Retorik

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Språkvetenskapliga
discipliner
En byst av Aristoteles

Retorik är läran om talekonsten, vilken utvecklades under 400-talet f.Kr.[1] Den mest välkända definitionen kommer från Aristoteles, som beskrev retoriken som "konsten att vad det än gäller finna det som är bäst ägnat att övertyga".[2] Aristoteles indelningar av retoriken fungerar än i dag som utgångspunkt för många retoriska tänkare och teoretiker. Det finns emellertid ingen allmänt etablerad definition av ämnet, och flera retorikforskare hävdar att styrkan hos retoriken ligger i definitionens mångfald. Den utbildade talaren kallades under antiken för retor eller orator; retor kunde då även betyda en lärare i retorik.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Marcus Tullius Cicero, en känd romersk retoriker.

Aristoteles härleder upptäckten av retoriken till två personer, Korax och Tisias. Enligt historien hade upprättandet av en demokrati på Sicilien under 400-talet f.Kr. lett till en livlig debatt gällande vem som ägde vad, framförallt i markfrågor, vilket gjorde att det växte fram ett behov av att kunna tala för sin sak. Platon uttryckte ogillande över retoriken i dialogen Gorgias, men presenterade sedan en mer nyanserad bild av retoriken i Faidros. Därigenom blev retoriken det första klart avgränsade kunskapsområde som blir föremål för skriftlig systematisering och objektiv teoretisering, det vill säga vetenskaplig analys. Retoriken uppfanns sålunda inte, utan upptäcktes, och några av de äldsta bevarade texterna som beskriver denna grundläggande systematisering är av Aristoteles hand. Bland andra kända läroboksförfattare i ämnet bör nämnas Cicero, Isokrates och Quintilianus, alla tre verksamma under antiken, samt Vossius. Retorik har sedan antikens dagar varit ett framstående och högt aktat ämne vid utbildningar i västvärlden, om än med en viss statusförlust under 1700- och 1800-talet. Genom århundradena hade retoriken haft en självklar roll inom litteraturen och i och med tillfällesdiktens starka framväxt från 1500-talet och framåt komponerades det stora flertalet av dikterna i form av konstfullt, retoriskt utformade tal. När romantiken så småningom växte fram inom litteraturen ansåg man att den i hög grad schematiska komposition som retoriken bidrog med var obsolet och hade spelat ut sin roll. Retoriken kom sålunda under 1800-talets senare hälft av sakta försvinna från skolschemat. Efter andra världskriget började man dock intressera sig för retoriken igen. En orsak var att man under kriget hade sett prov på vilket enormt genomslag propaganda har på en större allmänhet. Vidare började man inom de humanistiska vetenskaperna inse förtjänsterna med retorikens analytiska verktyg. För retoriken öppnade det senare upp en helt ny arena och idag är det vanligt förekommande att forskare inom områden som exempelvis psykologi, litteraturvetenskap, kommunikationsvetenskap, juridik, filosofi och språkvetenskap använder sig av retoriska analysmetoder. I en del länder kan man i dag därför fortfarande tala om två varianter av retorik. Dels den litteraturinriktade retoriken, som föddes som ett försök att fly undan Platons kritik av retoriken, vilken främst fokuserar på språkliga figurer och topiker (topos), och dels den mer moderna tillämpningen där den klassiska retorikens grundprinciper utvecklats för att appliceras på i stort all form av kommunikation. Här bör Chaim Perelman nämnas som en av de stora förgrundsfigurerna, främst inom området för argumentation. I modernt svenskt språkbruk förekommer även brukandet av ordet retorik i betydelsen "konstfullt utformat men i huvudsak innehållslöst språk".Retoriken är moderämnet i den humanistiska bildningstraditionen och har alltid varit nära förbundet med undervisning. Inom den klassiska retoriken användes progymnasmata[3] för att lära ut retorik. Tanken var att precis som man kunde öva sin kropp med ett träningsprogram med olika övningar i gymnastik, kunde man öva sitt tänkande och sin språkliga förmåga med retoriska övningar, progymnasmata. Ordet gymnasium kommer från denna utbildningstradition. De retoriska övningarna var obligatoriska i skolväsendet ända fram till 1800-talet, och har idag fått ett nytt uppsving, tack vare retorikens upprättelse. Idag har man dock insett att konsten att övertyga inte enbart handlar om retorik och ordvalens betydelse i sammanhanget utan framförallt även mycket som handlar om kroppsspråket, budskapet och det egna engagemanget vid framförandet. Därför är utbildning och träning i retorik oftast inte tillräcklig utan idag talar man mer och mer om presentationsteknik som ett samlat ord för att träna sig i att få ett ökat genomslag när man presenterar inför olika grupper.

