Sagan om ringen
Wikipedia
Sagan om ringen eller Härskarringen, i nyöversättning Ringarnas herre (originaltitel The Lord of the Rings), är en episk fantasyroman av J.R.R. Tolkien. Den utgavs första gången 1954–1955, uppdelad i tre volymer med undertitlarna The Fellowship of the Ring, The Two Towers och The Return of the King. Den har översatts till svenska två gånger, och de svenska undertitlarna i den nya översättningen är Ringens brödraskap, De två tornen och Konungens återkomst, i den äldre översättningen Sagan om ringen, Sagan om de två tornen samt Sagan om konungens återkomst. Namnet Sagan om ringen syftar således såväl på hela den äldre översättningen som på första delen av denna. Den äldre översättningen har även, i själva boken eller på omslaget, benämnts Härskarringen, Trilogin om Härskarringen och Ringarnas Ring.[1]
Den första svenska utgåvan kom 1959-1961 i översättning av Åke Ohlmarks. Med tiden kom denna att benämnas med samlingstiteln Sagan om ringen. 2004-2005 publicerades en ny översättning av Erik Andersson (prosa) och Lotta Olsson (poesi), under samlingstiteln Ringarnas herre.
Innehåll |
[redigera] Delar
Verket omnämns ofta som en trilogi, men i själva verket är det en bok som av förlaget delades upp i tre delar av kostnadsskäl. Varje del består sedan i sin tur av två "böcker" som behandlar en mer eller mindre tematiskt sammanhållen del av berättelsen. Exempelvis har den första delen, som på svenska heter Ringens brödraskap eller Sagan om ringen, beroende på översättare, två böcker: en som behandlar hur Frodo får reda på att han måste fly till Vattnadal (Riftedal i nyöversättningen) och färden dit, och en som beskriver hur ringens brödraskap bildas där och dess färd fram till att dess vägar skiljs åt.
[redigera] Handling
Handlingen i volymen kretsar kring kampen mellan gott och ont. I centrum står den magiska härskarringen. Den smiddes en gång för länge sedan av Mörkrets herre, Sauron, för att härska över de andra ringar som han skänkt till sina fiender. Men han blev avslöjad och ett krig bröt ut mellan Sauron och de fria folken[2]. Efter att Sauron besegrats dödades kung Isildur[3][4], ringens nye ägare, i ett bakhåll, och ringen försvann, för att vara borta i tusentals år. Ringen ger stor makt, men är ond och utnyttjar sin ägares krafter för sina egna mål – att återvända till Sauron. Till sist hittas ringen igen, och bokserien handlar om hur den förs tillbaka till den enda plats där den kan förstöras, vulkanen Domedagsberget, där den en gång smiddes.
[redigera] Sagan om ringen (Ringens brödraskap)
[redigera] Första boken
Bokens främsta huvudperson är Frodo - en hob från Fylke. Han ärver en magisk ring av sin farbror Bilbo som oväntat lämnat honom. Sjutton år senare kommer trollkarlen Gandalf på besök, och det avslöjas att ringen en gång tillhört den onde Sauron. Ringen kan endast förstöras i Domedagsbergets eld. Trollkarlen uppmanar Frodo att ta med sig Sam och till en början bege sig till Vattnadal (Riftedal) eftersom fienden söker efter ringen. Frodo säljer sitt hem, Baggershus, och köper ett nytt hus, Kricke gryt (Krikdala). Gandalf är upptagen på annat håll.
Några månader senare, den 22 september, lämnar Frodo, Sam och Peregrin Took Baggershus och beger sig mot Kricke gryt. De träffar på en Nazgûl utsänd av Sauron, men lyckas undkomma; dock blir de i samband med att de tar sig över Vinfloden upptäckta på nytt. Efter en natt på Kricke gryt så bestäms det att Meriadoc Vinbock slår följe med dem. De reser in i Gamla skogen där de träffar på Tom Bombadill. På Kummelåsarna tillfångatas de av en kummelgast, men Tom befriar dem. De når Bri där de träffar på människan Aragorn, som också kallas Vidstige. Han leder dem vidare genom obygden. Vid Amon Sûl blir de överfallna av fem Nazgûler, som också kallas ringvålnader. De lyckas undkomma och får hjälp av alven Glorfindel för att komma fram sista biten till Vattnadal. Vid det sista vadstället anfaller Nazgûlerna på nytt, men med hjälp av Elronds magi misslyckas deras anfall. Frodo förs medvetslös till Vattnadal och Elrond läker hans sår.
