Riksdagshuset i Stockholm

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Riksdagshuset, Stockholm)
Hoppa till: navigering, sök
Riksdagshuset i Stockholm
Parlamentsbyggnad
Riksdagshusets fasader mot syd och öst i februari 2011
Riksdagshusets fasader mot syd och öst i februari 2011




Land  Sverige
Kommun Stockholm
Ort Stockholm
Arkitekt Aron Johansson
Färdigställande 1905

Koordinater: 59°19′40″N 18°04′06″Ö / 59.32778°N 18.06833°Ö / 59.32778; 18.06833 Riksdagshuset är säte för Sveriges riksdag och beläget på Helgeandsholmen i Stockholm. Det uppfördes mellan åren 1897 och 1905. Arkitekt var Aron Johansson.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

De så kallade Riksbyggnaderna på Helgeandsholmen uppfördes ursprungligen för såväl Sveriges riksdag (byggnadskroppen öster om Riksgatan) som för Sveriges riksbank (byggnadskroppen väster om Riksgatan). Riksdagsbyggnaden kom att ersätta det gamla riksdagshuset på Riddarholmen. Efter det att tvåkammarriksdagen ersatts av enkammarriksdagen 1971 byggdes den tidigare bankdelen om för att inrymma den nya plenisalen. Under ombyggnadstiden inrymdes Riksdagen provisoriskt i det då nyuppförda Kulturhuset vid Sergels torg.

Uppförande[redigera | redigera wikitext]

Grundläggningen år 1898
Byggnadsarbeten år 1904

Under 1872 års riksdag togs frågan om nytt riksdagshus upp då det gamla ansågs för litet och inte tillräckligt representativt. Dessutom behövde Riksbanken nya lokaler. Flera utredningar tillsattes där bland annat olika placeringsförslag prövades. Enligt rådande meningen under årtiondet så skulle Helgeandsholmen bevaras som en öppen plats med parkanläggningar. Byggnader på denna plats fick heller inte överglänsa slottet.

Valfrid Karlsons vinnande tävlingsförslag

Beslut om placeringen av nya Riksdagshuset på Helgeandsholmen fattades först den 5 maj 1888 enligt vilket Riksdags- och Riksbankshusen skulle uppföras på holmens västra del medan Norrbrobasaren skulle lösas in och rivas och Hovstallet flyttas till ArtillerigårdenÖstermalm.[1]

Arkitekten som ritade riksdagshuset var Aron Johansson. Han segrade förvisso inte i 1889 års arkitekttävling, tävlingen vanns i stället av Valfrid Karlson men inget av tävlingsförslagen ansågs tillräckligt bra och Karlsson sorterades bort. Istället fick överintendenten Helgo Zettervall i uppdrag att utforma ett nytt förslag och till sin medhjälpare valde han den unge Aron Johanson. Tillsammans presenterade de 1890 ett gemensamt utkast. Det mötte genast stark opposition och de fick omarbeta sitt förslag. Kritiken höll dock i sig, uppbackad av många av tidens ledande konstnärer och arkitekter. Man menade att en sådan stor monumental byggnad inte kunde placeras så nära slottet och att Helgeandsholmen var för trång för att rymma både riksdagshus och riksbank. När byggnadskommittén 1892 beslöt att fasaden skulle flyttas fram ytterligare sex meter mot Norrbro avgick Zettervall som ansåg det oacceptabelt. Den unge Johansson arbetade vidare med projektet på egen hand.[2] I hans utkast från 1894 bar byggnaden en kupol som aldrig uppfördes.

Under grundläggningsarbetena bortschaktades 37 000 kubikmeter massor och för grundförstärkningen användes över 9 000 ekpålar. Grundstenen lades den 13 maj 1897 av konung Oscar II, samma dag som Stockholmsutställningen 1897 öppnade och efter knappt åtta års byggtid kunde riksdagsdelen invigas den 11 januari 1905. Ett år senare kunde riksbanken ta sina nya lokaler i bruk.

När byggnaden stod färdig, hade utgifterna för bygget stigit till cirka 12 miljoner kronor, det var nästan en fördubbling till beräkningen från 1888 som hade slutat på 6,5 miljoner kronor. En bidragande orsak var brist på byggmaterial och arbetskraft på grund av omfattande samtida byggnadsprojekt i Stockholm, bland annat Strandvägen och operahuset.

Redan vid invigningen den 11 januari 1905 kritiserades riksdagsbyggnadens utförande, mest därför att dess stil, nybarocken, framstod som urmodig jämfört med den på 1900-talet frambrytande jugendstilen. Byggnaden hade kommit till i en brytningstid mellan nationalromantiken och nyklassicismen.

Byggnadens arkitektur[redigera | redigera wikitext]

Riksdagshusets planritning med sessionssalarna för Första (till höger) och Andra kammaren (till vänster) presenterades i samband med Allmänna konst- och industriutställningen 1897. Planen har formen av en parallelltrapets, beroende på Helgeandsholmens form och trånga tomt. I ritningens centrum syns den monumentala trapphallen. I planens övre kant löper Riksgatan. Gamla Riksbanken, som numera är en del av Riksdagshuset är ej redovisad på planen.
Riksdagshusets planritning med sessionssalarna för Första (till höger) och Andra kammaren (till vänster) presenterades i samband med Allmänna konst- och industriutställningen 1897. Planen har formen av en parallelltrapets, beroende på Helgeandsholmens form och trånga tomt. I ritningens centrum syns den monumentala trapphallen. I planens övre kant löper Riksgatan. Gamla Riksbanken, som numera är en del av Riksdagshuset är ej redovisad på planen.
Riksdagshusets fasad mot Norrbro
Riksdagshusets fasad mot Norrbro
En av Aron Johanssons interiörskisser.

