Riksdagsvalet i Sverige 2006

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Riksdagsvalet i Sverige 2006
Sverige
2002 ←
17 september 2006
→ 2010

Riksdagens 349 platser
  Första parti Andra parti Tredje parti
  Göran Persson Fredrik Reinfeldt Maud Olofsson
Ledare Göran Persson Fredrik Reinfeldt Maud Olofsson
Parti Socialdemokraterna Moderaterna Centerpartiet
Allians Allians för Sverige Allians för Sverige
Föregående val 144 55 22
Erhållna mandat 130 97 29
Mandatförändring -14 42 7
Röster 1 942 625 1 456 014 437 389
Andel 34,99 % 26,23 % 7,88 %

  Fjärde parti Femte parti Sjätte parti
  Lars Leijonborg Göran Hägglund Lars Ohly
Ledare Lars Leijonborg Göran Hägglund Lars Ohly
Parti Folkpartiet Kristdemokraterna Vänsterpartiet
Allians Allians för Sverige Allians för Sverige
Föregående val 48 33 30
Erhållna mandat 28 24 22
Mandatförändring -20 -9 -8
Röster 418 395 365 998 324 722
Andel 7,54 % 6,59 % 5,85 %

  Sjunde parti
  Peter Eriksson och Maria Wetterstrand
Ledare Peter Eriksson och Maria Wetterstrand
Parti Miljöpartiet


Föregående val 17
Erhållna mandat 19
Mandatförändring 2
Röster 291 121
Andel 5,24 %

Statsminister före valet

Göran Persson
Socialdemokraterna

Ny statsminister

Fredrik Reinfeldt
Moderaterna

Riksdagsvalet i Sverige 2006 ägde rum den 17 september 2006. För första gången sedan 1994 fick Sverige en borgerlig regering.

Valrörelsen[redigera | redigera wikitext]

Inför riksdagsvalet 2006 befann sig Socialdemokraterna i regeringsställning genom regeringen Persson och styrde landet i samarbete med två stödpartier, Miljöpartiet de Gröna och Vänsterpartiet. Detta såg ut att bli en eventuell röd-grön koalitionsregering efter riksdagsvalet 2006. Men Göran Persson och Socialdemokraterna uttryckte istället att man ville söka fortsatt stöd för en socialdemokratisk minoritetsregering.

Den 30 augusti 2004 träffades de fyra borgerliga partiledarna hemma hos Centerpartiets Maud Olofsson i Högfors och bildade Allians för Sverige. I slutet av augusti 2006 presenterades ett gemensamt valmanifest. Med undantag för Moderaterna gick de borgerliga partierna till val även med varsitt eget valmanifest. Totalt fanns alltså fyra borgerliga valmanifest.

Statsminister Göran Persson omvaldes 2005 för ytterligare en fyraårsperiod som Socialdemokraternas partiordförande, och var partiets självklara statsministerkandidat i riksdagsvalet 2006. Partiet presenterade sitt valmanifest i mitten av augusti, och det mottogs i huvudsak positivt av samarbetspartierna Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Miljöpartiet krävde ministerplatser i en eventuell koalitionsregering, medan Vänsterpartiet uttalade att man kunde vara beredda att fälla en socialdemokratisk regering om man inte fick tillräckligt med utrymme att föra en vänsterpolitik.[källa behövs]Partiet tänkte heller inte stödja en regering bestående av enbart Socialdemokraterna och Miljöpartiet.[1]

Valrörelsen dominerades av arbetsmarknadsfrågor. Här var särskilt de borgerliga partierna pådrivande, samtidigt som Vänsterpartiet ville ha 200 000 nya jobb i offentlig sektor. Under våren debatterades Centerpartiets kontroversiella förslag om ungdomsavtal. En uppmärksammad fråga under sommaren var ett folkpartistiskt förslag om kulturkanon och språktester för nya invandrare, förslag som dock inte fanns med i Alliansens valmanifest eller mottogs positivt av de övriga allianspartierna. Kristdemokraterna lyckades föra upp sina viktigaste frågor, familjepolitiken och fastighetsskatten, på dagordningen. En fråga som präglade valrörelsens sista veckor var också den så kallade regeringsfrågan. Medan Allians för Sverige var eniga om att de önskade styra tillsammans var det oklart hur en eventuell vänsterregering skulle se ut och vilka partier den skulle bestå av.

