Roms historia

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Romersk historia)
Hoppa till: navigering, sök
Senatus Populusque Romanus.
Forum Romanum
Karta över de centrala delarna av Rom under kejsartiden.

Roms historia spänner över 2 800 år och växte från en liten italiensk by på 800-talet f.Kr. till centrum för romerska civilisationen som dominerade Medelhavet i sekler men som gick under för germanska stammar som blev starten för medeltiden och så småningom blev sätet för Romersk-katolska kyrkan och senare plats för Vatikanstaten. Rom har fortsatt att spela en stor roll inom global politik och som stor influens i Europas historia och kultur.

Förhistoria[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Etruskerna

Stadens sju kullar var faktiskt bebodda redan under företruskisk tid och alltsedan 900-talet f.Kr. av latinare.

Kungariket Rom[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Kungariket Rom

Enligt legenden grundades staden Rom den 21 april 753 f.Kr. av Romulus, den ene av de två bröderna Romulus och Remus, vilka hade blivit uppfödda av en varginna och sedan vuxit upp hos herden Faustulus.

Den första av Roms kungar började sin regeringstid år 753 f.Kr. Omkr. 650 f.Kr. hamnade den ännu oansenliga bosättningen under etruskiskt välde och omslöts enligt etruskisk sed av ett "pomerium", en obebodd gränszon, och uppkallades efter den etruskiska ätten Rumina. En annan teori är att ordet härleds från det etruskiska ordet för flod, rumon, och ytterligare en att ätten istället kallades gens Romilii eller gens Romana. Ungefär hundra år senare erövrades Rom av tarquinerna, men förblev latinsk vad gällde språk och rättsordning.

Det går bara att göra sig en ungefärlig uppfattning om stadens tidiga anläggning. Tempelarkitekturen och den romerska religionen utvecklades under inflytande av etruskerna, vilka å sin sida tagit betydande intryck av grekisk religion. Det äldsta templet på Capitolium var invigt åt Jupiter Capitolinus i en triad tillsammans med Juno och Minerva.

Rom
Tidslinje
753 f.Kr. Rom grundas av Romulus
509 f.Kr. Romerska republiken uppstår.
264-146 f.Kr. Puniska krigen.
146-44 f.Kr. Inbördeskrig
44 f.Kr.-14 f.Kr. Augustus etablerar Romerska riket.
64 Rom brandhärjas under kejsar Nero.
70-80 Colosseum byggs.
200-talet Caracallas termer och Aurelianusmuren byggs.
284-337 Rom blir ersatt av Konstantinopel. Första basilikorna byggs.
395 Rom delas i Västrom och Östrom
410 Goterna och Alarik plundrar Rom.
455 Vandalerna plundrar Rom.
1084 Normanderna plundrar Rom.
1303 La Sapienza grundas.
1309 Påvestolen flyttar till Avignon.
1377 Påvestolen flyttar tillbaka till Rom.
1495-1519 Rom blir italienskt center för renässansen.
1555 Roms getto inrättas.
1592-1606 Caravaggio verkar i Rom.
1600 Giordano Bruno bränns på bål.
1638-1667 Barockeran. Bernini och Borromini. Rom har 120 000 invånare.
1704 Porto di Ripetta byggs.
1732-1762 Fontana di Trevi byggs.
1798-1799 och 1800-1814 Fransk occupation.
1848-1849 Romersk republik med Mazzini och Garibaldi.
1870 Rom erövras av italienska trupper.
1874-1885 Stazione Termini och Viktor Emanuel-monumentet byggs.
1932-1939 Cinecittà byggs.
1960 Olympiska sommarspelen 1960
1975-1985 Terrorism: Aldo Moro mördas och Johannes Paulus II utsätts för ett attentat.
1990 Fotbolls-VM 1990.

Romerska republiken[redigera | redigera wikitext]

Den romerska republiken existerade från 500-talet f.Kr. och gick upp i det romerska riket runt Kristi födelse då Augustus blev kejsare.

Se även:

Invånarantal i Rom
År 350 f.Kr. 270 f.Kr. 100 f.Kr. 44 f.Kr.
Invånare 30 000 100 000 500 000 1 000 000

Romerska riket[redigera | redigera wikitext]

Se även uppslagsorden romersk kejsare och bysantinska kejsare.

Romarriket var från början bara en stadsstat men utvecklades till ett av världshistoriens mäktigaste imperier. Även efter att riket blivit ett kejsardöme skulle det bestå i cirka 400 år som enat rike (nästan 1500 år om man räknar med det Bysantinska rikets historia) och mycket skulle förändras i imperiet under tiden fram till Västroms fall 476 e.Kr. Tidernas första kejsare var Augustus som utnämnde sig själv till kejsare efter den tid av inbördeskrig som Caesars död skapade. Augustus var Caesars adoptivson och när Augustus kom till makten utnämnde han sig själv som kejsare som en hyllning till mannen som uppfostrade honom. Augustus satte stop för inbördeskrigen och därefter kom en tid av fred som höll i cirka 400 år. För att hålla arméerna sysselsatta beordrade han dem att bygga murar runtomkring riket.

