svårligen kan avgöra vem av dessa två som är upphovsman till vissa verk. I Perugia tillkom bland annat Jungfruns bröllop som man med säkerhet vet att Rafael utfört. Samma år som tavlan målades, 1504, flyttade han till Florens för att studera verk som fanns där av Fra Bartolommeo, Leonardo da Vinci och Michelangelo från vilka han utvecklade sin klärobskyrteknik, den så kallade sfumato (då färger och konturer smälter samman och ger en "disig" effekt) och sin dramatiska ansats. Rafael distanserade sig successivt från den umbriska skolans geometriska stelhet. Från Florensåren kommer ett antal skildringar av Jungfru Maria samt Gravläggningen.


Rafael i Rom[redigera | redigera wikitext]

Rafael introducerades 1508 hos påve Julius II av Donato Bramante. Påven imponerades av Rafael och gav honom i uppdrag att dekorera de påvliga privatvåningarna, de så kallade stanzerna (’rummen’), i Apostoliska palatset i Vatikanen. Detta var ett gyllene ögonblick, en kort period av skenbart välstånd, innan Rom skövlades 1527, och Rafael skapade visioner av oöverträffad storhet och frid. Efterföljande påve, Leo X, utsåg Rafael till chefsarkitekt för Peterskyrkan.

Stanza della Segnatura smyckades först. Eftersom rummet ursprungligen var avsett som bibliotek, alluderar dess fresker på de fyra ”fakulteterna” eller humanistiska ämnesgrenarna teologi, filosofi, poesi och juridik, som är personifierade i medaljonger i taket. På ena sidan ägnas väggen åt litteraturen, och där är klassiska och moderna författare samlade runt Apollon och muserna på Parnassen. Filosofin illustreras på en annan vägg i en fresk, som visar gamla grekiska tänkare och vetenskapsmän och som vanligen, om än något felaktigt, brukar kallas Skolan i Athen, där Platon och Aristoteles befinner sig i centrum. Detta förhärligande av det mänskliga förnuftet vetter dock mot den vägg, där teologin representeras av en samling helgon och katolska lärare, kallad Disputà del Sacramento (”Disputation om sakramentet”). Den fjärde väggen är delad i två delar. Civilrätten illustreras där på det fält som gränsar till Skolan i Athen och den kanoniska rätten på fältet bredvid Disputà. På så vis upprätthålls en perfekt balans mellan den kristna humanistiska kulturens olika trådar.

Rafaels måleri utmärks av symmetri, balans och harmoni, i synnerhet i hans framställningar av Jungfru Maria i Jungfruns bröllop och Sixtinska Madonnan samt i porträtt av adelsdamer, till exempel La Donna Velata.

Av Rafaels verk som arkitekt finns endast få byggnadsverk är bevarade, däribland kyrkan Sant'Eligio degli Orefici (1516) mellan Via Giulia och Tibern. Rafaels sista stora arbete, Kristi förklaring (1517), är ett mästerverk med kombination av storslagenhet och mänsklighet. Kontrasten mellan den övre delens rofyllda, i övernaturligt ljus badande gestalter och de oroliga åtbörderna hos människorna, som befinner sig i skuggan nedanför och har blivit vittne till lärjungarnas misslyckade försök att bota en månadsrasande, epileptisk, pojke, förstärker målningens budskap att endast Kristus kan hela världens olyckor.

Porträtt[redigera | redigera wikitext]

Rafaels porträttmåleri är finstämt och känsligt. Han fångar väl sina modellers karaktär och hållning, det är inte bara virtuost måleri utan även psykologiskt inträngande porträtt.



Viloplats[redigera | redigera wikitext]

Rafaels grav bakom marmor och glas i Pantheon.

Rafael avled i feber 1520 och har fått sitt sista vilorum i Pantheon i Rom.


Verkkatalog[redigera | redigera wikitext]

  • Sankt Sebastian (1501-1502)
  • Bebådelsen (1502-1503)
  • Jungfruns bröllop (1504)
  • Sankt Göran och draken (1505-1506)
  • Självporträtt (1506)
  • Madonnan på ängen (1506)
  • Madonnan med steglitsan (1507)
  • Gravläggningen (1507)
  • Sankta Katarina av Alexandria (1508)
  • Skolan i Aten (1509)
  • Parnassen (1509-1510)
  • Disputation om sakramentet (1510-1511)
  • Madonnan med det blå diademet (1510-1511)
  • Kardinaldygderna (1511)
  • Galateas triumf (1511)
  • Albamadonnan (1511)
  • Madonnan av Foligno (1511-1512)
  • Profeten Jesaja (1511-1512)
  • Julius II (1511-1512)
  • Mässan i Bolsena (1512)
  • Sixtinska madonnan (1513-1514)
  • Petrus befrielse ur fängelset (1514)
  • Branden i Borgo (1514)
  • Sibyllorna (cirka 1514)
  • Sankta Cecilia (1514)
  • Porträtt av Baldassare Castiglione (1514-1515)
  • Damen med slöjan (1516)
  • Psykes loggia (1517)
  • Kristi förklaring (1517) – ursprungligen i San Pietro in Montorio
  • Johannes Döparen (cirka 1518)
  • Leo X:s loggia (1518-1519)
  • La Fornarina (1518-1519)
  • Leo X med kardinalerna Giulio de' Medici och Luigi de' Rossi (1518-1519)
  • Slaget vid Pons Milvius (påbörjad 1520)

Konstverk[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Talvacchia, Bette, Raphael. London: Phaidon Press Limited 2007. ISBN 978-0-7148-4786-3
  • The Cambridge companion to Raphael. Edited by Marcia B. Hall. New York: Cambridge University Press 2005. ISBN 0-521-80809-X

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]