Riksdagsvalet i Sverige 1976
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Riksdagsvalet i Sverige 1976 hölls den 19 september 1976. För första gången sedan 1936 fick Sverige en helt borgerlig regering.
Innehåll |
Valkampanjen [redigera]
Regeringen under ledning av Olof Palme hade under mandatperioden 1973–76, trots dödläget i riksdagen, ändå drivit igenom viktiga reformer. Såsom lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL), lagen om en allmän föräldraförsäkring, och (kanske den populäraste), lagen om anställningsskydd (LAS). Alla dessa reformer bidrog till att opinionen gick upp raskt för Socialdemokraterna, och under åren 1974 och 1975 så låg partiet säkert på 45 procent i sifos väljarbarometer.[2]
Men just när det gick som bäst för socialdemokraterna på flera år, så började de så kallade affärerna:
- På hösten 1975 stoppades fem finska socialdemokrater av tullen på Arlanda. I deras bagage hittades 244 800 kronor. Pengarna var en gåva från tyska fackförbundet Metall till Finlands socialdemokratiska parti som förmedlades av den socialdemokratiske partikassören Nils Gösta Damberg.
- Transportarbetarförbundets ordförande Hans Ericson semestrade nyåret 1975-1976 på Kanarieöarna, trots att fackföreningsrörelsen hade uppmanat till bojkott av det Francostyrda Spanien. Till råga på allt bodde Ericson på en anläggning ägd av Svenska Arbetsgivareföreningen.
- Ingmar Bergman greps på sin arbetsplats (Dramaten) i januari av polisen, misstänkt för skattebrott. Detta ledde till att Bergman lämnade Sverige på våren 1976.
- Astrid Lindgren publicerade ett inlägg i Expressen den 10 mars 1976, om höga marginalskatter, Pomperipossa i Monismanien
I mitten av 1976 antog LO:s kongress Rudolf Meidners förslag till löntagarfonder, vilket de borgerliga partierna använde för att påstå att socialdemokraterna hotade det privata näringslivet.
Det stod redan tidigt klart att det fanns en stor skillnad i synen på kärnkraften mellan å ena sidan centerpartiet och å den andra folkpartiet och moderaterna. Den 28 april gjorde centerledaren Thorbjörn Fälldin klart att han inte tänkte sätta sig i en regering som laddade kärnkraftverket Barsebäck 2. De andra borgerliga partiledarna Per Ahlmark (fp) och Gösta Bohman (m) hade dock gjort klart att de ville ladda Barsebäck 2 även om de tonade ner det under valrörelsen.
De två ideologiskt profilerade partiledarna Palme och Bohman möttes i en valduell i Folkets hus i Stockholm den 22 april. Palme menade att: Moderaternas skatteförslag innebär att vi skulle öka de sociala klyftorna i det svenska samhället. Bohmans program är ett program för ojämlikhet och otrygghet. Bohman hävdade att: Det som hänt inom socialdemokratin under de senaste åren [...] ger en skrämmande framtidsbild av ett genomsocialiserat land. (Källa: Dagens Nyheter 23 april 1976)
Valkampanjen tog ny fart i augusti när Fälldin den 25 augusti presenterade en plan för att stänga de svenska kärnkraftverken fram till 1985. Vid en direktsänd presskonferens förklarade Fälldin att "Kärnkraften ska vara avvecklad senast 1985". Detta ledde till att kärnkraftsfrågan blev den helt dominerande i valrörelsen under september. Doris Hopp skandalen även känd som bordellskandalen eller Geijeraffären. Flera höga ministrar och tjänstemän förekom bland de som nyttjade prostituerade.