Samtida retorik[redigera | redigera wikitext]

Karlyn Kohrs Campbell, Chaïm Perelman, Jörgen Fafner, Kenneth Burke, Lloyd Bitzer och Dorothy Leeds är några av de författare och teoretiker som bidragit till utvecklingen av den moderna retoriken och konsten att tala inför olika grupper.

Retorik i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Idag är retoriken ett självständigt ämne på fyra institutioner. På dessa platser bedrivs både forskning och utbildning i ämnet. Dessa fyra är Uppsala universitet, Örebro universitet, Lunds universitet och Södertörns högskola. Utöver dessa lärosäten finns enstaka, kortare retorikkurser på ett flertal svenska lärosäten. Sverige har också sju nu verksamma professorer, Mats Rosengren (Södertörns högskola), Jens E. Kjeldsen (Södertörns högskola), Annika Ström (Södertörns högskola), Orla Vigsø (Södertörns högskola), Otto Fischer (Uppsala universitet), Brigitte Mral (Örebro universitet) och Anders Sigrell (Lunds universitet) samt två professorer emeriti: Lennart Hellspong (Södertörns högskola) och Kurt Johannesson (Uppsala universitet).

Retorik som begrepp[redigera | redigera wikitext]

Retoriken sker ständigt - i det dolda såväl som i det öppna - eftersom retorik är en naturlig del av människans vardagliga kommunikation. Retoriken används på tre olika plan: för praktik (rhetorica utens), för teori (rhetorica docens) och för analys (rhetorica studens). Än i dag har begreppen inte kunnat spåras till någon specifik person, tid eller plats, men troligen har begreppen tillämpats sedan medeltiden. Begreppen utens och docens tros vara sprungna från Aristoteles verk Den nikomachiska etiken. Denna bok ska ha haft stort inflytande under medeltiden och stått som underlag för den tidens stora tänkare. I Cambridge History of Later Medieval Philosophy står det att biskopen Albertus Magnus utförde en tolkning på Aristoteles verk utifrån sin kristna tro. Där definierar han begreppen ethica utens och docens på liknande vis som görs i dag med rhetorica utens och docens, och därför är det troligt att de retoriska begreppen uppkom under medeltiden[4]. Gällande rhetorica studens tillkom det troligtvis mycket senare. Begreppen kom senare till att dö ut, men återupptäcktes under 1950-talet av den amerikanske litteraturteoretikern och filosofen Kenneth Burke som omnämnde rhetorica utens och docens i sin bok A Rhetoric of Motives.[5][6] Rhetorica utens betecknar tillämpad retorik, men direkt översatt från latin betyder adjektivet utens egentligen att ha pengar att använda vilket kan vara missvisande. Däremot är ordet utens besläktat med utilias som betyder nytta och som kan härledas till retorisk kommunikation. Rhetorica utens betecknar det praktiska utförandet av retoriken. Praktisk retorik kan till exempel vara politiska tal, debatter, blogginlägg eller reklam som vill väcka köplust. Praktisk retorik sker överallt och eftersom det är en del av hur människor kommunicerar med varandra är den fullkomligt oundviklig. Rhetorica docens betecknar teoretisk retorik, och direkt översatt från latin betyder det besläktade ordet docens att lära, undervisa eller förkunna. Till skillnad från rhetorica utens inbegriper rhetorica docens alltså den teoretiska läran om hur retoriken används i praktiken. Rhetorica studens betecknar retorisk analys och kritisk diskurs. När ett retoriskt objekt blir analyserat tillämpas en retorisk analys.[7]

Retorisk analys[redigera | redigera wikitext]

Inom framförallt den angloamerikanska retorikforskningen har den retoriska analysen blivit en central del, bland annat tack vare Sonja K. Foss verk Rhetorical criticism. Några av de analysmetoder som brukar räknas som retoriska är Fantasy-Themeanalys, pentadanalys, topikanalys, klusteranalys och metaforanalys.

