Retorik

Retorik är en vetenskap som av Aristoteles beskrevs som konsten att finna det som i varje situation är ämnat att övertyga. Idag finns dock ingen allmänt accepterad definition av ämnet, flera retorikforskare har istället hävdat att just styrkan ligger i mångfalden och i problemet med en definition. Retoriken som konsten att tala upptäcktes dock under antiken, cirka 400 år f.Kr. En utbildad talare kallades under antiken för retor eller orator; retor kunde då även betyda en lärare i retorik.

Aristoteles strukturerade retoriken som konsten att övertyga på 300-talet f.Kr. och hans klassiska strukturer, regler och indelningar fungerar än i dag som utgångspunkt för många retoriska tänkare och teoretiker.

Historia

Marcus Tullius Cicero, en känd romersk retoriker.

Nazitysklands ledare och diktator Adolf Hitler var en skicklig talare som vann stora delar av folkets förtroende i talarstolen. Det är dock mycket omtvistat huruvida han var en skicklig retoriker eller ej, detta eftersom många retorikteoretiker,såväl antika som moderna, anser att retorik och etik inte går att skilja åt. Bearbetningen av det trauma som andra världskriget och nazismens uppkomst innebar för den västerländska självbilden är en viktig bakgrund till framväxten av ideologikritisk retorikforskning under efterkrigstiden..

Aristoteles härleder upptäckten av retoriken till två personer, Korax och Tisias. Enligt historien hade upprättandet av en demokrati på Sicilien under 400-talet f.Kr. lett till en livlig debatt gällande vem som ägde vad, framförallt i markfrågor, vilket gjorde att det växte fram ett behov av att kunna tala för sin sak. Platon uttryckte ogillande över retoriken i dialogen Gorgias, men presenterade sedan en mer nyanserad bild av retoriken i Faidros. Därigenom blev retoriken det första klart avgränsade kunskapsområde som blir föremål för skriftlig systematisering och objektiv teoretisering, det vill säga vetenskaplig analys. Retoriken uppfanns sålunda inte, utan upptäcktes, och några av de äldsta bevarade texterna som beskriver denna grundläggande systematisering är av Aristoteles hand. Bland andra kända läroboksförfattare i ämnet bör nämnas Cicero, Isokrates och Quintilianus, alla tre verksamma under antiken, samt Vossius.

Retorik har sedan antikens dagar varit ett framstående och högt aktat ämne vid utbildningar i västvärlden, om än med en viss statusförlust under 1700- och 1800-talet. Genom århundradena hade retoriken haft en självklar roll inom litteraturen och i och med tillfällesdiktens starka framväxt från 1500-talet och framåt komponerades det stora flertalet av dikterna i form av konstfullt, retoriskt utformade tal. När romantiken så småningom växte fram inom litteraturen ansåg man att den i hög grad schematiska komposition som retoriken bidrog med var obsolet och hade spelat ut sin roll.

Retoriken kom sålunda under 1800-talets senare hälft av sakta försvinna från skolschemat. Efter andra världskriget började man dock intressera sig för retoriken igen. En orsak var att man under kriget hade sett prov på vilket enormt genomslag propaganda har på en större allmänhet. Vidare började man inom de humanistiska vetenskaperna inse förtjänsterna med retorikens analytiska verktyg. För retoriken öppnade det senare upp en helt ny arena och idag är det vanligt förekommande att forskare inom områden som exempelvis psykologi, litteraturvetenskap, kommunikationsvetenskap, juridik, filosofi och språkvetenskap använder sig av retoriska analysmetoder.

I en del länder kan man i dag därför fortfarande tala om två varianter av retorik. Dels den litteraturinriktade retoriken, som föddes som ett försök att fly undan Platons kritik av retoriken, vilken främst fokuserar på språkliga figurer och topiker (topos), och dels den mer moderna tillämpningen där den klassiska retorikens grundprinciper utvecklats för att appliceras på i stort all form av kommunikation. Här bör Chaim Perelman nämnas som en av de stora förgrundsfigurerna, främst inom området för argumentation.

I modernt svenskt språkbruk förekommer även brukandet av ordet retorik i betydelsen "konstfullt utformat men i huvudsak innehållslöst språk".