[redigera] Andra boken
Ett möte hålls där ringens framtid diskuteras. Med på mötet är bl.a dvärgarna Gloin och Gimli, skogsalven Legolas, Boromir, kapten av Gondor, Frodo, Gandalf, Elrond, alverna Glorfindel och Erestor. Boromir ser hellre att ringen skall utnyttjas som ett vapen i kriget mot Sauron. Men Elrond och Gandalf är emot det, eftersom ringen endast kan skapa ondska.
Efter två månader i Vattnadal fortsätter de sin resa söderut, men oväntat tvingas de resa genom Morias gruvor. De blir överfallna av Saurons tjänare, de onda orcherna. De lyckas fly, men en balrog hotar dem. Gandalf slås mot denne, men när balrogen faller ner i en djup avgrund drar han med sig Gandalf i fallet. De tar sin tillflykt till alvlandet Lothlorién som styrs av Celeborn och Galadriel. Efter en tids vila fortsätter de per båt nerför floden Anduin. Den fortsatta vägen är osäker, och när brödraskapet gör uppehåll vid Raurosfallen blir Frodo överfallen av Boromir, som med våld försöker ta ringen. En trupp med orcher överfaller plötsligt, och Sam och Frodo fortsätter ensamma mot Mordor. Boromir blir skjuten av orcherna, medan Merry och Pippin tillfångatas.
[redigera] Sagan om de två tornen (De två tornen)
[redigera] Tredje boken
Aragorn, Legolas och Gimli reser över Rohans slätter för att rädda Merry och Pippin från Isengårds orcher, men Rohans ryttare under ledning av kapten Éomer hinner före. Dessa dödar alla orcherna och i tumultet som uppstår flyr Merry och Pippin in i Fangorns skog där de träffar enten Lavskägge (Trädskägge). Aragorn, Legolas och Gimli försöker följa efter Merry och Pippin men i skogen träffar de på Gandalf som återvänt från de döda. Gandalf och de andra reser till Rohans huvudstad, Edoras och där befriar Gandalf kung Theoden från rådgivaren Grimas förgiftande ord. Saruman i Isengård planerar ett anfall mot Rohan och alla reser med folket till Helms klyfta där ett av nyckelslagen i ringens krig utspelar sig mellan Rohan och Isengård. En mirakulös återkomst av Gandalf gör att Rohan vinner. De fortsätter mot Isengård, där de träffar på Merry och Pippin. Enterna har intagit Isengård och Saruman hålls instängd i sitt fäste Orthanc. Gandalf och Theoden pratar med Saruman, men han vägrar ge upp. Sarumans rådgivare Grima slänger ut en Palantir( en av det sju seende stenarna) från ett av Orthancs fönster. De fortsätter tillbaka mot Helms klyfta. Under natten grips Peregrin av en längtan att få titta i Palantiren och får kontakt med den onde Sauron. En Nazgûl dyker upp, vilket gör att Gandalf och Pippin genast rider mot Minas Tirith medan de andra fortsätter mot Helms klyfta.
