Rosenkavaljeren

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Richard Mayr som Baron Ochs. Målning av Anton Faistauer 1927.
Ernst Edler von Schuch dirigerar Rosenkavaljeren. Målning av Robert Sterl (1912).

Rosenkavaljeren (tyska: Der Rosenkavalier)[1], opus 59, är en tysk opera (komedi för musik) i tre akter med musik av Richard Strauss. Libretto av Hugo von Hofmannsthal. Operan är en av Strauss populäraste och i den finns avsiktliga temperaments- och miljömässiga likheter med Mozarts Figaros bröllop. Det är den första Straussoperan i neoklassistisk form efter hans tonalt raffinerade operaextravaganser Salome (1904-05) och Elektra (1906-08).

Rosenkavaljeren uppfördes första gången i Dresden 26 januari 1911 med Ernst von Schuch som dirigent.

Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 20 april 1920 och den iscensattes åter med premiär den 27 februari 1959 och den 15 maj 1971.[2] Den sattes upp på Göteborgsoperan med premiär den 23 november 2002.[3]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Efter premiären på sin moderna opera Elektra lär Strauss ha sagt "Nästa gång skriver jag en Mozart-opera". Hans librettist Hugo von Hofmannsthal antydde i ett brev den 11 februari 1909 att han skissade på ett scenario på en opera innehållande två stora roller, en för baryton och den andra för en charmerande flicka utklädd till man. /.../ Tid: det gamla Wien under kejsarinnan Maria Teresia av Österrike. Det skulle bli det första libretto von Hofmannsthal skrev direkt för Strauss och därmed inledningen på deras mångåriga samarbete. Skissen som von Hofmannsthal hade skrivit hade han arbetat fram tillsammans med Harry Kessler som var tysk diplomat och journalist. Handlingen skulle vara om en oborstad adelsman (arbetstiteln på verket var Der Vetter vom Land, "Kusinen från landet") som uppvaktade en rik, ung dam, men fick se sig brädad av en ung aristokratisk yngling med stor talang för kvinnliga förklädnader. Landsortskusinen hade de lånat från Molières komedi Monsieur de Pourceaugnac och ynglingen från Jean-Baptiste Louvet de Couvrays roman Les Amours du Chevalier de Faublas från 1781, vilken blev till operetten L'ingénu libertin av Claude Terrasse 1907. Under arbetets gång tog de in scener, händelser, personer, beteendemönster från många andra verk och fick fram en autentisk bild från 1740-talets Wien vad gällde dialekter, uttal och hovinteriörer. Allteftersom Strauss fick sig textmaterial sänt per post läste han igenom det och sände det sedan tillbaka med önskan om flera rader eller ytterligare drama i texten. Redan på detta tidiga stadium hade Strauss klart för sig hur operan skulle kryddas med små vardagliga effekter:

... i första akten kan P. [Pourceaugnac, som snart döptes om till Ochs] ge notarien instruktioner medan till höger Markisinnan får sitt hår lagt och en flöjtist spelar en smäktande melodi. /.../ Hofmannsthal har kommit på en orsak till varför Faublas skickas till Sophie. Han ska fungera, enligt gammal Wiensk sedvänja, som ersättare för brudgummen och överräcka en silverros. Detta ska inleda andra akten, en underbar och delikat kontrast till den bryske Pourceaugnac.

Namnet Faublas ändrades inom kort till Octavian. von Hofmannsthal var av den uppfattningen att momentet med kärlek vid första ögonkastet var av största vikt och lika rörande. När det gällde andra aktens scen med Överräckandet av Silverrosen och den spirande kärleken mellan Octavian och Sophie la han dock ingen större vikt vid deras möte. Han koncentrerade handlingen till polariteten mellan baron Ochs och Fältmarskalkinnan, antagonist och protagonist. Ochs brud (Sophie) och Fältmarskalkinnans älskare (Octavian) bildar det andra motsatsparet. Strauss insåg dock betydelsen av det unga parets kärlek och komponerade musiken utifrån detta.

