Revolutionskejsarna

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

De romerska kejsarna Galba, Otho och Vitellius kallas revolutionskejsarna. De härskade var och en för en kort tid under fyrkejsaråret.

Efter kejsar Neros självmord och det politiskt-ekonomiska kaos som rådde i Romarriket, låg fältet öppet för lycksökare och starka räddare till kejsartronen. I Rom rådde dock en maktkonflikt mellan senaten (republikansk) och hären (kejsartrogna), och en framgångsrik kandidat måste således bli accepterad av bägge maktgrupper. Ämbetsmannen Galba förlitade sig på senatens stöd, och försökte på grund av statens ekonomi agera för besparingar, vilket gjorde honom impopulär i hären, särskilt bland trupperna i Germania Superior. Hans konkurrent Otho lyckades då få praetoriangardet på sin sida, och Galba mördades. (Ryktesvis berodde Othos kejsarpretentioner på hans privata skulder).

Den Germanien-stationerade hären accepterade dock inte Otho, utan utsåg sin egen kandidat Vitellius. I Rom var den politiska situationen ytterst instabil på grund av misstänksamhet mellan senaten och praetoriangardet, medan Otho agerade för en snabb attack mot Vitellius' trupper som närmade sig staden. Genom en serie olyckliga omständigheter, och eventuellt förräderi, besegrades Otho vid Betriacum (nuvarande Cividale mellan Verona och Cremona) och begick snart självmord.

Vitellius var ståthållare i Germania Inferior, och utnyttjade oron i Rom för att ta kejsarmakten för egen räkning. När detta fullbordats inleddes hårda utrensningar och ett styre präglat av godtycke och inkompetens, vilket medförde att han efter åtta månader fick både senaten och hären emot sig. Hären i Moesien (Bulgarien), Pannonien (Österrike och Ungern), Judeen och Syrien avföll då och utsåg Vespasianus till kejsare. Hären under Vespasianus besegrade efter hand Vitellius' styrkor, intog Rom, och Vitellius infångades, torterades och mördades.