Opinionsundersökningar[redigera | redigera wikitext]

# Vänsterpartiet Socialdemokraterna Miljöpartiet Centerpartiet Folkpartiet Kristdemokraterna Moderaterna Övriga
Valet 17 september 2006. 5,8 35,0 5,2 7,9 7,5 6,5 26,2 5,5
11 september 2006[2]. 5,6 36,1 5,2 7,5 7,2 7,2 25,9 2,9
December 2004. 7,6 37,9 4,7 6,7 12,0 5,5 23,4 2,2
8 juli 2004. 9,0 37,6 5,8 6,8 12,6 6,9 18,5 2,8
12 mars 2004. 8,4 38,1 4,6 5,9 14,4 7,8 17,7 3,1
4 september 2003. 9,2 37,4 5,3 6,9 14,5 9,2 14,6 2,8
Maj 2003. 9,1 38,3 4,6 6,5 14,5 8,2 16,8 2,1
14 februari 2003. 6,9 41,7 4,6 5,7 14,8 8,6 14,9 2,8
6 december 2002. 9,2 40,0 3,6 6,6 15,2 8,1 14,4 2,8
5 november 2002. 9,2 39,6 4,7 5,0 14,9 8,5 13,9 4,2
26 september 2002. 8,4 42,3 4,1 6,1 16,1 7,5 13,4 2,2
Valet 15 september 2002. 8,4 39,8 4,6 6,2 13,4 9,1 15,2 3,3

Riksdagspartiernas valaffischer[redigera | redigera wikitext]

Parti Valaffisch
Socialdemokraterna Alla ska med
Vänsterpartiet Rättvisa kommer från vänster
Miljöpartiet de Gröna Rösta Långsiktigt
Moderaterna Sverige behöver ett nytt arbetarparti
Centerpartiet Allt börjar hos dig
Folkpartiet liberalerna Framtidens nyheter
Kristdemokraterna JA! Mer valfrihet

Valbevakningen[redigera | redigera wikitext]

2006 års riksdagsval var det mest mediebevakade riksdagsvalet någonsin i Sverige.

Enligt en undersökning som gjorts av massmedieprofessorn Kent Asp och som publicerades på DN debatt den 17 september, har medierapporteringen gynnat Alliansen. Sex av tio nyhetsrapporter har beskrivit sysselsättningen och ekonomin i negativa termer, trots den rådande högkonjunkturen.[3]

SVT och TV4 bevakade valet flitigt. SVT24 sände valrelaterade program mellan 09:30 och 15:00 samtliga vardagar i en månad före valet.

Aftonbladet och LunarStorm genomförde för andra valet i rad sin satsning Ungt Val för att få fler ungdomar att rösta och engagera sig i politiken.

Spionaffären i den svenska valrörelsen 2006[redigera | redigera wikitext]

Den 4 september 2006 polisanmälde Socialdemokraterna ett dataintrång i Socialdemokraternas interna nätverk, som ska ha bedrivits under längre tid. Affären fick flera partimedlemmar inom Folkpartiet att avgå från sina poster.

Valresultat[redigera | redigera wikitext]

Valresultatet i procent.
      Moderaterna
      Centerpartiet
      Folkpartiet
      Kristdemokraterna
      Socialdemokraterna
      Vänsterpartiet
      Miljöpartiet
      Övriga partier
Parti Partiledare Röstfördelning Mandatfördelning
# % +/− % # +/−
  Socialdemokraterna Göran Persson 1 942 625 34,99 −4,86 130 −14
  Moderata samlingspartiet Fredrik Reinfeldt 1 456 014 26,23 +10,37 97 +42
  Centerpartiet Maud Olofsson 437 389 7,88 +1,69 29 +7
  Folkpartiet liberalerna Lars Leijonborg 418 395 7,54 −5,85 28 −20
  Kristdemokraterna Göran Hägglund 365 998 6,59 −2,56 24 −9
  Vänsterpartiet Lars Ohly 324 722 5,85 −2,54 22 −8
  Miljöpartiet de Gröna Maria Wetterstrand,
Peter Eriksson
(språkrör)
291 121 5,24 +0,59 19 +2
  Sverigedemokraterna Jimmie Åkesson 162 463 2,93 +1,49 0
  Feministiskt initiativ Gudrun Schyman,
Devrim Mavi,
Sofia Karlsson
(talespersoner)
37 954 0,68 0
  Piratpartiet Rickard Falkvinge 34 918 0,63 0
  Sveriges pensionärers intresseparti Brynolf Wendt 28 806 0,52 −0,19 0
  Junilistan Nils Lundgren 26 072 0,47 0
  Sjukvårdspartiet Kenneth Backgård 11 519 0,21 0
  Nationaldemokraterna Nils-Eric Hennix 3 064 0,06 −0,11 0
  Enhet Ulf Wåhlström 2 648 0,05 0
  Nationalsocialistisk front Anders Ärleskog,
Daniel Höglund
1 417 0,03 0
  Ny Framtid Sune Lyxell 1 171 0,02 −0,16 0
  Rättvisepartiet Socialisterna Per-Åke Westerlund 1 097 0,02 −0,01 0
  Övriga partier 3 885 0,06
 
