Riksdagsvalet i Sverige 1973

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Riksdagsvalet i Sverige 1973
Sverige
1970 ←
16 september 1973
→ 1976

Sveriges riksdags 350 platser
  Första parti Andra parti
  Olof Palme.png Falldin.JPG
Ledare Olof Palme Thorbjörn Fälldin
Parti Socialdemokraterna Centerpartiet
Föregående val 163 71
Erhållna mandat 156 90
Mandatförändring -7 19
Röster 2 247 727 1 295 246
Andel 43,56 % 25,10 %

Statsminister före valet

Olof Palme
Socialdemokraterna

Omvald statsminister

Olof Palme
Socialdemokraterna

Riksdagsvalet i Sverige 1973 hölls den 16 september 1973.

Valkampanjen[redigera | redigera wikitext]

Opinionen låg på säkra nivåer den första tiden för Palmes regering efter valet 1970. Men året 1971 så hade Centerpartiet fått en ny partiledare vid namn Thorbjörn Fälldin som hade föreslagit ett djupare samarbete med Folkpartiet och det Moderata samlingspartiet. Detta ledde till att nyfikenheten bland allmänheten väcktes för det borgerliga blocket och Socialdemokraterna sjönk ner till 41 procent i sifos väljarbarometer senare under året 1971.[1]

I november 1970 hade Gösta Bohman utsetts till ny moderatledare efter Yngve Holmberg. Genom Bohmans tydliga ideologiska profil lyckades han bryta den nedåtgående kurvan som partiet haft efter andrakammarvalet 1960.

Tyvärr återkommer ofta ett påstående i svensk media om att IB-affären påverkade valutgången 1973. Det finns dock inte något som helst statistiskt belägg för de många journalisternas upprepade påståenden. Grundläggande för att förstå att IB-affären inte påverkade valet 1973 är att IB-affären inte blev någon egentlig affär förrän efter valet, för det var först då som gripanden, åtal, domar, utredningar och vidhängande debatter, demonstrationer med mera skedde.

En analys av affären över tid ger inga belägg för att affären påverkade några valresultat i nämnvärd mening. Det parti som stod Fib/Kulturfront-sfären närmast, dvs KFML, låg under 0,5 procent av väljarrösterna år 1970, 1973 och 1976, vilket endast kan betraktas som en marginell del av väljarkåren. VPK vann visserligen 0,58 procent av rösterna 1973, men de tappade å andra sidan lika mycket valet 1976 då affären egentligen blivit "IB-affären".

Socialdemokraternas nedåtgående trend måste även den analyseras över flera mandatperioder samt ses utifrån de valtekniska förändringar som skedde över tid. Under perioden 1964-1969 sänktes rösträttsåldern flera gånger, från 23 till 19 år, ett faktum som valtekniskt tycks ha gynnat Socialdemokraterna. Studentrevoltåret 1968, då man sänkt myndighetsåldern med 3 år, gjorde Socialdemokraterna ett rekordval med över 50 procent av rösterna. En sänkning av rösträttsåldern ytterligare ett år till valet 1970 ledde inte till motsvarande framgång. Tvärtom sker det stora tappet på nästan fem procentenheter tre år före IB-affärens början för att i valet 1973 och 1976 helt enkelt fortsätta den nedåtgående trenden, dock med mer marginella väljarförändringar.

Sammantaget kan konstateras att de upprepade påståendena om att IB-affären påverkat valutgången 1973 inte stämmer. Däremot är det högst troligt att Norrmalmstorgsdramat i augusti, med statsminister Palmes engagemang i dramat, samt det faktum att kung Gustaf VI Adolf avled dagen före valet kan ha påverkat valutgången till förmån både för den sittande regeringen och för mer traditionellt konservativa partier.

Partiernas valaffischer:

  • Det går att ge barnen en bättre skola - om bara viljan finns Moderata samlingpartiet
  • Det går att stoppa socialiseringen - om bara viljan finns Moderata Samlingspartiet
  • Höghus eller småhus ? Det går att öka valfriheten - om bara viljan finns Moderata Samlingspartiet
  • Det går att få lägre och rättvisare skatter - om bara viljan finns Moderata samlingspartiet
  • Ett meningsfullt arbete - Din rättighet - Vänsterpartiet kommunisterna

Valresultat[redigera | redigera wikitext]

Parti Partiledare Röster Mandatfördelning
Antal % +− % Antal +−
  Socialdemokraterna Olof Palme 2 247 727 43,56 −1,78 156 −7
  Centerpartiet Thorbjörn Fälldin 1 295 246 25,10 +5,19 90 +19
  Moderata samlingspartiet Gösta Bohman 737 584 14,29 +2,76 51 +10
  Folkpartiet Gunnar Helén 486 028 9,42 −6,79 34 −24
  Vänsterpartiet kommunisterna C.-H. Hermansson 274 929 5,33 +0,58 19 +2
  Kristen demokratisk samling Alf Svensson 90 388 1,75 −0,05
  KFML Frank Baude 8 014 0,16 −0,27
  Övriga partier 20 230 0,39
Antal giltiga röster 5 160 146 100,00   350  
Ogiltiga röster 8 850  
Totalt 5 168 996
(90,84 %)

Antalet röstberättigade var 5 690 333 personer. Valdeltagande, 90,84 %, ökade med 2,5 procentenheter jämfört med föregående val.

Bägge blocken fick 175 mandat vardera. Denna jämvikt kom att betyda att riksdagens makt ökade på regeringens bekostnad. Detta ledde till den så kallade lotteririksdagen.

Regeringsbildning[redigera | redigera wikitext]

Efter valet fick blocken lika många mandat, och den så kallade "lotteririksdagen" bildades.

Den socialdemokratiska minoritetsregeringen, Regeringen Palme I, under ledning av statsminister Olof Palme valde att sitta kvar. Regeringen kunde i allmänhet, men inte alltid, påräkna stöd från Vänsterpartiet kommunisterna. Det parlamentariska läget med 175 mandat för vartdera blocket medförde att regeringen i större utsträckning än tidigare var tvungen att söka breda lösningar. Det har hävdats att tyngdpunkten i det parlamentariska balansspelet försköts i riktning mot riksdagen (se Hadenius m.fl. Sverige efter 1900. En modern politisk historia, 12:e uppl. 1991, s. 262, ISBN 91-34-51162-8).

Under mandatperioden avgjordes de flesta ärendena av breda majoriteter. Lottningar avgjorde endast en mycket liten del av ärendena. Under år 1974 genomfördes 31 lottningar och under våren 1975 totalt 42. Under riksmötet 1975/76 avgjorde lotten 79 av totalt 1 150 voteringar, dvs. 6,6 %. Av dessa 79 lottdragningar vann det socialistiska blocket 39 gånger och det icke-socialistiska blocket 40 gånger (Riksdagens årsbok 75/76 s. 50).

I de 16 riksdagsutskotten gjorde man som så att de två blocken gavs majoritet i hälften var.

Nyinvalda framtidsnamn[redigera | redigera wikitext]

Bland de nyinvalda riksdagsledamöterna fanns bland annat senare kända politiker som Sivert Andersson, Margaretha af Ugglas, Barbro Engman, Gustaf Jonnergård, Anna-Greta Leijon, Georg Danell, Ola Nyquist, Ingegerd Troedsson, Carl Lidbom, Ulla Tillander, Kurt Ove Johansson, Knut Wachtmeister, Inger Lindquist, Christina Rogestam, Rolf Rämgård och Curt Boström.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.tns-sifo.se/media/438534/vb_dec_2012_svd.pdf

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Sveriges Statskalender för året 1976.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]