[redigera] Fjärde boken
Frodo och Sam är på väg mot Mordor för att förstöra ringen en gång för alla. De reser över Emyn Muils bergiga landskap där de även träffar på kreaturet Gollum, som även han (för länge sedan) har varit ägare till ringen. Frodo och Sam lyckas tämja Gollum och han visar vägen till Morannon, porten till Mordor. Väl där (efter att ha rest över Döda träsken) så uppdagas det att portarna är stängda, och de blir tvungna att hitta en annan väg in i landet. Gollum berättar om ett hemligt pass som heter Cirith Ungol och att det är den bästa vägen in till Mordors land. De reser genom Ithiliens gröna skogar, och där träffar de Faramir, son till Denethor, rikshovmästare (drots) i Minas Tirith. Faramir överväger att ta ringen men lyckas motstå frestelsen och hjälper hoberna. När Frodo och Sam når vägkorset tar de vägen mot öster och mot Minas Morgul, Häxmästarens fästning. Väl där tar de vägen uppför bergstrappan vid Cirith Ungol och därefter in i Honmonstrets (Lockans) håla. Här uppdagas det att Gollum i hemlighet ända sedan de var vid Morannon har haft en plan för att tillskansa sig ringen. Han tänkte låta Honmonstret döda Frodo och Sam för att han sedan, när hon kastat bort deras tomma kläder, ska kunna ta ringen. Frodo och Sam lyckas komma undan, men Frodo blir stungen av Honmonstret. Sam, som tror att Frodo är död, tar hans ring, och förbereder sig på att ensam gå mot Domedagsberget. Frodo är emellertid bara medvetslös. I detta tillstånd upptäcks Frodo av orker, som för honom till tornet vid Cirith Ungol. Sam följer efter sin husbonde för att rädda honom och får veta att Frodo ännu lever.
[redigera] Sagan om konungens återkomst (Konungens återkomst)
[redigera] Femte boken
Gandalf och Peregrin anländer till Minas Tirith, där de träffar rikshovmästaren Denethor. Peregrin tar värvning som soldat av Gondor, och träffar soldaten Beregond. Faramir och några av hans män anländer till staden, jagade av nazgûler ridande på bevingade monster. Men Gandalf jagar iväg nazgûlerna, och Faramir förs till Denethor. Gandalf får nu veta att Frodo och Sam kort innan varit på väg till Cirith Ungol. De följande dagarna fylls staden med flyktingar från andra delar av Gondor, Faramir får i uppdrag att stoppa fienden längre ut på Pelennors slätt. Men antalet fiender är för stort och de tvingas retirera. Fursten av Dol Amroth hittar Faramir på slagfältet och tar honom tillbaka till staden, Faramir har skadats svårt, och Denethor vakar vid hans sida. Gandalf leder försvaret av staden. Denethor bestämmer sig för att ta både sitt eget och Faramirs liv på ett bål.
Nazgûlernas ledare rider in i staden när orcherna lyckas krossa den yttre porten. Men Gandalf möter honom, och han försvinner ut igen. Gandalf får bud om Denethors galenskap och lyckas rädda Faramirs liv, men Denethor tar sitt eget liv.
Aragorn, Legolas, Gimli samt kung Theoden återvänder till Helms klyfta. På vägen träffar de på Elronds söner Elladan och Elrohir samt trettio utbygdsjägare som de slår följe med. I Helms klyfta bestäms att Aragorn, Legolas, Gimli och utbygdsjägarna via Edoras och Dune harv (Dunharg) skall ta sig österut via dödens stig. De skall med hjälp från edsbrytarna, odöda människor, besegra Umbars pirater vid Pelargir. Meriadoc följer med Theoden och hans följe som istället rider för att samla Rohans trupper vid Dune harv. Där träffar de prinsessan Éowyn, kungens brorsdotter. Bud kommer från Gondor om att Rohan skall komma till undsättning. Trupperna beger sig först till Edoras.
Kungen vill att Meriadoc skall stanna i Edoras, men han får följa med soldaten Dernhelm och rida med denne. Truppen fortsätter mot Gondor, när de kommer till Drúadans skog träffar de på vildmän som berättar att ett stort antal orcher bevakar vägen. De får hjälp från vildmännen i Drúadans skog att på hemliga stigar undkomma orcherna och de fortsätter mot Minas Tirith. Till att börja med går striden bra, men plötsligt anländer Nazgûlernas ledaren ridande på ett bevingat monster. Theoden blir liggande under sin häst med Nazgûlen bredvid. Soldaten Dernhelm utmanar Nazgûlen. Det visar sig att Dernhelm är Èowyn förklädd. Meriadoc och Èowyn lyckas tillsammans ta död på Nazgûlen. Men Theoden är skadad och dör.
