Rapphöna

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Rapphöna
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Perdix perdix (Marek Szczepanek).jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Hönsfåglar
Galliformes
Familj Fälthöns
Phasianidae
Släkte Perdix
Art Rapphöna
P. perdix
Vetenskapligt namn
§ Perdix perdix
Auktor (Linné, 1758)
Underarter [2]
  • P. p. perdix
  • P. p. hispaniensis
  • P. p. sphangnetorum
  • P. p. armoricana
  • P. p. italica
  • P. p. lucida
  • P. p. canescens
  • P. p. robusta
  • P. p. hungarian
Synonymer
Rapphönepar.
Rapphönepar.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Rapphöna (Perdix perdix) är en fågel inom familjen fälthöns.

Utseende och fältkännetecken[redigera | redigera wikitext]

Rapphönan blir 28-32 cm[3] lång och har ett vingspann på 45-48 cm. Den adulta hanen är grå, vattrad med fina, vågiga och svarta tvärstreck. På ovansidan är har den rostbrunaktiga, bredare tvärband och fläckar. Ansiktet och strupen är brungula. Kroppens sidor har stora, rödbruna tvärfläckar. Bröstet och buken är vita, det förra med en stor, hästskoformig, kastanjebrun fläck. Vingpennorna är bruna, med bleka fläckar. Stjärten är rödbrun, med de fyra mellersta pennorna spräckliga i grått och svart. Benen är ljusgrå. Den adulta honan har svarta (i stället för rödbruna) tvärband på ryggen och övergumpen samt otydligare, eller ingen bröstfläck. Juvenilen är gulbrun, med bleka spolstreck på halsen, bröstet och sidorna, och svartbrun med gulaktiga och vita längdstreck på huvudet, samt har gulaktiga ben.

Rapphönan löper snabbt och flyger upp bullrigt. Den flyger snabbt med hastiga vingslag, men sällan långa sträckor. På marken gömmer den sig skickligt, och även när den trycker på en fullkomligt öppen och kal plats kan den vara svår att upptäcka.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Rapphönan är en stannfågel som förekommer över stora delar av Europa, utom i de nordligaste delarna, och i västra och centrala Asien.[4] Den är mycket stationär, varför det vanligen dröjer länge innan individer invandrar till ett nytt område. Dock kan den, i mindre flockar‚ genomföra förflyttningar vintertid‚ sannolikt förorsakade av födobrist. I Norge, liksom i Schweiz, förekommer arten upp till 1000 meter över havet. Arten har av jaktintresse introducerats till Nordamerika.[4]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Rapphönan lever under sommaren och hösten i familjer och under vintern bildar de i regel större flockar. De är mest aktiva på morgonen och kvällen, då de födosöker, medan de vilar mitt på dagen.

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Rapphönan förekommer på slättland, men föredrar områden med skogsbackar, busksnår och häckar för skydd. Den undviker inte fuktiga områden om där bara finns torrare fläckar bevuxna med träd eller buskar. Fram till skördetid håller sig flockarna huvudsakligen i sädesfält, därefter på stubbåkrar, i potatis- och rotfruktodlingar, på fält med grönråg och på nyplöjda fält. Den håller sig även på ängar och skogsbackar. Vintertid uppsöker de barmark, områden med tunnare snötäcke eller lös snö.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Efter kläckningen består ungarnas föda uteslutande av insekter och småkryp, en diet som den lever av under cirka 3-8 veckor.[5] Därefter övergår dieten successivt till en proteinfattigare vegetabilisk kost som består av klöver, gräs och frön av exempelvis stjärnblommor, dånsläktet och trampörter.[5] Om vintern kan den få svårt att födosöka om snön har för hård skare då de inte kan gräva sig ned till marken. Vid sådanna tillfällen kan stora mängder dö av svält. Vintertid kan de dryga ut dieten med enbär.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Tidigt om våren upplöser flockarna sig i par. Äggen, som växlar mellan 10 och 20 st,[5][3] läggs i en liten fördjupning i marken. Hönor i norra Europa lägger fler ägg än hönor på sydligare breddgrader.[5] Honan ruvar ensam äggen, men ungarna vårdas av båda föräldrarna.

Rapphöns och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Tysk jägare med sin fångst av rapphönor, fotograferad i oktober 1929.

I Europa har den minskat i antal under 1900-talet, särskilt sedan 1950-talet. Jordbrukets förändring till intensivare bruk och ökad ogräsbekämpning har drabbat rapphönan. På samma sätt har den kunnat återhämta sig något på platser där man lagt om till ett mer extensivt jordbruk.

Status i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Rapphönan är en historiskt sett sentillkommen art i Sverige. Tidigare har det ofta beskrivits att den inplanterades i Sverige under Gustav Vasas tid men det är lika troligt att den invandrat söderifrån. Säkert är i alla fall att den inte trivs på andra ställen än där jordbruket fått en viss omfattning. Först på 1800-talet började den förekomma i större mängd i Sverige, tidigast i Skåne och på Västgötaslätten. Först på 1820-30-talen började den bli någorlunda allmän i mellersta Sverige, och inte förrän under 1860-70-talen började den förekomma inom de sydligare norrländska länen i någon större mängd. Rapphönan häckade under 1930-talet och 1940-talet allmänt i Götaland och Svealand, sparsammare i Norrland ända upp till Norrbotten och förekommer någon gång ännu längre i norr. Sedan 1950-talet har populationen minskat och rapphönan nästan försvunnit i norra Sverige.

Namn[redigera | redigera wikitext]

I Blekinge, Halland och Skåne har den dialektalt kallats agerhöna, där ager är ett dialektalt ord för åker.[6] Malm 1877 uppger att den kallades ågerhönaGåsö och åkerhönaSydkoster.[7]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Perdix perdix Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ AviBase Läst 20061209.
  3. ^ [a b] Svensson, Lars; Peter J. Grant (1999). Margareta Söderberg. red. Fågelguiden. illustrationer av Killian Mullarney, Dan Zetterström. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. sid. 110. ISBN 91-0-056976-3 
  4. ^ [a b] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  5. ^ [a b c d] Dahlgren, Jens (2006). ”Artfaktablad - Perdix perdix” (PDF). ArtDatabanken. sid. 2. http://www.artdata.slu.se/rodlista/Faktablad/perd_per.PDF. Läst 23 oktober 2008. 
  6. ^ Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 4, [1] Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962
  7. ^ Malm, A. W. (1877) Göteborgs och Bohusläns Fauna; Ryggradsdjuren, Göteborg, sid:271

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]