Retorikens tre delar

Vi använder oss hela tiden av retorik vare sig vi är medvetna om det eller ej då retorik till större delen är kommunikation. Självklart finns det olika retoriska diskurser så som praktisk retorik eller teoretisk retorik. De följande tre begreppen kan man se på som beteckningar på de tre olika delar av retoriken som på Latin kallas för Rhetorica utens, Rhetorica docens och Rhetorica studens. Man har inte riktigt kunnat spåra begreppen till någon specifik person eller exakt tid och plats, men man tror att begreppen skall ha uppfunnits och tillämpats under medeltiden. Man tror även att begreppen utens och docens är sprungna från Aristoteles mer kända verk om etik, Den nikomachiska etiken. Denna bok skall ha haft stort inflytande under medeltiden och stått som underlag för den tidens stora tänkare. I boken Cambridge History of Later Medieval Philosophy (2000) står det att biskopen Albertus Magnus (1193/1206), utförde en tolkning på Aristoteles verk men sett igenom och tolkat av sin kristna tro. Där definierar han begreppen ethica utens och docens på liknande vis som vi gör idag med rhetorica utens och docens och därför är det troligt att de retoriska begreppens uppkomst skedde under medeltiden. Vad gällande begreppet rhetorica studens tillkom det troligtvis mycket senare. Begreppen kom senare till att dö ut, men återupptäcktes under 1950-talet av den Amerikanske literaturteoretikern och filosofen Kenneth Burke som omnämnde rhetorica utens och docens i sin bok A Rhetoric of Motives (1950).

Rhetorica Utens betecknar "tillämpad retorik", men direkt översatt från Latin betyder adjektivet "utens" egentligen "att ha pengar att använda" vilket kan vara missvisande. Däremot är ordet ”utens” besläktat med ”utilias” som betyder ”nytta” som sedan kan härledas till kommunikation (retorik). Rhetorica utens betecknar den praktiska sidan hos retoriken. Praktisk retorik kan till exempel vara ett politiskt tal, en debatt, ett blogginlägg, reklam som vill väcka köplust eller en diskussion mellan dig och din kompis om vilken glass ni ska köpa och så vidare. Praktisk retorik ter sig överallt och hur vi än gör är det svårt att undvika praktisk retorik eftersom att det är en del av hur vi kommunicerar med varandra och gör oss förstådda på – den är helt enkelt oundviklig.

Rhetorica Docens betecknar ”teoretisk retorik”, och direkt översatt från Latin betyder det besläktade ordet ”docere” att lära, undervisa eller förkunna. Det är den vetenskapliga sidan av retorik som man använder för att till exempel samla in kunskap om hur man på bästa sätt övertygar varandra på eller om hur man gör sin röst. Har man kunskap om retorisk teori, till exempel partesmodellen eller de tre talgenrena, har man använt sig av rhetorica docens. Till skillnad från rhetorica utens inbegriper rhetorica docens alltså den teoretiska läran om hur man i praktiken övertygar varandra.

Rhetorica Studens betecknar retorisk analys och kritik diskurs. När man skall analysera ett retoriskt objekt kan man använda sig av en retorisk teori som man applicerar på objektet och analyserar samt jobbar efter för att få ett resultat. Feministisk-, genre- eller metaforanalys är bara några exempel på olika analysbegrepp man kan använda sig av när man analyserar och kritiserar ett retoriskt objekt.

För att förtydliga dessa begrepp ytterligare kan vi sätta in dem i en lättförsåelig kontext. Du ska hålla ett tal om den scandinaviska floran och för att göra det på bästa sätt behöver du kunskap om hur man bör uttrycka sig och hur man övertygar åhörarna samt fångar deras intresse. För att lära dig det behöver du läsa och lära dig retorikens teori (rhetorica docens). När du lärt dig teorin och förberett samt skrivit talet är det dags att utföra den praktiskt (rhetorica utens). Ditt tal har lockar flera hundra åhörare, där ibland journalister och media som uppmärksammar ditt tal och gör senare en retorisk analys på talet där de använder sig av olika analysverktyg (rhetorica studens) för att få önskat resultat.

Talgenrer

I den antika retoriken räknade man med tre olika talgenrer:

• Genus judiciale - I denna genre återfinner vi försvars - och klandertal, tal som hör till den juridiska diskursen. Benämningen "forensiskt tal" förekommer i en del litteratur.
• Genus deliberativum - Talaren eller författaren förordar eller avråder en viss handling. Denna talgenre föddes ur den politiska diskursen.
• Genus demonstrativum - Talaren eller författaren försöker förstärka gillandet av främst etiska regler. Detta gör att alla former av så kallade lovtal eller smädelsetal ingår här, då de syftar till att visa på beundransvärda eller förkastliga levnadsöden varur det går att finna ett gott exempel.