  Allians för Sverige (m, c, fp, kd) 2 677 796 48,24 +4,25 178 +20
  Röd-gröna blocket (s, v, mp) 2 558 468 46,08 −6,81 171 −20
 
Giltiga röster totalt 5 551 278 98,25
Blanka ogiltiga röster 96 922 1,72
Övriga ogiltiga röster 2 216 0,04
Totalt 5 650 416 81,99 349
Diagram över röstfördelningen

Statligt partistöd[redigera | redigera wikitext]

Sverigedemokraterna var det enda partiet utanför riksdagen som klarade 2,5 %-spärren för statligt partistöd.

Mandatfördelning mellan blocken[redigera | redigera wikitext]

De fyra borgerliga partierna, Allians för Sverige, fick 178 mandat mot de rödgröna samarbetspartiernas 171 mandat. Sammanlagt var 6 892 009 personer valberättigade och av dessa röstade 81,99 procent, en ökning med 1,88 procentenheter jämfört med riksdagsvalet 2002.[4]

Regeringsbildning[redigera | redigera wikitext]

På eftermiddagen den 18 september träffade statsminister Göran Persson riksdagens talman Björn von Sydow och lämnade in sin och regeringens avskedsansökan. Talmannen entledigade omedelbart statsministern och de övriga statsråden, men uppmanade dem att sitta kvar som expeditionsregering i väntan på en ny regerings formella tillträde. Under måndagen och tisdagen träffade talmannen företrädarna för samtliga riksdagspartier. På tisdagen den 19 september träffade talmannen Moderaternas partiledare Fredrik Reinfeldt och bad denne undersöka förutsättningarna att bilda en borgerlig fyrpartiregering bestående av Moderata samlingspartiet, Centerpartiet, Folkpartiet liberalerna och Kristdemokraterna.[5] Maud Olofsson krävde den 20 september att hälften av ministrarna skulle vara kvinnor. Lars Leijonborg instämde i detta, medan Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund förhöll sig mer avvaktande.

Måndagen den 2 oktober valdes moderaten Per Westerberg till ny talman i riksdagen och övertog arbetet med regeringsbildningen. Den nye talmannen föredrog sitt förslag om att utse Fredrik Reinfeldt (M) till ny statsminister för riksdagen, tisdagen den 3 oktober. Förslaget bordlades därefter två gånger, innan omröstning skedde torsdagen den 5 oktober.

Innan omröstningen avgav några av partiernas gruppledare röstförklaringar[6]:

Britt Bohlin Olsson (S) förklarade att omröstningen indirekt gällde den framtida regeringens program. Med hänsyn till den politik som en borgerlig regering kunde antas föra skulle Socialdemokraterna rösta nej.

Åsa Torstensson (C) menade att de fyra borgerliga partierna i Allians för Sverige hade gått till val på ett gemensamt valmanifest. Denna allians hade fått en majoritet i valet och Centerpartiet skulle därför rösta ja.

Alice Åström (V) förklarade att talmannens förslag att utse Reinfeldt som statsminister förvisso var i linje med parlamentarismens principer. Omröstningen gällde dock i sak den politik som en borgerlig regering kunde antas föra och som Vänsterpartiet var motståndare till. Vänsterpartiet skulle därför rösta nej.

Mikael Johansson (MP) menade att det parti som i denna omröstning lade ned sina röster skulle ge sitt passiva stöd. Därför skulle Miljöpartiet rösta nej.

Omröstningen slutade med 175 ja-röster och 169 nej-röster. Fem ledamöter var frånvarande. Riksdagen hade därmed valt Fredrik Reinfeldt till statsminister. Efter omröstningen överlämnade talmannen på riksdagens vägnar förordnade till statsministern.

Den 6 oktober tillträdde Regeringen Reinfeldt vid en traditionsenlig konselj på Stockholms slott under konung Carl XVI Gustafs ordförandeskap.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Lars Ohly redo fälla S-regering
  2. ^ http://www.tns-sifo.se/articlefile?FileId=8534221f-d780-473f-9d3a-c109516b5d65
  3. ^ http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=573226&previousRenderType=8
  4. ^ Valmyndigheten
  5. ^ www.riksdagen.se
  6. ^ Riksdagens protokoll 2006/07:05

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Officiella webbsidor:

Mediebevakning:

Opinionsmätningar: