Relationer mellan Västtyskland och Östtyskland
Relationer mellan Västtyskland och Östtyskland eller tysk-tyska relationer, tyska innerdeutsche Beziehungen eller deutsch-deutsche Beziehungen, är ett samlingsnamn för de politiska, ekonomiska, kulturella och mänskliga kontakterna mellan Förbundsrepbuliken Tyskland (Västtyskland) och Tyska demokratiska republiken (Östtyskland, DDR) under Tysklands delning i två separata stater 1949-1990.
Relationerna mellan de två tyska staterna var under lång tid icke-existerande, inte minst som en följd av Hallsteindoktrinen. 1970-talets Ostpolitik under Willy Brandt förbättrade relationerna. Praktiskt visade sig detta genom Grundlagsfördraget som reglerade staternas förhållanden och underlättade för medborgarna.
Innehåll |
Kalla kriget och kyliga relationer [redigera]
När Tyskland delades i två delar 1949 innebar det att respektive stat kopplades till två skilda maktsfärer och hamnade i konfrontation med varandra. Målet om en tysk återförening levde kvar men relationerna mellan de två länderna var icke-existerande. Västtyskland anammade Hallsteindoktrinen där man med undantag för Sovjetunionen avbröt sina kontakter med länder som erkände DDR. För båda länder fanns det en problematik med att närmanden även problematiserade relationerna med deras bundsförvanter, inte minst för DDR som var beroende av Sovjetunionen. Ulbrichts avgång som ledare var en följd av de närmanden som gjorts till Västtyskland i början av 1970-talet.
Närmanden mellan väst och öst [redigera]
Under 1970-talet inledde en kursändring i relationerna mellan relationerna sedan Willy Brandt tagit över som förbundskansler för en socialliberal koalitionsregering. Brandt hade redan som utrikesminister i den stora koalitionen (1966-1969) börjat utforma en politik för att närma sig DDR och östblocket tillsammans med Egon Bahr. 1970 skedde ett första toppmöte i Erfurt mellan Östtysklands regeringschef Willi Stoph och Västtysklands Willy Brandt. Därmed lämnade Västtyskland Hallsteindoktrinen. Grundlagsfördraget som reglerade staternas förhållanden och underlättade för medborgarna skrevs under 1972. Överenskommelser ledde också till att man öppnade ständiga representationer i Bonn respektive Östberlin.
Helmut Schmidt besökte Östtysklands ledare Erich Honecker 1981 med möten i Östberlin och Güstrow.
Under 1980-talet gavs omfattande lån från Västtyskland till Östtyskland. Bland annat godkände Bayerns ministerpresident Franz-Josef Strauss ett miljardlån.
Under de sista årtioenden i DDR:s existens blev landets främsta exportvara politiska fångar som friköptes av Västtyskland. Detta gjorde att landet indirekt blev ekonomiskt beroende av sin västliga granne. Därför kunde de västtyska myndigheterna med tiden ställa allt högre krav på liberaliseringar för att samarbetet skulle fortsätta. Bland annat tvingades DDR ta bort en del vapen och hinder vid Berlinmuren och den inomtyska gränsen.
När Erich Honecker 1987 var på officiellt statsbesök i Bonn var första och sista gången en östtysk ledare officiellt besökte Västtyskland. När den östtyska nationalsången spelades sågs detta som ett slutgiltigt erkännande av Östtyskland från västtysk sida, men det visade sig bara vara tre år före den tyska återföreningen som i stort skedde på västtyska villkor.