Att övertyga

Vissa retoriska tänkare skiljer mellan övertalning och övertygande. En vanlig definition beskriver övertalning som en tvingande process och övertygande som en retorisk, men dessa definitioner har under 1900-talet kommit att förändras, framförallt genom Chaïm Perelman. Inom den antika retoriken såg man tre former av övertygelse: - Ethos, pathos och logos, den retoriska triaden.

Det var också viktigt att varje tal innehöll följande aspekter:

• Delectare – ”Att behaga”; talaren får lyssnaren välvilligt inställd genom sin personlighet och sin förtroendeingivande karaktär, sitt ethos.
• Movere – ”Att röra”; talaren försöker väcka ”en känsla”, pathos hos lyssnaren.
• Docere - ”Att undervisa”; talaren försöker vädja till lyssnarnas ”förnuft”, logos med hjälp av argument.

Partesmodellen - Arbetsgången för en talare

När man ska skriva ett tal ska man enligt den antika retoriken använda partesmodellen, vilken består av följande delar:

• Inventio – Att finna. Talaren samlar stoff och i synnerhet argument pro et contra, ”argument för och emot”.
• Dispositio – Att planera. Talaren bestämmer vad talets olika delar ska innehålla.
• Elocutio – Att utsäga, att formulera. Talaren fyller dispositionen med innehåll och finner de rätta orden. Man skriver helt enkelt klart talet.
• Memoria – Att minnas. Man lär sig talet.
• Actio – Att framföra, att agera. Talaren försöker på effektivast möjliga sätt att hålla talet inför publik med tydlig röstbehandling, pronuntiatio, och med genomtänkt bruk av gester och mimik.

Under det senaste århundradet har olika retoriker gjort tillägg till partesmodellen. Det tillägg som fått störst genomslag är retorikprofessor Lennart Hellspongs intellectio, ett tillägg som genomförs inledande, före inventio:

• Intellectio – Att förstå. Talaren analyserar ämnet och språksituationen, vad ska han/hon tala om, i vilket sammanhang och inför vilka lyssnare ska han/hon tala, vilket är talets syfte och vilket mönster ska han/hon följa?

Ett annat tillägg är emendatio, ett tillägg som placeras sist i partesmodellen:

• Emendatio - Att korrigera. Talaren går i efterhand igenom vad som fungerade bra respektive dåligt och noterar för framtida referens vad han/hon behöver öva på, eller kanske undvika helt.

Talets delar - Disposition

I den klassiska retoriken delar man upp ett tal, främst genus deliberativum, i olika delar, dispositio.

• Exordium – Inledning, med en kort beskrivning av talets ämne och ett försök att på något sätt uppnå captatio benevolentiae, ”vinnande av välvilja”, hos lyssnaren.
• Narratio – Berättelse, en kort redogörelse för bakgrundsfakta, vad som tidigare hänt, som underlag för den kommande argumentationen och för att skapa intresse för ämnet.
• Propositio – Framställande, där talaren presenterar den tes som han/hon i fortsättningen av talet vill argumentera för. Man kan här också göra en partitio, en ”uppdelning” av talets fortsättning, det vill säga tala om i vilken ordning man ska behandla olika frågor som hör till ämnet.
• Argumentatio – Argumentation, där talaren försvarar sin tes med hjälp av argument. Man börjar med probatio, ”bevis”, det vill säga att presentera sina argument för tesen, för att sedan fortsätta med refutatio, dvs ett avvisande av eventuella motargument - vederläggning.
• Peroratio – Avslutande av talet, gärna med en recapitulatio, dvs en ”sammanfattning” av den argumentation som talet innehållit.

Elocutio - Språklig utformning

I den antika retoriken, och än mer inom den litteraturfokuserade inriktningen av retoriken, hade den språkliga utformningen, Elocutio, en viktig plats. Centralt inom Elocutio var utsmyckningen, ornatus, där man traditionellt hittar två stora kategorier, troper och figurer (figurae). Denna indelning är dock inte självklar och det har sedan antiken skett otaliga försök att definiera och kategorisera de språkliga figurerna (ornatus). Quintilianus definierar figuren (figurae) som den form som ger en tanke nya infallsvinklar, medan han definierar tropen som tankens figur. Figurerna (ornatus) har främst studerats ur två aspekter: deras form och deras persuasiva funktioner.

