Riksdagsvalet i Sverige 1976

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Riksdagsvalet i Sverige 1976
Sverige
1973 ←
19 september 1976
→ 1979

Sveriges riksdags 349 platser
  Första parti Andra parti
  Olof Palme.png Falldin.JPG
Ledare Olof Palme Torbjörn Fälldin
Parti Socialdemokraterna Centerpartiet
Föregående val 156 90
Erhållna mandat 152 86 (180[1])
Mandatförändring -4 -4
Röster 2 324 603 1 309 669
Andel 42,75% 24,08%

Statsminister före valet

Olof Palme
Socialdemokraterna

Ny statsminister

Thorbjörn Fälldin
Centerpartiet

Riksdagsvalet i Sverige 1976 hölls den 19 september 1976. För första gången sedan 1932 fick Sverige en helt borgerlig regering.

Valkampanjen[redigera | redigera wikitext]

Regeringen under ledning av Olof Palme hade under mandatperioden 1973–76, trots dödläget i riksdagen, ändå drivit igenom reformer. Såsom lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL), lagen om en allmän föräldraförsäkring, och lagen om anställningsskydd (LAS). Alla dessa reformer bidrog till att opinionen gick upp raskt för Socialdemokraterna, och under åren 1974 och 1975 så låg partiet säkert på 45 procent i sifos väljarbarometer.[2]

Men just när det gick som bäst för socialdemokraterna på flera år, så började olika affärer och skandaler dyka upp:

I mitten av 1976 antog LO:s kongress Rudolf Meidners förslag till löntagarfonder.

Det stod redan tidigt klart att det fanns en stor skillnad i synen på kärnkraften mellan å ena sidan Centerpartiet och å den andra Folkpartiet och Moderaterna. Den 28 april gjorde centerledaren Thorbjörn Fälldin klart att han inte tänkte sätta sig i en regering som laddade kärnkraftverket Barsebäck 2. De andra borgerliga partiledarna Per Ahlmark (fp) och Gösta Bohman (m) hade dock gjort klart att de ville ladda Barsebäck 2 även om de tonade ner det under valrörelsen.

De två ideologiskt profilerade partiledarna Palme och Bohman möttes i en valduell i Folkets hus i Stockholm den 22 april. Palme menade att: Moderaternas skatteförslag innebär att vi skulle öka de sociala klyftorna i det svenska samhället. Bohmans program är ett program för ojämlikhet och otrygghet. Bohman hävdade att: Det som hänt inom socialdemokratin under de senaste åren [...] ger en skrämmande framtidsbild av ett genomsocialiserat land.[3]

Valkampanjen tog ny fart i augusti när Fälldin den 25 augusti presenterade en plan för att stänga de svenska kärnkraftverken fram till 1985. Vid en direktsänd presskonferens förklarade Fälldin att "Kärnkraften ska vara avvecklad senast 1985". Detta ledde till att kärnkraftsfrågan blev den helt dominerande i valrörelsen under september.


Partiernas valaffischer och paroller:

  • Rösta på Gösta - moderata samlingspartiet
  • Sociala reformer utan socialism - folkpartiet
  • Kvinnor, gör politik av era erfarenheter! - Vänsterpartiet kommunisterna
  • Jämlikhet, Bättre miljö, Decentralisering - Centern

Valresultat[redigera | redigera wikitext]

Parti Partiledare Röster Mandatfördelning
Antal % +− % Antal +−
  Socialdemokraterna Olof Palme 2 324 603 42,75 −0,81 152 −4
  Centerpartiet Thorbjörn Fälldin 1 309 669 24,08 −1,02 86 −4
  Moderata samlingspartiet Gösta Bohman 847 672 15,59 +1,30 55 +4
  Folkpartiet Per Ahlmark 601 556 11,06 +1,64 39 +5
  Vänsterpartiet kommunisterna Lars Werner 258 432 4,75 −0,58 17 −2
  Kristen demokratisk samling Alf Svensson 73 844 1,36 −0,39
  Sveriges kommunistiska parti1 Gunnar Bylin 17 309 0,32 +0,16
  Övriga partier 4 663 0,09
  Borgerliga blocket (m, fp, c) 2 758 897 50,8 +1,99 180 +5
  Socialistiska blocket (s, v) 2 583 035 47,5 −1,39 169 -6
Antal giltiga röster 5 437 748 100,00   349 −1
Ogiltiga röster 19 295  
Totalt 5 457 043
(91,76 %)

