Reumatoid artrit

Från Wikipedia
Reumatoid artrit
Latin: arthritis rheumatoides, rheumarthritis
Hand med felställningar till följd av RA.
Klassifikation och externa resurser
ICD-10M05-M06
ICD-9714
OMIM180300
DiseasesDB11506
Medlineplus000431
eMedicinemed/2024  emerg/48
MeSHsvensk engelsk

Reumatoid artrit (RA), även kallad ledgångsreumatism, är en autoimmun sjukdom som kännetecknas av kronisk inflammation (artrit) och smärta (artralgi) i kroppens leder. Inflammationen har stark förmåga att bryta ned brosk, intilliggande ben, senor och artärer.

Orsaken är något oklar, men tros vara multifaktoriell. RA drabbar 0,5–1 % av befolkningen i västvärlden, är vanligare bland amerikansk ursprungsbefolkning och mindre vanlig i Östasien. 2–3 gånger fler kvinnor än män drabbas, och bland yngre med RA är kvinnor desto mer överrepresenterade.[1] Tre månader efter förlossning och under klimakteriet är risken för RA ökad.[2] Medianåldern för insjuknande för båda könen är 55–60 år.[1]

Genetiska faktorer och rökning ökar risken för RA. Rökning förvärrar dessutom sjukdomsförloppet. En studie visade en riskökning med 40 procent för de som rökt minst 25 cigaretter om dagen i över 20 år.[1]

Patofysiologi och symtom[redigera | redigera wikitext]

Ledförändringen vid reumatoid artrit.

RA börjar med en inflammatorisk process, som bland annat inblandar vita blodkroppar, cytokiner, interleukiner och prostaglandiner. Det kan även bildas antikroppar som angriper den egna vävnaden (autoantikroppar). Inflammationen sprider sig, och börjar drabba vävnad som tidigare inte var drabbad, vilket gör att inflammationen blir långvarig och självunderhållande. När inflammationen pågått ett tag börjar brosk, ben och andra strukturer skadas. Om inflammationen inte dämpas resulterar skadorna i ledfunktionsnedsättning och felställningar. Funktionsnedsättningen och felställningarna kan leda till att den drabbade använder musklerna i de drabbade områdena mindre, vilket kan leda till muskelförtvining.[1] RA kan även leda till usur (benförlust).

Vanligen börjar inflammationen i fötterna och händernas mindre leder. I början går ofta sjukdomen i skov, det vill säga att perioder med symtom varvas med mer eller mindre symtomfria perioder. Senare i sjukdomsförloppet kan även axelleder, armbågsleder, höftleder, knäleder, och halsryggsleder bli inflammerade. Inflammation i halsryggslederna kan leda till stundvis instabilitet i dessa leder, vilket kan ge andnings- och cirkulationssymtom till följd av påverkan på förlängda märgen.[1]

Symtom inkluderar svullna, ömma och stela leder. Svullnaden beror på att inflammationen ökar mängden vätska i lederna. Svullnaden är oftast värre efter lång inaktivitet, såsom på morgonen efter en natts sömn/inaktivitet. Personer med RA kan även ha en lätt förhöjd kroppstemperatur, känna sig allmänpåverkade och trötta. Dessa systematiska symtom orsakas av att inflammatoriska ämnen läckt ut i blodbanan.[1] De kan även drabbas av kroniskt torra slemhinnor i bland annat mun, ögon och vagina. Personer vars RA drabbat knäleden kan få en vätskefylld utbuktning i knävecket, en så kallad bakercysta.[2]

Inflammationen kan även drabba andra delar av kroppen än leder, vilket benämns som extraartikulära manifestationer.[1] Exempel på sådana manifestationer är:[1]

RA ökar risken för kontrakturer, näringsbrist,[2] och hjärt- och kärlsjukdomar. Inflammatoriska ämnen som läcker ut i blodbanan kan förvärra redan existerande inflammation runt aterosklerosdrabbade hjärtkärl, vilket ökar risken för blodpropp (och därmed hjärtinfarkt).[1]

