Relationer mellan Israel och Sverige

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Relationer mellan Israel och Sverige
Israel   Sverige
Lägeskarta för Israel och Sverige
  Israel

Relationerna mellan Israel och Sverige avser de bilaterala relationerna mellan Israel och Sverige. På officiell nivå var relationerna överlag ganska goda under tiden från staten Israels grundande 1948 och fram till 1960-talets slut.[källa behövs] Under 1970- och 1980-talen försämrades de något i samband med att palestiniernas situation i flyktinglägren uppmärksammades alltmer i Sverige, för att under 1990-talet blivit något bättre i samband med fredsavtalen[källa behövs].

Före Israels bildande[redigera | redigera wikitext]

Under och omedelbart efter andra världskriget kom ett betydande antal judar till Sverige som flyktingar. Dessa utgjordes dels av judar som i mer eller mindre organiserad form flydde från Danmark och Norge, dels av judar från koncentrationsläger som kom med De vita bussarna 1945. Denna svenska närkontakt med offer för de nazityska judeförförelserna och förintelseöverlevare kan ha bidragit till att det efter andra världskriget fanns en stor sympati för det judiska folkets sak i Sverige.

Sverige var 1947 ett av 33 länder som i FN:s generalförsamling röstade för FN:s delningsplan för Palestina, vilket ledde till att Israel bildades.

1948-1950[redigera | redigera wikitext]

Den sionistiska Sternligans mord på den svenska FN-medlaren Folke Bernadotte 1948 fick till följd att ett svenskt erkännande av staten Israel uppsköts med flera år. Israeliska polisen undersökte inte mordplasen på flera dar och vittnen förhördes inte. Svenska regeringen uppdrog därför åt riksåklagare Maths Heuman att utreda mordet. [1] Det blev känt att flera framtida israeliska politiker, bland andra premiärministern Yitzhak Shamir, var aktivt inblandade i mordet.[2][3].

1950-1967[redigera | redigera wikitext]

Sedan svenska regeringen i juli 1950 beslöt att upprätta diplomatiska förbindelser med Israel, vidtog en period med goda relationer mellan länderna.

1967-1988[redigera | redigera wikitext]

Under Sexdagarskriget 1967 ockuperade Israel resten av Palestina. Sedan Israel trots flera FN-resolutioner vägrade att dra sig tillbaka, skedde under Olof Palmes ledning en omorientering av den svenska politiken. [4] Den 6 december 1988 kom PLO-ledaren Yassir Arafat till Stockholm på inbjudan av Sveriges regering. Efter två dagars överläggning förklarade Yassir Arafat att han skulle börja acceptera staten Israels rätt att finnas och att han fördömde alla former av terrorism[5].

År 1987 tog Sveriges FN-ambassadör Anders Ferm upp mordet på Folke Bernadotte i FN:s generalförsamling och fördömde den israeliska ockupationen av palestinska områden. [6]

1988-2000[redigera | redigera wikitext]

Svenska ambassaden i Tel Aviv.

Den 6 oktober 1999 blev Göran Persson förste svenske statsminister att göra ett officiellt besök till Israel sedan Tage Erlanders besök 1962. Persson for till Israel för att finna en roll åt Sverige i fredsprocessen i Mellanöstern[7].

2000-[redigera | redigera wikitext]

Den 16 januari 2004 vandaliserades Snövit och sanningens vansinne, ett konstverk av Dror Feiler, av Israels ambassadörHistoriska museet i Stockholm. Detta utlöste en livlig debatt och en mindre diplomatisk kris mellan länderna.

Den 17 augusti 2009 publicerades på Aftonbladets kultursida en artikel av frilansjournalisten Donald Boström som reste frågan om organstölder utförda på palestinier av israeliska arméns (se även organhandel).[8] Artikeln utlöste skarpa reaktioner från Israel som krävde att Sveriges regering skulle ta avstånd från artikeln. Såväl svenska statsministern Fredrik Reinfeldt som utrikesministern Carl Bildt vägrade ingripa, med hänvisning till den svenska pressfriheten. Se vidare Aftonbladet–Israel-kontroversen.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Burén| (2012), s. 180
  2. ^ Westerberg, Bengt; Hadenius, Stig (2009-04-14). ”Bryt tystnaden kring Folke Bernadotte”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kulturdebatt/artikel_1127799.svd. Läst 28 november 2011. 
  3. ^ Kumm, Björn (2008-05-15). ”Sverige var inte tyst efter mordet”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kulturdebatt/artikel_1249937.svd. Läst 28 november 2011. 
  4. ^ Burén| (2012), s. 253
  5. ^ Horisont 1988. Bertmarks förlag. 1988. Sid. 291 
  6. ^ Burén| (2012), s. 255
  7. ^ ”Oktober 1999”. När Var Hur 2001. Bokförlaget DN. 2001. Sid. 17 
  8. ^ Boström, Donald (2009-08-17). ”Våra söner plundras på sina organ”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/kultur/article5652583.ab. Läst 28 november 2011. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Göran Burén (12012). Mordet på Folke Bernadotte. Stockholm: Leopard förlag. ISBN 978-91-7343-384-6