Retorikens delar[redigera | redigera wikitext]

Talgenrer[redigera | redigera wikitext]

Sedan antiken har retoriklärarna kunnat urskilja tre typer av tal, vilka kallas för rättsliga, politiska och ceremoniella tal. Dessa tre typer av tal utgör de tre retoriska genrerna: genus judiciale, genus deliberativum och genus demonstrativum.[8]

  • Genus judiciale – Den juridiska genren till vilken rättsliga tal hänförs. Exempelvis tal som framförs i domstol, anklagelsetal och försvarstal.
  • Genus deliberativum – Den politiska genren till vilken rådstal hänförs. Exempelvis tal om vilka lagar som borde stiftas.
  • Genus demonstrativum – Den demonstrativa genren till vilken lovtal eller smädelsetal hänförs. Exempelvis begravningstal och bröllopstal.

Talarens tre plikter[redigera | redigera wikitext]

Enligt den romerske retorn Cicero åligger det retorn tre plikter att uppfylla i ett framförande:[9]

Dessa plikter svarar till viss del mot Aristoteles tre övertalningsmedel: ethos, logos och pathos.[10]

Partes[redigera | redigera wikitext]

Partes eller partesläran är den praktiska modellen som retorn tillämpar vid skapandet av ett tal eller text. Ursprungligen bestod modellen av de fem delarna: inventio, dispositio, elocutio, memoria och actio. Under det senaste århundradet har olika retoriker gjort tillägg till partesmodellen. De tillägg som fått störst genomslag i Sverige är retorikprofessor Lennart Hellspongs inledande intellectio samt begreppet emendatio.[11]

Att förstå. Retorn analyserar ämnet och den retoriska situationen samt klargör framställningens syfte. I denna del av processen har retorn att förhålla sig till den givna situationens kritiska tidpunkt, kairos, vad som är passande, decorum/aptum, samt publikens föreställningar och uppfattningar, doxa.

Att finna. Retorn samlar stoff till sitt tal eller text. Till sin hjälp använder retorn sig av topiker, vilket är läran om de ställen där ämnen, material och argument finns.

Att disponera stoffet. Retorn ordnar sitt stoff till talet eller texten. Stoffet kan ordnas enligt flera olika dispositioner, däribland den klassiska retorikens dispositionsordning:[12]

  • Exordium - Inledning. Retorn har till syfte att göra sin publik uppmärksam, välvilligt inställd och läraktig.
  • Narratio - Bakgrund. En kortfattad beskrivning av utgångspunkten och förutsättningar för talets efterföljande argumentation.
  • Propositio - Tes. Retorn klargör framställningens budskap.
  • Partitio - Uppdelning. Partitio ska underlätta för lyssnarna att följa det fortsatta talet genom att tala om hur det är upplagt.
  • Argumentatio - Argumentation. Argumentation för tesen (probatio) och refutatio som bemöter invändningar och motsatta meningar.
  • Conclusio/Peroratio - Avslutning. Retorn har till syfte att sammanfatta budskapet, mana sin publik till handling och avrunda anförandet.[13]

Att formulera. Retorn utformar och utsmyckar stoffet med ord. Till sin hjälp använder retorn sig av troper och stilfigurer:

Troper
Stilfigurer, t.ex.

Huvudartiklar: Stilfigur och Trop (retorik)

Att minnas. Retorn memorerar manuset inför muntligt framförande. Till sin hjälp har retorn olika minnestekniker:

Att framföra. Retorn håller sitt anförande. Till sin hjälp har retorn sin röst, kroppsspråk och andra hjälpmedel (t.ex. klädsel, rekvisita och PowerPoint).

Att korrigera. Retorn reflekterar, utvärderar och bedömer anförandet eller texten. Erfarenheter och lärdomar läggs i retorns copia - den retoriska verktygslådan.

Statusläran[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Statusläran

Enligt den klassiska retoriken fanns det fyra olika tillvägagångssätt att reda ut oenigheter på:[14]

Argumentation[redigera | redigera wikitext]

Argumentation är presentation av argument för eller mot en tes.  Irrelevanta argument eller felaktigheter i logiska resonemang är argumentationsfel, vilket inom retoriken betecknas som en fallasi. Argumentationens mål är vad retoriken benämner för persuasio, vilket kan översättas med övertyga eller övertala. En förutsättning för denna övertygelse eller övertalning menar Aristoteles ligger i retorns ethos, logos och pathos:

  • Ethos – Retorns karaktär. Utgörs av tre egenskaper:[15]
  • Arete – duglighet, dygd, moraliska egenskaper
  • Fronesis – handlingsklokhet
  • Eunoia – god vilja
  • Logos – Retorns sakskäl.
  • Pathos – Retorns visande eller väckande av känslor.