Riksdagshusets fasad åt Norrbro är hållen i italiensk-fransk klassicistisk senrenässans eller nybarock. I det pompösa mittpartiet av sten är placerat ett stort tilltaget riksvapen över entréportalen, på den krönande attikan statyer av de fyra stånden och överst en Moder Svea-grupp (utförd av Theodor Lundberg). Fasadens sidopartier pryds av en kolonnad över en sockelartad bottenvåning och uppbärande en taklist med balustrad.

Inuti östra byggnaden finns centralt en monumental trappanläggning. En trappa upp löper ett galleri utmed fasaden med ingångar till de båda kamrarna, som är åttkantiga och inreddes med den tidens nymodighet takljus. I Andra kammarens sal utförde Axel Törneman tre freskomålningar (färdiga 1914). Under det tidiga 1900-talet fanns på samma våning som kammarsalarna även riksdagens bibliotek. Översta våningen var ursprungligen inredd för utskottslokaler och bottenvåningen hade lokaler för bland annat Riksgäldskontoret, justitieombudsmannen och klubbrum.

Ovanför bottenvåningens fönster är 57 maskaroner placerade, de är porträtt huggna i sten av svenska personer som arkitekten Aron Johansson ansåg varit viktiga för byggnadens tillkomst. Bland personerna som förevigats på detta sätt märks Gunnar Wennerberg och arkitekten Aron Johansson själv. Ornamentsbildhuggaren G.F. Norling fick uppdraget att skulptera modeller av huvudena, varefter de höggs av Norrtelje Mekaniska Stenhuggeri AB och sedan bildade slutstenen i fönstervalven. De porträttlika avbildningarna var till en början okända för byggnadskommittén varefter en skarp anmaning utgick om att "dessa nya modeller icke finge förfärdigas som porträtt samt att i den mån redan uppsatta slutstenar modellerats till större eller mindre likhet med kända personer stenarna borde omhuggas så att sådan likhet ej vidare förefunnes hos dem.". I det vidare arbetet placerades istället kopior ut av redan färdigställda maskaroner och härigenom förekommer byggnadskommitténs ordförande Ragnar Törnebladh fyra gånger på husfasaden.[3]

Maskaroner i urval[redigera | redigera wikitext]

Ombyggnad 1980–1983[redigera | redigera wikitext]

Påbyggnaden som kom till 1983.
Andrakammarsalen (t.v.) och Plenisalen (t.h.).

Huvuddragen för ombyggnaden av Riksdagshuset 1980–1983 skisserades redan i riksdagshusutredningen 1968. Tanken var att även riksbankens lokaler skulle kunna nyttjas av riksdagen och att riksbanken skulle flytta till nya lokaler.

År 1971 utlystes en arkitekttävling som vanns av arkitektfirman Ahlgren-Olsson-Silow Arkitektkontor AB. År 1975 beslöt riksdagen att flytta tillbaka till Helgeandsholmen från sina provisoriska lokaler i Kulturhuset. Största utåt synliga förändringen blev en kopparklädd påbyggnad av gamla riksbanken med en ny plenisal. Den 4 oktober 1983 invigdes och öppnades plenisalen och det nygamla riksdagshuset av riksmötet.

Vid schaktningsarbeten för ett nytt parkeringsgarage under Riksplan gjorde man talrika arkeologiska fynd, bland annat resterna av Stockholms stadsmur från 1500-talets början. Den stora gropen som utgrävningarna skapade kallades snart för ”Riksgropen”. Garaget krympte och Medeltidsmuseet byggdes.

Säkring av byggnadens grundläggning 2004–2007[redigera | redigera wikitext]

Genom landhöjningen började risk uppstå att byggnadens pålgrundläggning bestående av träpålar hamnade över grundvattenytan vilket skulle leda till röta. För ett långsiktigt bevarande av byggnaden krävdes åtgärder. Från 2004 till 2007 utfördes en ny underjordisk skärm öster om riksdagshuset för stabilisering av grundvattennivån under Riksbyggnaderna. På detta sätt höjdes grundvattennivån till Mälarens nivå. Skärmen utfördes dels med jetpelare som installerades genom Stockholmsåsen ner till berget, dels med en ny dammlucka i Stallkanalen. Mätningar har visat att grundvattennivån efter arbetena har stabiliserats på en betryggande nivå över trägrundläggningen.

Planerad tillbyggnad[redigera | redigera wikitext]

Det har sedan 2007 utarbetats långtgångna planer på att uppföra en ny besöks- och konferensbyggnad öppen för allmänheten i anslutning till östra Riksdagshuset. I denna skall det finnas tre mötessalar, vari det är tänkt att öppna utskottsutfrågningar, konferenser och dylikt ska kunna hållas på ett för ändamålet passande sätt. Projektet har dock hittills inte givits slutliga klartecken från berörda instanser.[4]

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Exteriör[redigera | redigera wikitext]

Fasadutsmyckning[redigera | redigera wikitext]

Interiör[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Norrbro och Strömparterren s.44
  2. ^ Eriksson, Eva (1990). Den moderna stadens födelse: svensk arkitektur 1890-1920. Stockholm: Ordfront. Libris 7634261. ISBN 91-7324-322-1 
  3. ^ Hans O Alfredsson: Riksdagshusets okända kändisgalleri, Populär historia 2010:9]
  4. ^ Riksdagens informationsarkiv (2010), om planerad tillbyggnad

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]