Roe mot Wade

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Roe mot Wade (engelska Roe vs. Wade) är ett av de mest kända rättsfall som behandlats av den Högsta Domstolen i USA. Domslutet från år 1973 etablerade att fri abort ingår i den konstitutionellt skyddade rätten till privatliv. Då domen avkunnades hade endast ett begränsat antal delstater infört fri abort, och de flesta delstater var därför tvungna att revidera sin lagstiftning.

Det är ett av de mest kontroversiella domsluten i USA:s rättshistoria. För liberala och feministiska grupper uppfattades det som en avgörande framgång. Konservativa grupper organiserade sig däremot för att bekämpa vad man uppfattade som en orimlig juridisk inblandning i delstaternas politiska liv (se domstolsaktivism). Den amerikanska befolkningen blev delvis uppdelad i grupper som identifierade sig som pro-choice (för kvinnans rätt att välja själv) respektive pro-life (för det ofödda barnets rätt till liv), vilket ännu idag påverkar det politiska livet.

Ur en juridisk synvinkel ledde Roe vs. Wade till en diskussion om Högsta Domstolens roll som uttolkare av den amerikanska konstitutionen. Domstolens beslut att utvidga rätten till privatliv till att omfatta fri abort har såväl applåderats som kritiserats för att politisera juridiken. Högsta Domstolen har senare återupptagit Roe mot Wade i ett fall år 1992, men bekräftade då sin tidigare ståndpunkt.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Fallet inleddes i Texas av advokaten Sarah Weddington, på begäran av Norma McCorvey, en ogift och gravid kvinna, för att ändra på delstatens antiabortlag. Namnet Jane Roe var standardaliaset för anonyma kvinnliga kärande. När stämningen misslyckades inkluderades flera kärande, bland andra James Hubert Hallford, en läkare som gripits för att ha utfört aborter.

Lagen i Texas gjorde det olagligt att utföra en abort, utom för att rädda moderns liv. Weddington menade att lagen var okonstitutionellt vag och kränkte gravida kvinnors rättigheter enligt första (religionsfrihet), fjärde (rätt till privatliv), femte (rätt att dömas i domstol), nionde (mot regeringsinskränkande av grundrättigheter), och fjortonde (medborgarrättigheter) tillägget till konstitutionen. Dallas Countys allmänne åklagare, Henry Wade, var svarande i fallet. En domstol med tre domare gick på "Jane Roes" linje, men vägrade att ge en förordning till staten att sluta upprätthålla abortlagen.

År 1965 hade Högsta Domstolen i ett beslut skyddat rätten till ett privatliv när det gällde bruket av preventivmedel av gifta par, och 1972 även för ogifta par. Många förespråkare såg det som en öppning för liberalare abortlagar.

Både "Jane Roe" och Wade ville föra saken till Högsta Domstolen. Fallet hölls där mellan Weddington och Texas biträdande allmänne åklagare, Jay Floyd, den 13 december 1971.

Processen[redigera | redigera wikitext]

Domare Harry Blackmun

Argumenten mot Roe var främst att även foster har en okränkbar rätt att leva, och att en dom skulle vara att gå för långt ifrån konstitutionens text.

Argumenten för Roe var främst att kvinnan skall bestämma över sin kropp, och individens val över det kollektivas rätt.

Warren Burger, chefsdomare i Högsta domstolen, gav ledamoten Harry Blackmun i uppdrag att skriva inlagan. Blackmuns inlaga hävdade att Texas anti-abortlag var okonstitutionellt vag, men Burger var missnöjd med Blackmuns inlaga, och ville då att fallet skulle argumenteras på nytt inför nya ledamöter, William Rehnquist och Lewis F. Powell (Jr.) som hörde fallet den 11 oktober 1972.

Beslutet[redigera | redigera wikitext]

Högsta domstolen fastslog sitt beslut den 22 januari 1973 med en majoritet av 7 över 2 att Texas anti-abortlagar var okonstitutionella.

Blackmuns inlaga menade att "de restriktiva anti-abortlagar som existerar i de flesta delstater idag är relativt nya" och att aborten kriminaliserats i och med en lag från senare delen av 1800-talet. Sektion VI ägnas åt en analys av tidigare historiska attityder, från persiska imperiet till amerikanska läkarförbundet.

Aborter tilläts genom hela graviditeten med tanke på att tidiga aborter var säkrare än förlossning och att ordet "person" i konstitutionen "inte inkluderar ofödda". 1980 vägrade dock Högsta Domstolen tolka beslutet som att den federala staten skulle betala kostnaden för kvinnor som inte hade råd själva.