Vidare kan argumenten baseras på olika premisser:

Retorik och kunskap[redigera | redigera wikitext]

Relationen mellan retorik och kunskap präglar den mänskliga förståelsens natur, och däri avspeglas två närbesläktade men även motsägande traditioner. Retorikens egenart utgörs av påverkan på trosföreställningar eller beteenden med hjälp av tillgängliga medel, och vanligtvis för att uppnå vissa effekter, t ex konsensus gällande någon fråga. Kunskapens egenart utgörs av rättfärdigande av trosföreställningar med hjälp av tillgängliga bevis eller goda skäl.

Både retorik och kunskap påverkar våra trosföreställningar, men hanterar dom på olika sätt. Medan sanna påståenden är målet för kunskap är dom bara ett av flera möjliga medel för retorik beroende på effekten som är retorikens mål. Platon kritiserade sofisterna för att påverka människors tro enbart för att uppnå godtyckliga effekter utan att bry sig om sanning eller goda skäl: för det var retorik och förtal som påverkade folket att döma hans vän Sokrates till döden. Om ingen skulle bry sig om sanning eller rättvisa, så kan vem som helst eller hela samhällen förstöras godtyckligt eller slumpmässigt.

Filosofer tillskriver retorik sällan något epistemiskt värde. Men en del författare (t ex i traditionen från Nietzsche, kontinental filosofi, postmodern "teori") uppskattar den mer, ofta i samband med antagandet att kunskap inte är baserad på sanning utan sociala eller pragmatiska överenskommelser. I så fall kanske retoriken skulle ha mer inflytande på kunskapen. Men även sådana överenskommelser torde inneha egenskaper eller relationer som kan upptäckas och identifieras som just 'sociala' eller 'pragmatiska' snarare än t ex 'slumpmässiga' eller 'mekaniska'. I så fall är kunskapen inte primärt baserad på överenskommelser utan upptäckter.

Men då retoriken omfattar användningen av argument för att rättfärdiga slutsatser eller uppnå effekten av upplysning, t ex genom upptäckter, så är retoriken nära besläktad med kunskapen.



Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kjeldsen, Jens Elmelund (2008), Retorik idag - Introduktion till modern retorikteori. Lund: Studentlitteratur. S. 28 f.
  2. ^ Ar. Rhet. 1.2.1 (1355b).
  3. ^ Retoriska övningar : Afthonios' Progymnasmata / av Anders Eriksson
  4. ^ Kenny, Anthony, Kretzmann, Norman, Pinborg, Jan (2000), Cambridge History of Later Medieval Philosophy. Cambridge: University Press. S. 281, 660 f.
  5. ^ Jasinski, James (2001). Sourcebook on Rhetoric – Key Concepts in Contemporary Rhetorical Studies. Thousand Oaks: Sage Publications, Inc. Sid. 14
  6. ^ Burke, Kenneth (1950). A Rhetoric of Motives. Berkeley: University of California Press. Sid. 163
  7. ^ Kjeldsen, Jens Elmelund (2008), Retorik idag - Introduktion till modern retorikteori. Lund: Studentlitteratur. S. 13 ff.
  8. ^ Lindqvist, Janne Grinde (2008), Klassisk retorik för vår tid. Lund: Studentlitteratur AB. S. 50 ff.
  9. ^ Hellspong, Lennart (2011), Konsten att tala - handbok i praktisk retorik. (3. uppl.) Lund: Studentlitteratur AB. S. 46 ff.
  10. ^ Lindqvist, Janne Grinde (2008), Klassisk retorik för vår tid. Lund: Studentlitteratur. S. 58.
  11. ^ Lindqvist, Janne Grinde (2008), Klassisk retorik för vår tid. Lund: Studentlitteratur AB. S. 59 f.
  12. ^ Arrangement , 24 mars 2009.
  13. ^ Renberg, Bo (2007), Retorikanalys. Lund: Studentlitteratur. S. 24 f.
  14. ^ Lindqvist, Janne Grinde (2008), Klassisk retorik för vår tid. Lund: Studentlitteratur AB. S. 71 ff.
  15. ^ Lindqvist, Janne Grinde (2008), Klassisk retorik för vår tid. Lund: Studentlitteratur AB. S. 91 ff.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]