Den ursprungliga titeln Kusinen från landet togs bort och ersattes först med Octavians smeknamn Quinquin men von Hofmannsthal tyckte namnet klingade som en dålig fransk operett och föreslog Der Rosenkavalier. Trots det var alla överens om att det var Ochs som var operans huvudperson och den som står för handlingen.

Varken von Hofmannsthal eller Strauss arbetade under vintermånaderna så mellan september 1909 och mars 1910 låg arbetet nere. I maj 1910 hade Strauss börjat komponera akt 3 men avbröt arbetet då hans mor dog. Efter några veckors uppehåll fortsatte han komponerandet och hela operan var färdig 26 september 1910. von Hofmannsthal hade börjat tvivla på att intresset hos publiken skulle kvarstå efter Ochs sorti från scenen. Han föreslog strykningar men Strauss påminde honom:

Det är i slutet som en musiker, om han har några idéer, kan åstadkomma sitt bästa och yppersta resultat - så du kan lugnt lämna detta till mig.

Slutet med Trion och Duetten skulle också bli två av operans mest slagkraftiga nummer.

Repetition och premiär[redigera | redigera wikitext]

Operan skulle framföras i Dresden. Det blev snart uppenbart för alla inblandade att uppsättningen var i fara på grund av regissören Georg Tollers oförmåga att skänka liv åt verket. Allt såg stelt och amatörsmässigt ut. Strauss och von Hofmannsthal hade förutsett detta och i hemlighet förberett Max Reinhardt att vara beredd att hjälpa till. Nyheten läckte ut till pressen och de båda upphovsmännen hävdade att Reinhardt, med sitt sinne för komedi, måste involveras. Operachefen Seebach däremot var orubblig i sitt försvar av Toller. Strauss skrev till dirigenten von Schuch:

Jag hade aldrig kunnat förutse att en så intelligent man som Toller inte skulle ha uppskattat att bli hjälpt av Reinhardt. Till och med idag skulle jag vara beredd att, som en skolpojke, bli upplärd av dig eller Mahler eller vem som helst utan att känna mig bortknuffad från min piedestal.

Slutligen blev det så att Reinhardt fick lova att endast verka i bakgrunden och utan lön. Han fick närvara i salongen under repetitionerna men fick inte sätta sin fot på scenen. Strauss fick vara på scenen och visade hur han hade tänkt sig scenerna. Reinhardt satt och betraktade, tog sedan enskilda sångare åt sidan och viskade vad han hade tänkt sig. Nästa dag var scenen exakt så som både Strauss och Reinhardt hade tänkt sig och alla var glada, inklusive operachefen. Reinhardts namn återfanns aldrig på operaaffischen, det gjorde däremot den djupt kränkte Tollers. För scenografin svarade Alfred Roller, rektorn för Kunstgewerbeschule i Wien, och inga kostnader sparades för evenemanget. 26 januari 1911 ägde premiären rum på Semperoper i Dresden under ledning av Ernst von Schuch och blev en stor succé. Margarethe Siems (som hade sjungit Chrysothemis i Elektra 1909) sjöng rollen som Fältmarskalkinnan, Minnie Nast var Sophie och Eva von der Osten var Octavian. Karl Perron sjöng rollen som Baron Ochs. Det var hans tredje stora roll i rad i operor av Strauss, 1905 sjöng han Jochanaan i Salome och 1909 rollen som Orestes i Elektra. Från Berlin anlände det så många personer att tyska järnvägen fick sätta in extratåg för att transportera alla besökare de 15 milen till Dresden.

Personer[redigera | redigera wikitext]

  • Fältmarskalkinnan, furstinnan Werdenberg, av Octavian kallad Marie Therese (sopran)
  • Baron Ochs av Lerchenau, kusin till Marskalkinnan (bas)
  • Greve Octavian Rofrano, kallad "Quinquin", en ung adelsman, (mezzosopran)
  • Herr von Faninal, Sophies far, nyadlad förmögen wienare (baryton)
  • Sophie, hans dotter (sopran)
  • Jungfru Marianne Leitmetzer, Sophies förkläde (mezzosopran)
  • Annina och Valzacci, ett intrigant par (alt respektive buffatenor)

En poliskommissarie, en notarie, en värdshusvärd, en sångare, en lärd, en flöjtist, en frisör, en modist, en djurhandlare, adliga änkor och barn, hovmästare, lakejer, kypare, bud, kökspersonal, gäster, musikanter, vakter och diverse utklädda personer.