Troper

• Hyperbol - överdrift- "Astrid Lindgren finns i alla svenskars hjärtan"
• Litotes - underdrift- "Det här var inte så roligt att höra"
• Liknelse - "Du är som en ros"
• Metafor - "Du är en ros"
• Metonymi - namnbyte - "Eleverna läser Strindberg just nu"
• Pars pro toto - delen i stället för det hela - "På svensk köl"

Stilfigurer

• Allitteration - upprepning av samma inledningsbokstav i flera ord i följd. "Veni vidi vici"
• Anafor - upprepning av samma ord i början av en mening, en sats, en versrad eller ett stycke. Martin Luther King: "Jag har en dröm... Jag har en dröm... Jag har en dröm... Jag har en dröm..."
• Antites - motsatta tankar eller begrepp ställs mot varandra. "Det är en fråga om liv och död."
• Exclamatio - utrop: "o, gudar!", "medborgare!", "död åt fienden!" och så vidare.
• Ellips - man utelämnar en del av meningen: "Jag skulle kunna hjälpa dig, men ..."
• Imitatio - härmning: att ta efter goda exempel,
• Interrogatio - retorisk fråga: i stället för att påstå något ställer man lyssnaren inför en fråga där svaret är mer eller mindre givet.
• Ironi - man säger en sak men menar egentligen motsatsen.
• Klimax - stegring så att man vid en uppräkning låter sista ledet utgöra en höjdpunkt. När en väntad stegring uteblir kallas detta "antiklimax".
• Oxymoron - förnuftig galenskap: en sammanställning av begrepp som brukar vara oförenliga "Talande tystnad".
• Paralips - låtsat förbigående.
• Trikolon - man utformar sina tankar i tre led. "Landslaget behöver rekrytera duktiga spelare. Nya spelstrategier leder till ett effektivare anfallsspel. Först därefter kan Tre kronor förvänta sig att ta VM-guld."
• Ratiocinatio - Talaren resonerar med sig själv, och ger i form av en monolog såväl svar som sakskäl till sina ställda frågor.

Att lära ut retorik

Retoriken är moderämnet i den humanistiska bildningstraditionen och har alltid varit nära förbundet med undervisning. Inom den klassiska retoriken användes progymnasmata för att lära ut retorik. Tanken var att precis som man kunde öva sin kropp med ett träningsprogram med olika övningar i gymnastik, kunde man öva sitt tänkande och sin språkliga förmåga med retoriska övningar, progymnasmata. Ordet gymnasium kommer från denna utbildningstradition. De retoriska övningarna var obligatoriska i skolväsendet ända fram till 1800-talet, och har idag fått ett nytt uppsving, tack vare retorikens upprättelse. Idag har man dock insett att konsten att övertyga inte enbart handlar om retorik och ordvalens betydelse i sammanhanget utan framförallt även mycket som handlar om kroppsspråket, budskapet och det egna engagemanget vid framförandet. Därför är utbildning och träning i retorik oftast inte tillräcklig utan idag talar man mer och mer om presentationsteknik som ett samlat ord för att träna sig i att få ett ökat genomslag när man presenterar inför olika grupper.

Retorisk analys

Inom framförallt den angloamerikanska retorikforskningen har den retoriska analysen blivit central, bland annat tack vare professor Sonja K. Foss verk Rhetorical criticism. Några av de analysmetoder som brukar räknas som retoriska är Fantasy-Themeanalys, pentadanalys, topikanalys, klusteranalys och metaforanalys, metoder som används för att studera ett objekt som definierats som retoriskt relevant.

Modern retorik

Karlyn Kohrs Campbell, Chaïm Perelman, Jörgen Fafner, Kenneth Burke, Lloyd Bitzer och Dorothy Leeds är några av de författare och teoretiker som bidragit till utvecklingen av den moderna retoriken och konsten att tala inför olika grupper.

Retorik i Sverige

Idag är retoriken ett självständigt ämne på fyra institutioner. På dessa platser bedrivs både forskning och utbildning i ämnet. Dessa fyra är Uppsala universitet, Örebro universitet, Lunds universitet och Södertörns högskola. Utöver dessa lärosäten finns enstaka, kortare retorikkurser på ett flertal svenska lärosäten. Sverige har också sju nu verksamma professorer, Mats Rosengren (Södertörns högskola), Jens E. Kjeldsen (Södertörns högskola), Annika Ström (Södertörns högskola), Orla Vigsø (Södertörns högskola), Otto Fischer (Uppsala universitet), Brigitte Mral (Örebro universitet) och Anders Sigrell (Lunds universitet) samt två professorer emeriti: Lennart Hellspong (Södertörns högskola) och Kurt Johannesson (Uppsala universitet).

Se även

• Massmedium

Externa länkar

• Omfattande engelskspråkig sida om retorik (humanities.byu.edu)