Partiernas valaffischer och paroller:
- Rösta på Gösta - moderata samlingspartiet
- Sociala reformer utan socialism - folkpartiet
- Kvinnor, gör politik av era erfarenheter! - Vänsterpartiet kommunisterna
- Jämlikhet, Bättre miljö, Decentralisering - Centern
Valresultat [redigera]
| Parti | Partiledare | Röster | Mandatfördelning | ||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Antal | % | +− % | Antal | +− | |||
| Socialdemokraterna | Olof Palme | 2 324 603 | 42,75 | −0,81 | 152 | −4 | |
| Centerpartiet | Thorbjörn Fälldin | 1 309 669 | 24,08 | −1,02 | 86 | −4 | |
| Moderata samlingspartiet | Gösta Bohman | 847 672 | 15,59 | +1,30 | 55 | +4 | |
| Folkpartiet | Per Ahlmark | 601 556 | 11,06 | +1,64 | 39 | +5 | |
| Vänsterpartiet kommunisterna | Lars Werner | 258 432 | 4,75 | −0,58 | 17 | −2 | |
| Kristen demokratisk samling | Alf Svensson | 73 844 | 1,36 | −0,39 | — | — | |
| Sveriges kommunistiska parti1 | Gunnar Bylin | 17 309 | 0,32 | +0,16 | — | — | |
| Övriga partier | — | 4 663 | 0,09 | — | — | — | |
| Borgerliga blocket (m, fp, c) | – | 2 758 897 | 50,8 | +1,99 | 180 | +5 | |
| Röda blocket (s, v) | – | 2 583 035 | 47,5 | −1,39 | 169 | -6 | |
| Antal giltiga röster | 5 437 748 | 100,00 | 349 | −1 | |||
| Ogiltiga röster | 19 295 | ||||||
| Totalt | 5 457 043 (91,76 %) |
||||||
Det socialistiska blocket (S och VPK) fick sammanlagt 47,5 procent medan det borgerliga blocket (C, FP och M) fick sammanlagt 50,8 procent av rösterna. Det borgerliga blocket vann alltså valet med en marginal på 3,3 procentenheter.
Antalet röstberättigade var 5 947 077 personer och antalet röstande var 5 457 043 personer. Valdeltagandet uppgick till 91,76 procent, det högsta valdeltagandet någonsin i ett allmänt val i Sverige.
1 Enligt SCB fick SKP och "övriga partier" sammanlagt 21 972 röster. Det är oklart vilka partier utöver de ovan uppräknade som ställde upp i riksdagsvalet.
Nyinvalda framtidsnamn [redigera]
Bland de nyinvalda riksdagsledamöterna fanns det sedermera kända politiker som tog plats i kammaren för första gången; Daniel Tarschys, Oswald Söderquist, Jörgen Ullenhag, Per Unckel, Hans Gustafsson, Bo Lundgren, Per Gahrton, Joakim Ollén, Bengt Silfverstrand, Sven Eric Lorentzon, Rolf Hagel, Eva Winther, Karl Erik Olsson och Börje Hörnlund.
Regeringsbildning [redigera]
De tre borgerliga partierna fick 180 mandat medan de två vänsterpartierna fick 169 mandat tillsammans. Dagen efter valet begärde statsminister Olof Palme (s) skriftligen sitt entledigande. Talmannen, Henry Allard (s), entledigade statsministern och övriga statsråd, varefter han omedelbart inledde samråd med partiledarna i statsministerfrågan.
Olof Palme och Lars Werner (vpk) uttalade att valresultatet gav underlag för en borgerlig regering och att det därför borde ankomma på företrädarna för dessa partier att föreslå ny statsminister. Gösta Bohman (m) och Per Ahlmark (fp) förordade att talmannen skulle föreslå riksdagen att utse Thorbjörn Fälldin (c) till ny statsminister. Denne förklarade sig beredd att acceptera statsministerposten. De vice talmännen anslöt sig till rekommendationen att utse Thorbjörn Fälldin till statsminister.
Den 7 oktober föreslog talmannen att riksdagen skulle utse Fälldin till statsminister. Den följande omröstningen följde helt partilinjerna och gav till resultat att 174 ledamöter (c, m och fp) röstade för talmannens förslag medan 160 ledamöter (s och vpk) röstade emot det. Riksdagen hade således godkänt talmannens förslag och utsett Fälldin till statsminister.
Efter valet bildades den första borgerliga regeringen sedan 1936, Regeringen Fälldin I. Kärnkraftsfrågan löstes tills vidare genom att den nya regeringen tillät att Barsebäck 2 laddades men att kärnkraften därefter skulle regleras av villkorslagen som förbereddes av energiminister Olof Johansson (c). I uppgörelsen mellan de borgerliga partierna ingick också att kärnkraftens framtid skulle avgöras i en folkomröstning om regeringen inte kunde enas om tolkningen av villkorslagen. Beslutet att ladda Barsebäck 2 gav upphov till den så kallade svekdebatten som drevs fram av Olof Palme och vars innehåll var det svek som Palme ansåg att Thorbjörn Fälldin begått mot sitt vallöfte att inte sätta sig i en regering som laddar ett kärnkraftverk.
Referenser [redigera]
Noter [redigera]
- ^ Tillsammans med M och Fp fick man majoritet.
- ^ http://www.tns-sifo.se/media/438534/vb_dec_2012_svd.pdf
Tryckta källor [redigera]
- Sveriges Statskalender för året 1978.
Se även [redigera]
Externa länkar [redigera]
- Wikimedia Commons har media som rör Riksdagsvalet i Sverige 1976.
|
|||||||||||||||||