Det socialistiska blocket (S och VPK) fick sammanlagt 47,5 procent medan det borgerliga blocket (C, FP och M) fick sammanlagt 50,8 procent av rösterna. Det borgerliga blocket vann alltså valet med en marginal på 3,3 procentenheter.

Antalet röstberättigade var 5 947 077 personer och antalet röstande var 5 457 043 personer. Valdeltagandet uppgick till 91,76 procent, det högsta valdeltagandet någonsin i ett allmänt val i Sverige.

1 Enligt SCB fick SKP och "övriga partier" sammanlagt 21 972 röster. Det är oklart vilka partier utöver de ovan uppräknade som ställde upp i riksdagsvalet.

Nyinvalda framtidsnamn[redigera | redigera wikitext]

Bland de nyinvalda riksdagsledamöterna fanns det sedermera kända politiker som tog plats i kammaren för första gången; Daniel Tarschys, Oswald Söderquist, Jörgen Ullenhag, Per Unckel, Hans Gustafsson, Bo Lundgren, Per Gahrton, Joakim Ollén, Bengt Silfverstrand, Sven Eric Lorentzon, Rolf Hagel, Eva Winther, Karl Erik Olsson och Börje Hörnlund.

Regeringsbildning[redigera | redigera wikitext]

Riksdag-elections-1976.png

De tre borgerliga partierna fick 180 mandat medan de två vänsterpartierna fick 169 mandat tillsammans. Dagen efter valet begärde statsminister Olof Palme (s) skriftligen sitt entledigande. Talmannen, Henry Allard (s), entledigade statsministern och övriga statsråd, varefter han omedelbart inledde samråd med partiledarna i statsministerfrågan.

Olof Palme och Lars Werner (vpk) uttalade att valresultatet gav underlag för en borgerlig regering och att det därför borde ankomma på företrädarna för dessa partier att föreslå ny statsminister. Gösta Bohman (m) och Per Ahlmark (fp) förordade att talmannen skulle föreslå riksdagen att utse Thorbjörn Fälldin (c) till ny statsminister. Denne förklarade sig beredd att acceptera statsministerposten. De vice talmännen anslöt sig till rekommendationen att utse Thorbjörn Fälldin till statsminister.

Den 7 oktober föreslog talmannen att riksdagen skulle utse Fälldin till statsminister. Den följande omröstningen följde helt partilinjerna och gav till resultat att 174 ledamöter (c, m och fp) röstade för talmannens förslag medan 160 ledamöter (s och vpk) röstade emot det. Riksdagen hade således godkänt talmannens förslag och utsett Fälldin till statsminister.

Efter valet bildades den första borgerliga regeringen sedan 1936, Regeringen Fälldin I. Kärnkraftsfrågan löstes tills vidare genom att den nya regeringen tillät att Barsebäck 2 laddades men att kärnkraften därefter skulle regleras av villkorslagen som förbereddes av energiminister Olof Johansson (c). I uppgörelsen mellan de borgerliga partierna ingick också att kärnkraftens framtid skulle avgöras i en folkomröstning om regeringen inte kunde enas om tolkningen av villkorslagen. Beslutet att ladda Barsebäck 2 gav upphov till den så kallade svekdebatten som drevs fram av Olof Palme och vars innehåll var det svek som Palme ansåg att Thorbjörn Fälldin begått mot sitt vallöfte att inte sätta sig i en regering som laddar ett kärnkraftverk.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Tillsammans med M och Fp fick man majoritet.
  2. ^ http://www.tns-sifo.se/media/438534/vb_dec_2012_svd.pdf
  3. ^ Dagens Nyheter 23 april 1976

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Sveriges Statskalender för året 1978.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]