Reaganomics

Från Wikipedia
Ronald Reagan håller TV-tal från Oval Office om sina planer på sänkta skatter. Juli 1981.

Reaganomics kallades den marknadsekonomi som Ronald Reagan, USA:s president 19811989, stödde. Begreppet brukar tillskrivas av radiomannen Paul Harvey.[1]

Bakgrund

Reaganomics tog bland annat inspiration från nyliberalism. Termen är ett teleskopord av Reagan och Economics (nationalekonomi). En liknande term i Storbritannien är thatcherism, efter landets dåvarande premiärminister Margaret Thatcher. Reaganomics gick bland annat ut på att sänka inkomstskatten och kapitalvinstskatten, kontrollera penningmängden för att få ned inflationen och att minska statens inflyttande och begränsa dess utgifter. På federal nivå minskade den högsta skattesatsen från 70 % till 28 % (sedan 2013 39,6 %). Sänkningen skedde i två större omgångar; 1981 sänktes samtliga skattesatser (varav den högsta till 50 %) och 1986 plattades skalan till, i vilket de mindre nivåerna höjdes samtidigt som satsen för de allra rikaste sänktes till 28 % (bland annat uppstod en "bubbeleffekt" med 33 % skatt för inkomster lägre än de som var underkastade den "högsta" skattesatsen). Medan 1981 års sänkning såg ökade statsinkomster, som Reagans ekonomer hade lovat, blev 1986 års reform dyrköpt, varefter underskottet ökade kraftigt.[källa behövs]

Eftermäle

Reagans politik bidrog på sikt till en långvarig högkonjunktur (det glada 1980-talet) med minskad arbetslöshet medan inflationen ökade och budgetunderskottet, som han under sin valkampanj lovat minska, ökade tredubbelt till tidigare ej skådade nivåer. På sikt utplånades dock även underskottet helt under Bill Clintons presidenttid, samtidigt som de sänkta skatterna bestod. Reagan beklagade sig över att han inte lyckats minska statens roll; tvärtom ökade statens andel av USA:s BNP något under perioden 1981–1989, även om denna nivå var till stor del orsakad av ökade försvarsutgifter under Kalla krigets slutskede och flunktuerade.

Reagan höjde skattsatser vid flera tillfällen när hans regering så ansåg det nödvändigt, vilket inte fick lika stor uppmärksamhet som de reformer som bär hans namn. Kritiker och anhängare är dock eniga att han mycket framgångsrikt lyckades katalysera stöd för sin tidigare mycket kritiserade politik hos en stor del av befolkningen, medan hans mindre populära beslut, såväl nedskärningar i den federala budgeten som temporära skattehöjningar, fick begränsat utrymme.[källa behövs]

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.

Fotnoter