Det romerska riket brukar sägas ha uppstått med det styrelseskick som följde slaget vid Actium 31 f.Kr.. Den romerska republikens institutioner i Rom hade dock förstörts under det föregående seklet, och Rom hade i praktiken styrts av en despot sedan Sulla.

Se även:

Invånarantal i Rom
År 100 300 500
Invånare 1 650 000 600 000 50 000

Västrom[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Västrom

Med västromerska riket avses den västra rikshalvan av det romerska riket efter delningen mellan Theodosius I:s söner Honorius och Arcadius år 395. Rom faller slutligen år 476 när germaner under ledning av Odovakar avsätter den siste västromerske kejsaren, Augustulus, vilket markerar början på medeltiden i klassisk europeisk historieskrivning.......

Medeltiden[redigera | redigera wikitext]

Panorama över Rom från 1400-talet.
Invånarantal i Rom
År 500 752 800 1000 1347 1519 1527 1590 1660 1798 1814 1832 1848
Invånare 50 000 40 000 30 000 30 000 17 000 50 000 32 000 90 000 120 000 150 000 117 000 138 000 150 000

Senare historia[redigera | redigera wikitext]

Invånarantal i Rom
År 1871 1900 1921 1931 1944 1990
Invånare 244 000 600 000 692 000 1 000 000 1 600 000 3 500 000

Kristendomens utveckling i Rom[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Kristendomen i Romarriket

Senantiken[redigera | redigera wikitext]

Rom blev ett centrum för den framväxande kristendomen redan under det första århundradet e.Kr. och fick sin betydelse för kristendomen genom att de båda apostlarna Petrus och Paulus enligt en fast kyrklig tradition hade blivit avrättade och begravda här. Trots förföljelser växte den romerska församlingen snabbt och torde på 200-talet ha överstigit 10 000 personer.

Efter Konstantin den stores seger vid Ponte Milvio norr om Rom 312 e.Kr., började han omedelbart att framhäva den kristna kyrkan också i den yttre arkitekturen. Det område som kallades Lateranen i södra Rom överläts till biskopen som där lät uppföra den ännu existerande Lateranbasilikan (San Giovanni in Laterano), som är kristenhetens äldsta kyrka. Vid Vatikanska kullen lät Konstantin bygga Petersbasilikan över aposteln Petrus' utpekade grav och inledde även bygget av en motsvarande Paulusbasilika (San Paolo fuori le Mura) vid Via Ostiensis ("vägen till Ostia").

Sedan Konstantin flyttat sitt kejserliga residens från Rom till Konstantinopel 330, och riket delats i Västrom och Östrom 395 minskade Roms betydelse som "världens medelpunkt". Visigoternas plundring av Rom 410 blev ett hårt slag för dem som ansett Rom oövervinneligt, och 476 avsattes den siste västromerske kejsaren Romulus Augustulus av germanen Odovakar.

Genom bristen på enhetlig politisk ledning i det forna Västrom fick påven i stället en allt större betydelse som samlande kraft, särskilt sedan Rom blivit huvudstad i den nya Kyrkostaten 756. Ekonomiskt och socialt innebar den följande tiden en nedgång för staden som drabbades av saracenernas upprepade angrepp och av normandernas skövling 1084. Under dessa århundraden besöktes Rom av pilgrimer från hela Europa, vilket bevarade stadens internationella profil, och en rad laterankoncilier ägde rum.

Senare historia[redigera | redigera wikitext]

Efter påvarnas exil i Avignon (1309-1378) och den följande påveschismen (1378-1417) började en ny uppgång. De följande århundradena präglades av en intensiv byggverksamhet, och framför allt skapades stora sakrala monument. Den gamla Petersbasilikan från 300-talet revs och ersattes av Bramantes och Michelangelos väldiga Peterskyrka (invigd 1626). Renässansens och barockens påvar var ofta lidelsefullt intresserade av konsten och drog konstnärer och musiker till staden. I sammanhanget bör Giovanni Lorenzo Bernini och Francesco Borromini nämnas.

En ny nedgång drabbade Rom, när Napoleon I:s trupper ockuperade Kyrkostaten och höll påven Pius VII fången i Frankrike 1809-1814. Kyrkostaten kunde visserligen återupprättas 1815 men upplöstes sedan definitivt när Italien enades 1861 och Rom annekterades 1870. Trots påven Pius IX:s häftiga motstånd blev Rom huvudstad i det nya kungariket. Förhållandena mellan påven och den italienska staten förblev obestämt fram till 1929, då Lateranfördraget undertecknades. Detta fördrag mellan Pius XI och den fascistiska regeringen under Mussolini innebar, att Vatikanstaten bildades och avgränsades från Italien. Fördraget garanterade även den Heliga stolens suveränitet över Vatikanstaten och vissa andra byggnader mot att påven i gengäld officiellt erkände kungariket Italien.

1948 bekräftades denna reglering av Italiens nya republikanska författning och ersattes 1984 av ett modifierat konkordat. Tack vare kommunikationernas och massmediernas utveckling har Rom snarast fått större betydelse som katolskt centrum än tidigare.

När det romerska riket politiskt behärskade hela Medelhavet hade det redan uppgått i den hellenistiska kultursfären, och grekiska konstnärer arbetade i Rom i en grekisk konsttradition för romerska beställare sedan länge.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]