Realsocialism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ej att förväxla med socialrealism eller socialistisk realism som är estetiska konstbegrepp.

Realsocialism (från reellt existerande socialism), benämning på det samhällssystem som rådde i det forna östblocket samt för det system som råder eller rådde i de länder vars statsbärande parti gjort anspråk på socialism, exempelvis Nordkorea och Vietnam. Dessa länder har även gjort anspråk på att leva i ett förstadium till kommunismen.

De länder som idag styrs av statsbärande kommunistpartier och därmed betecknas som realsocialistiska är Kina, Kuba, Laos, Nordkorea och Vietnam. Vissa andra länder styrs också av kommunistpartier, men utan att kommunistpartiet är statsbärande, till exempel Mongoliet där Mongoliska folkets revolutionära parti sitter i regeringsställning i en parlamentarisk västerländsk demokrati.


Ursprung[redigera | redigera wikitext]

Uttrycket realsocialism eller den reellt existerande socialismen kommer från den sovjetiska propagandan på 70-talet för att särskilja utopisk socialism från den socialism som praktiserades. Rent konkret syftar innebörden på den politik som fördes i socialismens eller kommunismens namn. Nordkorea som haft Juche som statsbärande ideologi sedan 1977 har uttalat en målsättning som påstås leda till det kommunistiska samhället, och är därför att beteckna som en realsocialistisk stat, även om de till skillnad från de flesta övriga realsocialistiska stater inte har marxism-leninism som ideologi. Med andra ord används begrepp om samtliga förekomster i historien av statsbildningar som sade sig bygga på socialistiska och kommunistiska idéer och är direkt utbytbar mot massmedias kommunistisk stat.

Mening[redigera | redigera wikitext]

En realsocialism, eller benämningen "kommuniststat" som ofta används som synonym, behöver inte ha någonting med Marx kommunistiska teorier att göra, mer än själva namnet på den ideologi det statsbärande partiet säger sig ha. Leninister och trotskister i icke-realsocialistiska stater har ofta gett ett okritiskt stöd till flera av dessa stater[källa behövs] medan andra kommunister i icke-realsocialistiska stater tagit avstånd från dem och ibland till och med tagit upp vapen mot dem. Exempel på händelser där kommunister deltagit i kampen mot realsocialistiska stater är upproren i Östeuropa, främst då Ungernrevolten 1956 som av många kommunister och anarkister hyllas som ett proletärt rådsuppror, samtidigt som från andra grupperingar betonar man det som ett uppror mot både mot kommunismen[1] och den sovjetiska ockupationen, dels mot diktaturen och dels mot kapitalismen som sådan.[2]

Samhällsform[redigera | redigera wikitext]

Medborgerliga rättigheter[redigera | redigera wikitext]

Medborgerliga och mänskliga rättigheter var inskrivna i de dokument som visades upp för andra länder men respekterades inte.

Censur av film, böcker och press har genomsyrat realsocialistiska stater, och polis och säkerhetstjänst har haft långtgående befogenheter att bekämpa inre opposition. Somliga åtgärder har kunnat ostraffat bryta mot landets författning. Polisens arbetade har oftast berott på strömningarna inom partiet. Fram till 1950-talet förekom skenprocesser inom DDR (Östtyskland), helt utan laglig bakgrund därför kallades ofta realsocialistiska stater polisstater av omvärlden. [källa behövs]

Samhällsbyggnad[redigera | redigera wikitext]

Kommunistpartiet eller andra lojala partier har skrivits in i författningen. Således blev deras ställning säkrad och omöjlig att rubba genom allmänna val. I DDR var exempelvis den inbördes fördelningen av mandaten mellan partierna förutbestämd och väljaren hade valet att acceptera personen eller ej.[källa behövs] Detta har medfört att realsocialistiska stater motsatt sig den västerländska definitionen av demokrati.

De flesta realsocialistiska stater har haft starka ungdomsorganisationer underordnade partiet.[källa behövs] Liknande grupperingar, så kallade fackliga centralorganisationer, återfinns inom samtliga delar av samhället.

De enda tillåtna dagstidningarna var de som kommunistpartiet gav ut.[källa behövs]

Näringsliv[redigera | redigera wikitext]

Det ekonomiska systemet styrs av statens planekonomi, och staten äger samtliga produktionsmedel genom så kallad folkegendom. Nationellt reglerad produktion har haft fasta priser, och hyror, kollektivtrafik och livsmedel har varit kraftigt subventionerade till priser långt under produktionskostnaderna.[källa behövs] Andra varor som lyxvaror har varit extremt dyra.

Småföretagande[redigera | redigera wikitext]

Hantverkare och tjänsteutövare har ofta kunnat verka inom egna småföretag om det inte var någon vinst för staten att slå samman dem till större enheter. Privat kapitalackumulation har dock varit förbjudet så speciella regler gällde för dessa företag. De hade också nackdelar genom deras sämre tilldelning av råvaror och material.[källa behövs] I DDR var ofta hantverkare anslutna till branschorganisationer som hade som mål att skapa gemensamma produktionsmedel.

Byggindustrin[redigera | redigera wikitext]

Byggindustrin har präglats av en konstant brist på moderna bostäder.[källa behövs] Vanligtvis var de äldre byggnaderna ignorerade och renoverades så sent som möjligt, om material fanns och endast vid absolut nödvändighet om den ej kunde skjutas upp.[källa behövs] Nya byggnader uppfördes dock i storskaliga standardiserade program för att få så låga kostnader som möjligt för en relativt modern lägenhet.[källa behövs] Bostäder har vanligtvis uppförts i kooperativ eller av statliga byggföretag. Privat ägande har vanligtvis varit begränsat till två byggnader per person.[källa behövs] Olikt den västliga rättstraditionen är vanligtvis ägande av byggnad och fastighet väsensskilt och detta har ställt till en del problem då vissa länder återgått till kapitalismen igen.[källa behövs]

Det finns normalt ingen marknad för privatbostäder. De blir tilldelade genom stadens råd eller någon annan metod som ofta innebar en kö[källa behövs] eller något urvalskriteria[källa behövs]. Detta har lett till privata initiativ såsom organiserade inbördes ringbyten.[källa behövs]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sebestyen, Victor (2006). Ungernrevolten 1956. Tolv dagar som skakade världen. Stockholm: Prisma. ISBN 91-518-4612-8 , se även Ungernrevolten
  2. ^ Anderson, Andy (1975). Ungern 56: Den beväpnade sanningen. Göteborg: Arbetarpress. ISBN 91-85432-00-8 

Se även[redigera | redigera wikitext]