[redigera] Sjätte boken
Sam tar på sig Ringen och frestas ett ögonblick av dess makt. Han hittar huvudingången till fästet, och upptäcker att orcherna nästan har slagit ihjäl varandra i kampen om Frodos mithrilbrynja. Till slut lyckas Sam få ut Frodo från Cirith Ungol. De tar på sig orchkläder och börjar sin färd mot Domedagsberget. De hittar en väg norrut genom Morgais dalar. Vid Isengapet blir de upptäckta av marscherande orker, men lyckas komma undan med blotta förskräckelsen och hittar en ny väg österut.
De plågas av både törst och hunger och den sista biten upp på Domedagsberget får Sam bära Frodo på sin egen rygg. Uppe på berget hittar de en stig som leder uppåt. Plötsligt blir de överfallna av Gollum, som följt efter dem hela vägen. Tillsammans övermannar dom Gollum, och Frodo beger sig ensam in i Sammath Naur, gången in i Domedagsberget. Sam låter Gollum gå och beger sig uppåt. När Sam går in i berget hör han Frodo deklarera att han överger sitt uppdrag och tänker ta ringen som sin egen; Frodo tar på sig ringen och blir osynlig. Sauron blir med ens varse om vad som händer inne i hans eget land. Men plötsligt dyker Gollum upp igen och överfaller den osynlige Frodo. En våldsam strid uppstår och Gollum lyckas bita av Frodos ringfinger och tar ringen. Men i sitt glädjerus tar han ett snedsteg och faller. Båda Gollum och ringen försvinner ner i lavan och med ens bryts ringen onda makt och Saurons rike störtar samman.
[redigera] Diskussionen om första upplagan
Åke Ohlmarks översatte den första upplagan av boken. Han var ursprungligen religionsvetare, men även en flitig översättare, med nytolkningar av bl.a. Eddan och Koranen. Översättningen av The Lord of the Rings var en av de första som gjordes. Ohlmarks tolkade därför texten helt på egen hand och med stor fantasifullhet. Detta har han senare fått kritik för, bl.a. av Tolkien själv, som senare författade Nomenclature of The Lord of the Rings (även känd som Guide to the Names in The Lord of the Rings), avsedd för framtida översättare. Innan sin död förbjöd Tolkien Ohlmarks att översätta den postumt utgivna The Silmarillion. Boken översattes i stället av Roland Adlerberth.[källa behövs]
Kritiken mot Ohlmarks översättning består av flera punkter: hans underskattande av läsekretsen, hans omotiverade utbrodering av originalets karga språk, hans slarv med detaljer i språket och handlingen samt många märkliga val beträffande översättningen av vissa företeelser. [källa behövs] Dessutom gjorde Ohlmarks sin översättning innan den andra, omarbetade upplagan av originalet kom ut 1965; i det fall man tycker att detta är klandervärt, bör man dock klandra förlaget, inte översättaren.
Underskattandet av läsekretsen märks i att böckernas titlar fick tillägget Sagan om, vilket antyder att det skulle röra sig om "sagor" riktade till en yngre läsekrets, något Tolkien inte höll med om[källa behövs] . Vidare uteslöts appendixen - en samling bihang med artiklar och tabeller i slutet av The Return of the King - helt från den svenska utgåvan, sannolikt eftersom den ansågs vara "överkurs". Här bör man dock skilja kritiken mot Ohlmarks från kritik mot förlaget, som bestämde vad som var säljfrämjande och vad som man hade råd att trycka. Tilläggen inkluderades dock senare i den separata volymen Ringens värld, men då var de avkortade och omtolkade utifrån Ohlmarks egen bedömning, tyvärr inte alltid med korrekt resultat.[källa behövs]
Originalets språk är kargt och korthugget; en av författarens inspirationskällor var de isländska sagorna. Ohlmarks broderade emellertid ut språket till något som visserligen var vackert, men som inte liknade originalspråket och som dessutom gjorde att han ibland trasslade in sig i sina egna ordvändningar (se nedan). Lite generaliserande kan man säga att Ohlmarks lade ett adjektiv till varje substantiv och ett adverb till varje adjektiv; exempel är six meals a day som i Ohlmarks översättning blev sex vällagade måltider om dagen, eller hurry unnecessarily som blev slavar under den onödiga brådskans tid.
