Riksdagens revisorer
Riksdagens revisorer | |
Organisationstyp | Riksdagens förvaltningsmyndighet |
---|---|
Kommun | Stockholm |
Län | Stockholm |
Riksdagen revisorer var en tidigare myndighet under Sveriges riksdag med uppgift att granska statlig verksamhet.
Revisionen av den svenska statsapparaten sköttes fram till den 1 juli 2003 av två statliga myndigheter: Riksdagens revisorer under riksdagen och Riksrevisionsverket under regeringen. Riksdagens revisorer var ett instrument för riksdagen att utöva den av regeringsformen till riksdagen tilldelade kontrollmakten.
Riksdagens revisorer tillkom redan i samband med 1809 års regeringsform. Huvudansvaret för revision av statens verksamhet överfördes dock successivt under 1900-talet till regeringens förvaltningsorgan, Riksrevisionsverket.
Sammanslagning med Riksrevsionsverket
Riksdagen beslöt den 15 december 2000 om sammanslagning av Riksrevisionsverket och Riksdagens revisorer under första halvåret 2003. Regeringen lämnade i maj 2001 ett uppdrag till landshövdingen Lars Eric Ericsson att utreda de organisatoriska frågorna kring bildandet av den nya revisionsmyndigheten.[1]
Reformen föregicks av flera utredningar under senare delen av 1990-talet, till exempel den för regeringen, som leddes av generaldirektören Ulf Larsson, och som förespråkade att revisionsapparaten även fortsättningsvis skulle ligga under regeringen.[2] Riksdagens revisionsutredning, som framlade sitt förslag om resursfördelmning mellan de två statliga revionsmyndigheterna ungeför samtidigt, föreslog i sitt betänkande två huvudalternativ: antingen att överförs vissa resurser från Riksrevisionsverket till Riksdagens revisorer. eller att i huvudsak föra över hela effektivitetsrevisionen till Riksdagens revisorer. .Den löpande årliga revisionen förutsågs kvarligga på Riksrevisionsverket i båda alternativen.
Riksrevisionen bildades 1 juli 2003,
Källor
- Motion till riksdagen 1997/98: Fi503, av Lars Tobisson med flera</ref>
Noter
- ^ Riksrevisionen - organisation och resurser (SOU 2002:17)
- ^ ”Reformerad stabsorgansation” (SOU 1997:80)