Trots att Roe själv inte hann omsätta utslaget i praktiken - graviditeten var över innan förhandlingen - beslutade Högsta Domstolen något förvånande att fallet inte var "inaktuellt" eller att hon saknade talan då hon inte längre var gravid, eftersom de flesta förhandlingar är längre än de flesta graviditeter. Beslutet förde också med sig att de övriga kärande i fallet blev friade.

Kontroverser kring beslutet[redigera | redigera wikitext]

De första protesterna kom från katolskt håll, då den katolska kyrkan motsätter sig såväl abort som preventivmedel. Även många protestanter är abortmotståndare. Tillsammans menar de att livet börjar vid befruktningen, och att fostret således har lagens skydd. Vissa advokater menar också att lagen inte täcks av konstitutionen, medan andra hävdar att lagen täcks, men av andra ställen än de som specificeras i domslutet.

Varje årsdag för beslutet demonstreras det omkring Högsta Domstolens byggnad i Washington D.C.

I dagsläget är möjligheten till fri abort en realitet för de flesta amerikanska kvinnor. Vissa delstater, särskilt i den djupa södern och det så kallade bibelbältet, har dock en majoritet som är motståndare till aborter. Dessa delstater har i flera fall efter Roe mot Wade instiftat lagar som söker inskränka rätten till abort. Detta inkluderar lagar som kräver föräldrars samtycke för minderåriga som vill göra abort, lagar som kräver makes samtycke, lagar som kräver att aborter sker på sjukhus och inte kliniker, lagar som förbjuder delstatligt understöd till abort, lagar som kräver väntetid före aborten, lagar som kräver att kvinnorna läser vissa typer av litteratur före aborten, och många mer. Under 1970-talet införde kongressen Hyde-tillägget som förbjöd den federala staten att betala för aborter. USA får inte hjälpa familjerådgivningsorganisationer som ger råd om aborter. Högsta Domstolen gjorde många delstatslagar som begränsade aborträtten olagliga i en lång rad fall från mitten av 1970-talet till slutet av 1980-talet, men fortsatte vägra att kräva att staten skulle betala för aborter.

Vissa akademiker menar att Roe mot Wade förstörde alla framtida chanser att bygga konsensus kring stöd för aborträtten.

Men många grupper har också skyndat till försvar för Roe mot Wade-beslutet. Liberala feministgrupper har applåderat beslutet för att skydda kvinnans jämlikhet och individuella frihet. Domare Blackmun ägnade resten av sitt liv att försvara beslutet och åkte landet runt och talade. Under 1980- och 1990-talet ökade pressen från sådana grupper på demokratiska partiet att ta ställning för Roe.

Beslutet kring Roe mot Wade blev senare Ronald Reagans lackmustest på framtida ledamöter till Högsta Domstolen, och flera påtänkta ledamöter föll på den avgörande frågan. George H.W. Bush utnämnde flera Wade-anhängare, och numera menar ungefär hälften (4 av 9) av Högsta Domstolens ledamöter att beslutet borde rivas upp, men den avgörande rösten är fortfarande till fördel för Roe. Efter två abortanhängares avgång under 2005 återstår det att se hur länge den nuvarande tolkningen av Roe mot Wade håller. Även om Högsta Domstolen skulle ändra beslutet i Roe mot Wade, skulle det inte göra aborter olagliga - det skulle skicka ärendet tillbaka till delstaterna. Resultatet skulle troligen bli att lagarna skulle skilja sig åt från stat till stat, från total acceptans till ett fullständigt förbud.

Jane Roe byter sida[redigera | redigera wikitext]

Ironiskt nog, blev Jane Roe, alias Norma McCorvey, en pro-life-aktivist, efter att hon blev kristen, och slåss nu för att göra abort olagligt. Hon hävdade i en intervju 2005 att hon blev manipulerad av den ambitiösa Sarah Weddington, som bara ville ha en kärande för att driva abortfrågan. Hon utnyttjade sin rättighet som deltagare i den ursprungliga rättegången, och fick det första beslutet ändrat. Hennes nya åsikt är baserad på andra kvinnors men efter aborter. Men domaren menade att hennes yrkande inte kom in inom rimlig tid, och den 22 februari 2005 slog Högsta Domstolen fast att hon inte fick resning.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Vetenskapliga sekundärkällor[redigera | redigera wikitext]

Primärkällor[redigera | redigera wikitext]

TV-film[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]