Retorik

Retorik är en vetenskap som av Aristoteles beskrevs som konsten att finna det som i varje situation är ämnat att övertyga. Idag finns dock ingen allmänt accepterad definition av ämnet, flera retorikforskare har istället hävdat att just styrkan ligger i mångfalden och i problemet med en definition. Retoriken som konsten att tala upptäcktes dock under antiken, cirka 400 år f. vt. En utbildad talare kallades under antiken för retor eller orator; retor kunde då även betyda en lärare i retorik.

Aristoteles strukturerade retoriken som konsten att övertyga på 300-talet f.vt. och hans klassiska strukturer, regler och indelningar fungerar än i dag som utgångspunkt för många retoriska tänkare och teoretiker.

Historia

Marcus Tullius Cicero, en känd romersk retoriker.

Nazitysklands ledare och diktator Adolf Hitler var en skicklig talare som med framgång vann folkets förtroende i talarstolen. Det är dock mycket omtvistat huruvida han var en skicklig retoriker eller ej, då många retorikteoretiker idag anser att retorik och etik inte går att skilja åt . Här ses några av hans talarposer.

Aristoteles härleder upptäckten av retoriken till två personer, Korax och Tisias. Enligt historien hade upprättandet av en demokrati på Sicilien under 400-talet f.vt. lett till en livlig debatt gällande vem som ägde vad, framförallt i markfrågor, vilket gjorde att det växte fram ett behov av att kunna tala för sin sak. Platon uttryckte ogillande över retoriken i dialogen Gorgias, men presenterade sedan en mer nyanserad bild av retoriken i Faidros. Därigenom blev retoriken det första klart avgränsade kunskapsområde som blir föremål för skriftlig systematisering och objektiv teoretisering, det vill säga vetenskaplig analys. Retoriken uppfanns sålunda inte, utan upptäcktes, och några av de äldsta bevarade texterna som beskriver denna grundläggande systematisering är av Aristoteles hand. Bland andra kända läroboksförfattare i ämnet bör nämnas Cicero, Isokrates och Quintilianus, alla tre verksamma under antiken, samt Vossius.

Retorik har sedan antikens dagar varit ett framstående och högt aktat ämne vid utbildningar i västvärlden, om än med en viss statusförlust under 1700- och 1800-talet. Genom århundradena hade retoriken haft en självklar roll inom litteraturen och i och med tillfällesdiktens starka framväxt från 1500-talet och framåt komponerades det stora flertalet av dikterna i form av konstfullt, retoriskt utformade tal. När romantiken så småningom växte fram inom litteraturen ansåg man att den i hög grad schematiska komposition som retoriken bidrog med var obsolet och hade spelat ut sin roll.

Retoriken kom sålunda under 1800-talets senare hälft av sakta försvinna från skolschemat. Efter andra världskriget började man dock intressera sig för retoriken igen. En orsak var att man under kriget hade sett prov på vilket enormt genomslag propaganda har på en större allmänhet. Vidare började man inom de humanistiska vetenskaperna inse förtjänsterna med retorikens analytiskta verktyg. För retoriken öppnade det senare upp en helt ny arena och idag är det vanligt förekommande att forskare inom områden som exempelvis psykologi, litteraturvetenskap, kommunikationsvetenskap, juridik, filosofi och språkvetenskap använder sig av retoriska analysmetoder.

I en del länder kan man i dag därför fortfarande tala om två varianter av retorik. Dels den litteraturinriktade retoriken, som föddes som ett försök att fly undan Platons kritik av retoriken, vilken främst fokuserar på språkliga figurer och topiker (topos), och dels den mer moderna tillämpningen där den klassiska retorikens grundprinciper utvecklats för att appliceras på i stort all form av kommunikation. Här bör Chaim Perelman nämnas som en av de stora förgrundsfigurerna, främst inom området för argumentation.

I modernt svenskt språkbruk förekommer även brukandet av ordet retorik i betydelsen "konstfullt utformat men i huvudsak innehållslöst språk".

Retoriska begrepp

Talgenrer

I den antika retoriken räknade man med tre olika talgenrer:

• Genus judiciale - I denna genre återfinner vi försvars - och klandertal, tal som hör till den juridiska diskursen. Benämningen "forensiskt tal" förekommer i en del litteratur.
• Genus deliberativum - Talaren eller författaren förordar eller avråder en viss handling. Denna talgenre föddes ur den politiska diskursen.
• Genus demonstrativum - Talaren eller författaren försöker förstärka gillandet av främst etiska regler. Detta gör att alla former av så kallade lovtal eller smädelsetal ingår här, då de syftar till att visa på beundransvärda eller förkastliga levnadsöden varur det går att finna ett gott exempel.