Handling[redigera | redigera wikitext]

Handlingen är förlagd till Wien 1750 under Maria Theresias första regeringsår. Marskalkinnan har en affär med den unge Octavian och när operan inleds möter man de två i en ståndsmässig bädd. Snart anländer Marskalkinnans burduse kusin Ochs och Octavian tvingas klä ut sig till en kammarflicka, "Mariandel", (kjolroll för en som redan spelar en byxroll!). Ochs berättar om sina planer att gifta sig med Sofie, vars fader nyligen adlats, och ber om förslag på en respektabel ung man som skulle överlämna förlovningspresenten, en silverros. Samtidigt flörtar Ochs närgånget med den utklädda kammarjungfrun. Marskalkinnan föreslår Octavian för uppdraget. När Octavian träffar Sofie vid det högtidliga överlämnandet, blir de två förälskade i varandra, och Ochs vulgära uppträdande ökar Sofies ovilja ytterligare. Ochs luras i en fälla, han bjuds in till ett möte med "Mariandel" som han förväntar sig vara ett litet snedsprång, som visar sig bli ett arrangerat upptåg för att misskreditera honom. Till slut får Octavian och Sofie varandra, och marskalkinnan ser slutet på sin affär och känner sig åldrande. Föreställningen varar omkring 3 timmar och 30 minuter.

Berömda sång- och orkesternummer[redigera | redigera wikitext]

  • Akt 1. Di rigori armato il seno contro amormi ribellai (Sångaren); "Marskalkinnans monolog" En annan liten flicka jag minnes; Ack tiden är ett underbart ting (Marskalkinnan).
  • Akt 2. "Presentationen av Silverrosen" (Sophie).
  • Akt 3. Har lovat mig själv att älska honom så uppriktigt och rent (Trio); Är det dröm? Kan jag tro därpå? (Marskalkinnan och Sophie).

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Strauss, Richard; Zilliacus, Lasse; Hofmannsthal, Hugo von (1998). Rosenkavaljeren : operakomedi i tre akter. Operans textböcker, 0282-0420 ; 45. Stockholm: Operan. Libris 7756379. ISBN 91-86260-36-7 

Ljudinspelningar[redigera | redigera wikitext]

  • Strauss, Richard (2003). Der Rosenkavalier. Royal Swedish Opera archives ; 2. Stockholm: Caprice records. Libris 9186918 

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Strauss stavade alltid titeln Rosencavalier.
  2. ^ Kungliga teatern : repertoar 1773-1973 : opera, operett, sångspel, balett. Skrifter från Operan, 0282-6313 ; 1. Stockholm. 1974. Libris 106704 
  3. ^ GöteborgsOperan
  • Gammond, Peter (1982). Opera-handbok. Göteborg: Wezäta. Sid. 185. Libris 7745312. ISBN 91-8507491-8 
  • Ralf, Klas (1955). Operakvällar : Röda volymen. Stockholm: Forum. Sid. 83-[91].. Libris 8222030 
  • Sandberg, Ingrid (1944). Våra populäraste operor och operetter. Bd 3. Uddevalla: Hermes, Björkman & Ericson. Sid. [359]-374. Libris 420182 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Hagman, Bertil (2007). ”Om Rosenkavaljeren”. Operan. Spelåret ... / Kungl. teatern "2007/08:14,": sid. 9-24.  Libris 12480540
  • Nordström, Sixten (1995). Världens bästa operor : 29 operor som förtrollat världen : innehåll, historik, illustrationer från kända uppsättningar. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Sid. [241]-250. Libris 7282227. ISBN 91-46-16778-1 
  • ”Richard Strauss - en son av München”. Musikrevy (Svedala : Musikrevy, 1946-1994) "1992 (47),": sid. 19-33. 1992. ISSN 0027-4844. ISSN 0027-4844 ISSN 0027-4844.  Libris 2202357