Diagnos[redigera | redigera wikitext]

För att diagnos ska ställas måste personen uppfylla ett visst antal diagnostiska kriterier. Kriterierna berör storlek på lederna, förekomst av antikroppar, inflammationsparametrar (CRP och sänkningsreaktion), samt hur länge personen haft symtom. Man måste inte ha alla symtom för att få diagnosen, och diagnosen avgörs såväl av antalet symtom/tecken som deras allvarlighetsgrad.[1]

Behandling[redigera | redigera wikitext]

Medicinsk behandling består av att så tidigt som möjligt sätta in inflammationshämmande läkemedel som bromsar sjukdomsförloppet, minskar lednedbrytning och funktionsnedsättning. Vanligast är behandling med så kallade DMARD-preparat ("disease modifying antirheumatic drugs"; sjukdomsmodifierande antireumatiska läkemedel). Kortison kan även användas, och ger ofta en snabbare effekt än DMARD. NSAID eller paracetamol kan användas för att lindra symtom. NSAID och paracetamol förebygger dock inte ledskada.[1] Förutom den medicinska behandlingen kan även fysioterapi ges.

Riskfaktorer[redigera | redigera wikitext]

RA är en systemisk (hela kroppen) autoimmun sjukdom.[4] Vissa genetiska faktorer och miljöfaktorer påverkar risken för att utveckla RA.

Genetisk[redigera | redigera wikitext]

Genetisk predisposition spelar en roll i utvecklingen av RA.[5] RA drabbar cirka 1 procent av den vuxna befolkningen och förekommer hos ett av 1 000 barn. Studier visar att RA främst drabbar personer i åldern 40-60 år och är vanligare hos kvinnor.[6]

Genomomfattande associationsstudier, som undersöker polymorfismer med en enda nukleotid har identifierat omkring hundra alleler som är förknippade med risken att utveckla RA.[7] Riskalleler i HLA-generna (särskilt HLA-DRB1) medför en större risk än andra loci. HLA kodar för proteiner som styr igenkänning av "själv"- och "icke-själv"-molekyler. Andra riskloci omfattar gener som påverkar kostimulatoriska immunvägar - såsom CD28 och CD40, cytokinsignalering, lymfocytreceptoraktiveringströskel (såsom PTPN22) och aktivering av medfödd immunitet - vilka verkar ha mindre inverkan än HLA-mutationer.[8]

Miljö[redigera | redigera wikitext]

Det finns fastställda epigenetiska och miljömässiga riskfaktorer för utveckling av RA.Rökning är en fastställd riskfaktor för utveckling av RA i kaukasiska populationer och ökar risken trefaldigt jämfört med icke-rökare, särskilt hos män, ivriga rökare och de som är reumatoidfaktorpositiva.[9]

Negativa resultat[redigera | redigera wikitext]

Inget enskilt infektiöst agens har konsekvent förknippats med RA och det finns inga bevis för sjukdomskluster som tyder på en infektiös orsak, men parodontal sjukdom har konsekvent förknippats med RA.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Källhänvisningar[redigera | redigera wikitext]

  • Mandl, T. & Bala, V. (2016) Reumatiska sjukdomar och osteoporos. I Ekwall, A. & Jansson, A. M. Omvårdnad & medicin (s. 483–533). Studentlitteratur: Lund. ISBN 978-91-44-07664-5
  • Gregersen, A-G (2011) Omvårdnad vid reumatiska sjukdomar. I Almås, H. (red.), Stubberud, D-G. (red.), Grønseth, R. (red.), Bolinder-Palmér, I. (översättning) & Olsson, K. (översättning) Klinisk omvårdnad 2 (s. 169–188). Liber: Stockholm. ISBN 978-91-47-09920-7

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]