Slarvet med detaljer i språket och handlingen märks inte så tydligt för den ovane läsaren, men det mest kända felet är i slutet av Sagan om konungens återkomst, där Ohlmarks genom att she två gånger blivit han medvetet eller omedvetet ändrar handlingen så att en annan hjälte än i originalet dräper en viktig fiende. Detta fel har korrigerats i vissa senare upplagor.
De flesta av verkets namn som förekommer mer än en gång har också översatts inkonsekvent: ett namn i originalet kan motsvaras av mer än fem olika namn i översättningen (se extern länk till "Namnlista för de svenska översättningarna av The Lord of the Rings" nedan). Ohlmarks hade även problem med att hålla isär vissa geografiska företeelser, vilket förvirrar den mycket intresserade läsaren.
Folkslagen hobbits och orcs översatte Ohlmarks till hober och orcher. "Hobbitar" ansåg han skulle associera till "sockerbitar" medan "hobbiter" exempelvis skulle associera till israeliter. Att orc inte blev ork beror sannolikt på risken för förväxling med de befintliga orden ork och orka. Britt G. Hallqvist använde däremot formen hobbit i sin översättning av The Hobbit (Bilbo - En hobbits äventyr) redan år 1962. I Tore Zetterholms översättning av samma bok hade dessutom formen hompe använts.
Ohlmarks översättning följde äldre översättarprinciper där det framförallt gällde att göra texten läsbar för en svensk publik utan omfattande anglosaxiska referensramar. Ohlmarks översättargärning i stort, som bland mycket annat omfattar Dante och Shakespeare, kännetecknas dock av att han mestadels översatte "mycket fritt".[5] Detta gäller även hans översättning av The Lord of the Rings.
[redigera] Nyöversättning
Inför 50-årsjubileet av The Fellowship of the Ring beslöt Norstedts att göra en nyöversättning. Uppdraget gick till Erik Andersson för prosan och Lotta Olsson för dikterna och översättningen fick den övergripande titeln Ringarnas herre. De tre volymerna titulerades Ringens brödraskap, De två tornen och Konungens återkomst. Ringarnas herre ligger betydligt närmare originalets stramare språk och är mindre uttrycksfull än Ohlmarks version. Till stilen ligger Lotta Olssons dikttolkningar i mångas tycke längre bort från originalet än Ohlmarks', även om Ohlmarks förhöll sig friare till versmått och innehåll (se versen nedan).
För den som vill få en klar bild av Tolkiens fiktiva värld är Ringarnas herre den föredragna översättningen, eftersom den gjordes med ambitionen att återge originaltextens innehåll, utan tillägg eller ändringar. Dessutom ingår där till skillnad från i den första upplagan verkets appendix och register, liksom de gör i originalet. Ohlmarks hade sedan tidigare sammanfattat appendixen, där benämnda tillägg, i den separata volymen Ringens värld. Denna utgåva var dock ofullständig och behäftad med en hel del fel.[källa behövs]
Ringarnas herre bygger på den senast stadfästa versionen av originalets andra, omarbetade upplaga, medan Ohlmarks version bygger på den första upplagan. Detta innebär också att Ringarnas herre innehåller det senare förordet och den senare versionen av prologen.
I Ringarnas herre används Christopher Tolkiens kartor från originalet med svensk text, medan den svenska utgivaren för Ohlmarks översättning ritade egna kartor.
Ringarnas herre inleds med: När Bilbo Secker, herre till Säcks ände, tillkännagav att han inom kort ämnade fira sin elftiförsta födelsedag med en särskilt storslagen fest, blev det stor uppståndelse i Hobbinge.