Att övertyga

Vissa retoriska tänkare skiljer mellan övertalning och övertygande. En vanlig definition beskriver övertalning som en tvingande process och övertygande som en retorisk, men dessa definitioner har under 1900-talet kommit att förändras, framförallt genom Chaïm Perelman. Inom den antika retoriken såg man tre former av övertygelse: - Ethos, pathos och logos, den retoriska triaden.

Det var också viktigt att varje tal innehöll följande aspekter:

• Delectare – ”Att behaga”; talaren får lyssnaren välvilligt inställd genom sin personlighet och sin förtroendeingivande karaktär, sitt ethos.
• Movere – ”Att röra”; talaren försöker väcka ”en känsla”, pathos hos lyssnaren.
• Docere - ”Att undervisa”; talaren försöker vädja till lyssnarnas ”förnuft”, logos med hjälp av argument.

Partesmodellen - Arbetsgången för en talare

När man ska skriva ett tal ska man enligt den antika retoriken använda partesmodellen, vilken består av följande delar:

• Inventio – Att finna. Talaren samlar stoff och i synnerhet argument pro et contra, ”argument för och emot”.
• Dispositio – Att planera. Talaren bestämmer vad talets olika delar ska innehålla.
• Elocutio – Att utsäga, att formulera. Talaren fyller dispositionen med innehåll och finner de rätta orden. Man skriver helt enkelt klart talet.
• Memoria – Att minnas. Man lär sig talet.
• Actio – Att framföra, att agera. Talaren försöker på effektivast möjliga sätt att hålla talet inför publik med tydlig röstbehandling, pronuntiatio, och med genomtänkt bruk av gester och mimik.

Under det senaste århundradet har olika retoriker gjort tillägg till partesmodellen. Det tillägg som fått störst genomslag är retorikprofessor Lennart Hellspongs intellectio, ett tillägg som genomförs inledande, före inventio:

• Intellectio – Att förstå. Talaren analyserar ämnet och språksituationen, vad ska han/hon tala om, i vilket sammanhang och inför vilka lyssnare ska han/hon tala, vilket är talets syfte och vilket mönster ska han/hon följa?

Ett annat tillägg är emendatio, ett tillägg som placeras sist i partesmodellen:

• Emendatio - Att korrigera. Talaren går i efterhand igenom vad som fungerade bra respektive dåligt och noterar för framtida referens vad han/hon behöver öva på, eller kanske undvika helt.

Talets delar - Disposition

I den klassiska retoriken delar man upp ett tal, främst genus deliberativum, i olika delar, dispositio.

• Exordium – Inledning, med en kort beskrivning av talets ämne och ett försök att på något sätt uppnå captatio benevolentiae, ”vinnande av välvilja”, hos lyssnaren.
• Narratio – Berättelse, en kort redogörelse för bakgrundsfakta, vad som tidigare hänt, som underlag för den kommande argumentationen och för att skapa intresse för ämnet.
• Propositio – Framställande, där talaren presenterar den tes som han/hon i fortsättningen av talet vill argumentera för. Man kan här också göra en partitio, en ”uppdelning” av talets fortsättning, det vill säga tala om i vilken ordning man ska behandla olika frågor som hör till ämnet.
• Argumentatio – Argumentation, där talaren försvarar sin tes med hjälp av argument. Man börjar med probatio, ”bevis”, det vill säga att presentera sina argument för tesen, för att sedan fortsätta med refutatio, dvs ett avvisande av eventuella motargument - vederläggning.
• Peroratio – Avslutande av talet, gärna med en recapitulatio, dvs en ”sammanfattning” av den argumentation som talet innehållit.

Elocutio - Språklig utformning

I den antika retoriken, och än mer inom den litteraturfokuserade inriktningen av retoriken, hade den språkliga utformningen, Elocutio, en viktig plats. Centralt inom Elocutio var utsmyckningen, ornatus, där man traditionellt hittar två stora kategorier, troper och figurer (figurae). Denna indelning är dock inte självklar och det har sedan antiken skett otaliga försök att definiera och kategorisera de språkliga figurerna (ornatus). Quintilianus definierar figuren (figurae) som den form som ger en tanke nya infallsvinklar, medan han definierar tropen som tankens figur. Figurerna (ornatus) har främst studerats ur två aspekter: deras form och deras persuasiva funktioner.

