Romantikens musik

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Musikens historia
Antikens musik
Tidig
Medeltiden   (500–1400)
Renässansen (1400–1600)
Barocken (1600–1760)
Konstmusik
Barocken (1600–1760)
Klassisk (1730–1820)
Romantiken (1815–1910)
Modern och samtida
Modernism (1900–)
Postmodernism (1960–)
Romantiken
Artiklar om romantiken
Romantikens filosofi
Romantikens konst
Romantikens musik
Romantikens litteratur
Romantisk balett

Romantikens musik var 1800-talets tonspråk, som utgjorde musikens manifestation av romantikens estetik. Kompositören Ludwig van Beethoven gick i förleden; hans Eroica utgjorde för romantiken något av en hängbro från den tidigare, wienklassiska stilen. Den romantiska musiken övergick i nationalromantik och impressionism, men var ännu en bit in på 1900-talet en betydelsefull strömning, tills modernismen bröt igenom.

Det är problematisk att ge en enkel och absolut definition av romantikens musik, liksom för romantiken i helhet. Den hade förankring i folklig kultur, i subjektivism, intimitet och nostalgi, samt upphöjde originaliteten hos kompositörer. Sålunda uppstod nya genrer, som lieden, men även strävan efter allkonstverk, såsom den tyska operan (särskilt Wagner), och programmusik, med lyriska inslag, både vad beträffar lyriken som konstform och det sublimt poetiska anslaget. Solisterna, såväl sångare som instrumentalister, fick mer framträdande plats, och därmed tekniskt sett svårare stycken, med komplicerade koloraturer och hastiga tonväxlingar. I likhet med skönlitteraturen, fanns en förkärlek till att återanvända stycken som ledmotiv.

Franz Schubert var en av de första kompositörerna som kan sägas komponera rent romantiskt, men hade samtidigt klassicistiska drag genom påverkan från Mozart. Han byggde sina kompositioner på melodier, vilket dock särskiljer honom från föregående epok som byggde på motiv, och bryter sig fri från de från klassicismen givna sambanden mellan solist och ackompanjemang.

Romantiken kan delas in i tre delar; tidig romantik, högromantik och senromantik.

Senromantiken är den sista delen i romantikens stilperiod, och är den del där framförallt harmoniken utvecklas. Musiken utmärks av många tonartsförändringar, och ett brett, svulstigt och episkt tonspråk. Den stora graden av experimentell harmonik ledde fram till den nästa perioden, expressionismen.

Senromantikens motiv är storslagna och episka och tar inte sällan plats i speciella och fantasifulla miljöer, såsom naturen, natten, barndomen, sagan och exotiska öar. I senromantiken framträder kärleken till sitt eget ursprung, vilket banar väg för nationalromantiken.

Källor[redigera | redigera wikitext]