Ringkvinna

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Ringkvinna eller baugrygr, var under vikingatiden och en bit in på medeltiden en ogift nordisk kvinna som hade en ställning som sin fars eller brors arvtagare och sin ätts överhuvud, med samma rättigheter och uppgifter som normalt tillkom en man i motsvarande situation.

Ringkvinnan förekommer i främst den isländska lagförsamlingen Grágás, och i den norska Frostatingslagen och Gulatingslagen, där bestämmelserna har i stort sett samma formulering. Ogifta kvinnor hade efter 20 års ålder rätten att själv bestämma vistelseort och föra sin talan i rättsligt avseende. Hon innehade en självständig ställning, undantaget var dock att ätten hade rätten att bestämma hennes giftermål. Hon kallades också maer och mey. Ogifta kvinnor och änkor hade en oberoende ställning som i mycket liknade varandra, medan den gifta kvinnans roll var mer passiv. En ogift kvinna som saknade far, son och bror kunde dessutom bli en ringkvinna.

I avsaknad av manliga arvingar blev "ringkvinnan" arvinge till sin far eller bror, med arvsrätt till både gård och lösöre. Villkoret var att hon var ogift och myndig, det vill säga 20 år. Den dödes faster, brorsdotter och sondotter kunde också bli arvtagare, odalskvinnor, men inte som ringkvinnan ta på sig positionen som ättens överhuvud. Ringkvinnan hade uttryckligen lagens rätt att utföra de traditionellt manliga uppgifterna, så som till exempel rätten att ta emot dråpsböter. Ringkvinnans rättigheter tycks ha försvunnit i slutet av 1200-talet, då dessa rättigheter inte längre finns omnämnda i lagtexterna.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Borgström Eva, red (2002). Makalösa kvinnor: könsöverskridare i myt och verklighet. Stockholm: Alfabeta/Anamma. Libris 8707902. ISBN 91-501-0191-9 (inb.)