[redigera] Översättningsmissar
Både den första och andra översättningen innehåller större och mindre misstag. Vissa av dessa har dock korrigerats i senare tryckningar.
[redigera] Jungfru Aragorn
I nyöversättning av Konungens återkomst på sida 59 har Aragorn berättat för Eowyn om vilken väg han tar till Minas Tirith. Aragorn blir titulerad Jungfru av henne.
Kanske släpper de fram mig, sade Aragorn. Jag tänker åtminstonde försöka. Ingen annan väg förslår
-Men det är vanvett, jungfru, sade hon. Här sitter ryktbara och vapenskickliga män som du inte borde ta med
dig in i skuggorna utan istället leda i krig där män krävs. Jag ber dig att stanna kvar och rida med min bror;
då skall alla glädjas i sina hjärtan, och vårt hopp skall förnyas
-Det är inte vanvett, jungfru, svarade han...
[redigera] Häxmästarens död
I Åke Ohlmarks översättning är det felaktigt Meriadoc som ger Häxmästaren av Angmar det dödande hugget. Nedanstående exempel är från enbandsupplagan utgiven 1992.
Raglande rätade han upp sig och med uppbjudande av sin sista styrka drev han med otroligt hugg sin klinga mitt mellan kronan och manteln när de breda axlarna böjde sig ner mot henne.
Originalet lyder Then tottering, struggling up, with her last strength she drove her sword between crown and mantle, as the great shoulders bowed before her.
[redigera] Begreppet
"The Lord of the Rings" syftar inte som många tror[källa behövs] , även Åke Ohlmarks[källa behövs] , som först översatte boken, på ringen själv, utan på Sauron, som alltså är ringarnas herre. Detta stöds av flera textställen i verket samt dess register och är alltså den tolkning som Tolkien själv tänkte sig.
[redigera] Filmatiseringar
Sagan om ringen har filmatiserats flera gånger. Först ut var Ralph Bakshi 1978 med sin tecknade Sagan om ringen, som täcker första halvan av verket men som aldrig fick en uppföljare. Peter Jackson gjorde tre spelfilmer, Sagan om ringen 2001, Sagan om de två tornen 2002 och Sagan om konungens återkomst 2003. Alla tre var stora succéer, både publikmässigt och bland kritiker, med flera Oscarstatyetter.
[redigera] Referenser
[redigera] Noter
- ^ Tolkiens Arda. Läst 18 november 2007.
- ^ Tolkien, Christopher (Red.)Silmarillion Norstedts förlag ISBN 91-7263-318-2
- ^ Tolkien, J.R.R. Ringens värld Norstedts förlag ISBN 91-7263-221-6
- ^ Tolkien J. R. R. Härskarringen Norstedts förlag ISBN 91-7263-318-2
- ^ Nationalencyklopedin Multimedia 2000, uppslagsord "Ohlmarks, Åke", NE Nationalencyklopedin AB
[redigera] Se även
[redigera] Externa länkar
- Norstedts webbplats för Ringarnas herre
- Namnlista för de svenska översättningarna av The Lord of the Rings
- Översättningsanalys av Leif Jacobsen
| Sagan om ringen av J. R. R. Tolkien | ||
| Filmatiseringar: | av Ralph Bakshi: | av Peter Jackson: |
|---|---|---|
| Sagan om ringen | Del I: Sagan om ringen | Del II: Sagan om de två tornen | Del III: Sagan om konungens återkomst | |
| Radioteater: | Sagan om Ringen (1995) | |
| Karaktärer: | Frodo | Sam | Merry | Pippin | Bilbo | Gandalf | Aragorn | Legolas | Gimli | Boromir | Sauron | Saruman | Arwen | Elrond | Galadriel | Théoden | Éowyn | Éomer | Gríma Ormtunga | Lavskägge | Faramir | Gollum | |
| Platser: | Midgård Fylke | Bri | Vattnadal | Moria | Lothlorien | Rohan | Fangorn | Edoras | Isengård | Helms klyfta | Ithilien | Minas Morgul | Gondor | Minas Tirith | Mordor | Grå hamnarna | |
