Robinia

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Robinia
Robinia-pseudoacacia-12-V-2007-6025.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Ärtordningen
Fabales
Familj Ärtväxter
Fabaceae
Underfamilj Faboideae
Tribus Robinieae
Släkte Robiniasläktet
Robinia
Art Robinia
R. pseudoacacia
Vetenskapligt namn
§ Robinia pseudoacacia
Auktor L., 1753
Hitta fler artiklar om växter med

Robinia (Robinia pseudoacacia) är en trädväxt i familjen ärtväxter från nordcentrala och nordöstra Nordamerika. Den kallas ibland "falsk akacia" på svenska, vilket är en direkt översättning av det vetenskapliga artepitetet. Robinia odlas som trädgårdsväxt i Sverige, och är vanlig som parkträd.

Robinian har en stor förmåga att invadera ströda ytor i städer och efter motorvägar, och har blivit mycket vanlig i Centraleuropa.[1]

Robinia bildar ett lövfällande träd som kan bli cirka 15 meter högt. Barken är gulbrun till ljust gråaktig. På yngre grenar sitter taggar i par. Nytillväxten är kantig och sparsamt luden. Bladen sitter stödda, de är parbladiga och har vanligen 7-19 delblad. Delbladen är ovala till elliptiska, kala som utväxta, helbräddade, till 2 cm långa och 1,5 cm breda eller mer. Blommorna kommer i en hängande klase som kan bli över 15 cm lång. Vanligen sitter 20-30 blommor i varje klase. Fodret är rörformat, grön eller rödaktigt. Blomskaften är ludna. Kronorna cirka 2 cm, de är vita med en gul fläck på seglet. Frukten är en balja som kan bli 7 cm lång. Hela trädet, rötter, frön, bark, blad och blommor är giftiga[2] [3].

Blommorna innehåller mycket nektar och är attraktiv för bin. Honung som till stor del innehåller robininektar kallas akaciahonung. Denna honung kommer till stor del från Turkiet och Ungern.

Synonymer[redigera | redigera wikitext]

  • Robinia pringlei Rose
  • Robinia pseudoacacia var. rectissima Raber[4]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Europeiska kulturlandskap - Hur människan format Europas natur, Urban Emauelsson., 2009. s. 269
  2. ^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. sid. 62. ISBN 91-20-04445-3 
  3. ^ http://www.sgaonline.org.au/pdfs/stonnington.pdf (engelska)
  4. ^ International Legume Database & Information Service

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]