Troper

• Hyperbol - överdrift- "Astrid Lindgren finns i alla svenskars hjärtan"
• Litotes - underdrift- "Det här var inte så roligt att höra"
• Liknelse - "Du är som en ros"
• Metafor - "Du är en ros"
• Metonymi - namnbyte - "Eleverna läser Strindberg just nu"
• Pars pro toto - delen i stället för det hela - "På svensk köl"

Stilfigurer

• Allitteration - upprepning av samma inledningsbokstav i flera ord i följd. "Veni vidi vici"
• Anafor - upprepning av samma ord i början av en mening, en sats, en versrad eller ett stycke. Martin Luther King: "Jag har en dröm... Jag har en dröm... Jag har en dröm... Jag har en dröm..."
• Antites - motsatta tankar eller begrepp ställs mot varandra. "Det är en fråga om liv och död."
• Exclamatio - utrop: "o, gudar!", "medborgare!", "död åt fienden!" och så vidare.
• Ellips - man utelämnar en del av meningen: "Jag skulle kunna hjälpa dig, men ..."
• Interrogatio - retorisk fråga: i stället för att påstå något ställer man lyssnaren inför en fråga där svaret är mer eller mindre givet.
• Ironi - man säger en sak men menar egentligen motsatsen.
• Klimax - stegring så att man vid en uppräkning låter sista ledet utgöra en höjdpunkt. När en väntad stegring uteblir kallas detta "antiklimax".
• Oxymoron (engelska för litterär Paradox) - förnuftig galenskap: en sammanställning av begrepp som brukar vara oförenliga "Talande tystnad".
• Paralips - låtsat förbigående.
• Trikolon - man utformar sina tankar i tre led. "Landslaget behöver rekrytera duktiga spelare. Nya spelstrategier leder till ett effektivare anfallsspel. Först därefter kan Tre kronor förvänta sig att ta VM-guld."

Att lära ut retorik

Retoriken är moderämnet i den humanistiska bildningstraditionen och har alltid varit nära förbundet med undervisning. Inom den klassiska retoriken användes progymnasmata för att lära ut retorik. Tanken var att precis som man kunde öva sin kropp med ett träningsprogram med olika övningar i gymnastik, kunde man öva sitt tänkande och sin språkliga förmåga med retoriska övningar, progymnasmata. Ordet gymnasium kommer från denna utbildningstradition. De retoriska övningarna var obligatoriska i skolväsendet ända fram till 1800-talet, och har idag fått ett nytt uppsving, tack vare retorikens upprättelse.

Retorisk analys

Inom framförallt den angloamerikanska retorikforskningen har den retoriska analysen blivit central, bland annat tack vare professor Sonja K. Foss verk Rhetorical criticism. Några av de analysmetoder som brukar räknas som retoriska är Fantasy-Themeanalys, pentadanalys, topikanalys, klusteranalys och metaforanalys, metoder som används för att studera ett objekt som definierats som retoriskt relevant.

Modern retorik

Karlyn Kohrs Campbell, Chaïm Perelman, Jörgen Fafner, Kenneth Burke och Lloyd Bitzer är några av de författare och teoretiker som bidragit till utvecklingen av den moderna retoriken.

Retorik i Sverige

Idag är retoriken ett eget ämne på fyra institutioner och på dessa platser bedrivs både forskning och utbildning i ämnet. Dessa fyra är: Uppsala universitet, Örebro universitet, Lunds universitet samt Södertörns högskola. Sverige har också sju nu verksamma professorer, Mats Rosengren (Södertörns högskola), Jens E. Kjeldsen (Södertörns högskola), Annika Ström (Södertörns högskola), Orla Vigsø (Södertörns högskola), Otto Fischer (Uppsala universitet), Brigitte Mral (Örebro universitet) och Anders Sigrell (Lunds universitet) samt två professorer emeriti: Lennart Hellspong (Södertörns högskola) och Kurt Johannesson (Uppsala universitet).

Externa länkar

• Omfattande engelskspråkig sida om retorik (humanities.byu.edu)