Rosi Braidotti

Rosi Braidotti, född 28 september 1954 i Italien, är en italiensk genusvetare. Hon växte upp i Australien, doktorerade i Paris och undervisar nu i Nederländerna där hon var en av pionjärprofessorerna när genusvetenskap etablerades under 1980-talet. Vid Utrechts universitet i Nederländerna grundade hon en feministisk utbildningstradition som kommit att bli skolbildande och som dessutom blivit ett centrum för en rad prestigefyllda europeiska feministiska forskningsnätverk.^{[Ge exempel, vilka nätverk?]} Sedan 2005 är hon numera hjärnan bakom Centre for the humanities vid Utrechts universitet i Nederländerna.

Sexual Difference-teori

Braidotti har kontinuerligt jobbat för att etablera en skillnadskänslig sammanslutning av olika europeiska feminismer och deras organisering över det geopolitiska gungfly vi känner som Europa och dess koloniala historia. Ur sin flytande flerspråkighet och nomadiska tillvaro har Braidotti format sin feministiska teori och filosofi som ger rum åt det (annars förnekade eller devalverade) feminina subjektet i all dess kroppslighet. Ofta benämnd som en postmodern feminism var syfte är att utveckla en teori som stödjer heterogena subjektspositioner för kvinnor idag, så arbetar Braidotti till skillnad från många poststrukturalistiskt formativa teoretiker igenom just materialitetens betydelser. Hennes verk genomkorsar kroppen, den monstruösa och abjekta kroppen, kvinnlig morfologi, den medicinska kroppen, den nomadiska kroppen och den kropp som cyberfeministerna under tidigt 1990-tal glömde. Braidotti get ut ett flertal böcker och andra inflytelserika publikationer, bland annat Patterns of Dissonance (1991); Women, the Environment and Sustainable Development (1994); Nomadic Subjects (1995); Metamorphoses: Towards a Materialist Theory of Becoming (2002); Transpositions: On Nomadic Ethics (2006).

Kvinna i vardande (becoming woman)

Braidotti utvecklade feministiskt materialistiska teorier om tillblivanden och tillblivelseprocesser som är i linje med samtidens komplexiteter och det som vi ovan beskrivit som den generella sammanslagningen av biologier och tekniker, kroppar och reglerande diskurser. Braidottis arbete är genomgripande transdisciplinärt och de fem böckerna är kopplade till varandra med fokus på och vidareutveckling av skillnadsbegreppet genom politisk teori och europeisk filosofihistoria. Braidottis centrala etiska program behandlar nyckelfrågan om hur skillnader kan tänkas affirmativt och länkas till ett demokratiskt egalitärt projekt, vilket kräver en rörelse bort ifrån dikotomiernas dialektik (tes + antites = syntes). Frågan Braidotti reser – och ständigt prövar med hjälp av olika typer av samtida material från bioteknikens eller populärkulturens världar – är alltså väldigt konkret; kan genus, etnicitet, europeiska och andra kulturella skillnader förstås bortom de binära oppositionernas tvångströja?

I Metamorphosis går således Braidotti till rötterna av sådana skillnader, de kategoriska distinktionerna mellan Jag och Andra; kvinna och man; kvinna och kvinna; europée och främling och inte minst den mellan människa och icke-människa. Exempel på det icke-mänskliga som Braidotti i olika publikationer genomgripande analyserat är djur (insekter), miljön (genom Spinozas idé om naturen och människor som förstådda inom denna globala dynamik) och teknologiska Andra i form av teknokroppar och cyborger. På senare tid har Braidotti också skrivit in sig i djurstudiefältet med brännande analys av de icke-organiska andra (Braidotti 2009). Med skillnad och diversitet som utgångspunkter har Braidotti utvecklat en central tanke för det nya fältet av posthumanistiska genusstudier, nämligen att mycket kan vinnas på att vi lösgör oss från idén om att politiskt deltagande, moralisk empati och solidarisk sammanhållning endast kan fungera igenom ett erkännande av likhet. Ett erkännande av skillnader är en bättre utgångspunkt för att förstå subjektivitet (skillnader inom individen), etik och emancipation, menar denna filosof. Braidotti utarbetar således ett sådant antihumanistiskt (icke-antropocentriskt och icke-androcentriskt) förhållningssätt som kan stå emot både kulturell relativism och liberal individualism.

Europeiska feminismer

Braidottis arbete har fått en central ställning både i Europa och i de intellektuella kretsar i USA som forskar vidare genom deleuzianska tankemodeller. Rosi Braidotti är också kontinuerligt i kommenterande dialog med sin kaliforniska motsvarighet, Donna Haraway. Inte minst har Haraways cyborgbegrepp varit i formativ dialog med Braidottis processontologi och hennes egna figurationer, exempelvis det nomadiska subjektet som alltid är ett förkroppsligat, materiellt subjekt.

Trots sin relativa okändhet i Sverige (hon är dock sedan länge närmast en feministisk teori-ikon i Finland där hon också blivit hedersdoktor), intar Braidotti alltså plats bland feministiska teoretiker som utmanat såväl epistemologiska grundantaganden under den andra vågen av feministisk politisering och akademisk etablering, som sått fröna till det som nu ofta kallas den ontologiska vändningen inom feministisk teori. Detta givetvis för att den feministiska tanketraditionen, vilket är speciellt symptomatiskt hos Braidotti, som rör sig från Simone de Beauvoirs inflytelserika begreppsliggörande i Det Andra Könet (1949) till, säg, Judith Butler (1990) alltid redan har behandlat en form av postmarxistisk materialism genom att zooma in på kroppen.

Braidotti illustrerar således både orsak och verkan av den feministiska materialismens fokus på kroppen som ett projekt influerat av kontinental filosofi så som den skyr dialektik och istället dras emot en associativt rik och generativ glad vetenskap som kontinuerligt spårar affiniteter; feministisk sexual difference teori som den omvärderar skillnadsbegreppets och kroppens faktiska betydelse; samtidsorienteringen och det politiska patoset hos psykoanalytiskt inspirerad kulturteori som (likt cultural studies) uppvärderar det förtryckta, det feminiserade, vulgära, rasifierade, uteslutna, populärkulturella, mediala i vårt gemensamma sociala imaginära.

Braidottis arbeten har blivit översatta till inte mindre än 19 språk världen över, dock inte till svenska förrän nu (Åsberg, Hultman och Lee, kommande på Studentlitteratur). Här har kanske motståndet mot hennes feministiska teori delvis haft att göra med den för likhetsfeminism och socialkonstruktionism svårsmälta sexual difference-approachen, det vill säga tänkande genom kontinental filosofi, exempelvis Gilles Deleuze, och inte minst så de så kallade franska feministerna, till exempel Luce Irigaray. Professor Rosi Braidotti har bidragit till det heterogena genusvetenskapliga fältet med teorier som problematiserar själva gender-begrepper. På avgörande sätt har hon format teoritraditionen kring könsskillnadernas materialitet. Hennes verk utgör numera klassiska exempel på somatisk feminism, samtida populärkulturanalys och materialistisk teori som syntetiserar insikter från Deleuze och Haraway, Michel Foucault] och Irigaray.

Se även

• Feminism