Rotfyllning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Procedur för rotfyllning av tand: infekterad tand, borrning, tömning, fyllning med krona.

Rotfyllning är en odontologisk behandlingsmetod som innebär att inflammerad, död eller infekterad vävnad i rotkanalen tas bort och ersätts med ett rotfyllningsmaterial, vanligtvis guttaperka. Huvudsyftet är att få roten fri från såväl bakterier som skadade mjukvävnader. Om detta lyckas kan tanden behållas, i bästa fall livet ut. Om rotfyllningen är otät, så att den släpper igenom bakterier eller om sådana har lyckats överleva trots genomförd behandling, så visar sig infektionen så småningom på röntgen. Där syns en upplösning av käkbenet kring rotspetsen, tidigare kallad osteit, numera periapikal parodontit.

Pulpan kan irriteras och skadas av ett djupt hål eller en lagning i tanden. Det kan också handla om sprickor orsakade av hög belastning. Inflammation med tillhörande värk kan då uppstå pga. mekanisk, kemisk eller termisk retning. Värken försvåras i början av kyla. I ett senare skede accentueras den av värme. Om inga bakterier trängt in kan ny hårdvävnad bildas som en barriär, ett skydd mot retningen. Dessa förkalkningar kan försvåra en ev. rotfyllning. Pulpaskador uppstår i de flesta fall på grund av att bakterier har trängt in tandpulpan. Då tanden är infekterad, uppstår övertryck i rotkanalen. Om inget görs, dör pulpan och bakterierna förökar sig kraftigt. Ett s.k. pulpagangrän blir följden. Infektionen kan gå ut i käkbenet och sedan sprida sig i blodbanorna.

En rotfyllning genomförs vid minst två skilda tillfällen för att fyllning ska hinna torka och processen kontrolleras. Vid en fullgod behandling krävs att rotkanalerna i tanden steriliseras och att fyllningen blir tät och ny infektion förhindras.[1] Sjukdom i rotfyllda tandrötter är vanligt förekommande. Misslyckad behandling kan innebära att tanden måste avlägsnas och eventuellt ersättas med implantat.[1]

Innehåll

Två behandlingsmetoder [redigera]

Av två behandlingsprinciper är endast en accepterad bland svenska specialister.[1] I den ena används som inlägg guttaperka och kalciumhydroxid efter att kanalerna har rensats.[1] I tekniken ingår kofferdam som är en operationsduk av gummi som läggs runt kringliggande vävnad och tänder. Denna metod uppvisar en anmärkningsvärt hög frekvens misslyckanden.[1]

Den andra behandlingsmetoden, kallad N2, utvecklades av italienaren Angelo Sargenti i mitten av 1900-talet. I denna metod desinfekteras rotkanaler och rotspets med hjälp av paraformaldehyd. Metoden anses av sina förespråkare vara tekniskt enklare och säkrare och frekvensen misslyckanden uppges vara låg. Rotfyllningar med N2 uppvisar sällan någon kvarvarande infektion.[1]

Paraformaldehyd förekommer i flera vanliga livsmedel, och vi tillförs via födan ungefär 10 mg/dag, som i kroppen omvandlas till formalin, som snabbt bryts ned till koldioxid och vatten.[1]

Guttaperkametoden saknar säkert desinfektionsmoment och kan efterlämna en infektionshärd som kan utvecklas långt senare. Ofta behandlas återkommande infektioner med antibiotika, vilket innebär risk för resistensutveckling.[1]

N2-metoden var under många år förbjudet med motivering ”potentiell toxicitet av paraformaldehyd”. 1998 godkändes dock metoden inom EU.[1]

N2-metoden används över hela världen av tiotusentals tandläkare. Det finns inga rapporter som visar att metoden skulle ge mer skadeverkningar än någon annan metod. Tvärtom har studier visat bättre resultat än med guttaperka.[1]

Enligt motståndarna till N2 saknar metoden evidens och kan därför inte bli föremål för en vetenskaplig studie,[1] ett uttalande som inte tyder på minsta kännedom om vetenskaplig metod.

I november 1972 klassas N2 som läkemedel av dåvarande Läkemedelsnämnden, men det har inte genomgått prövning som läkemedel. Användningen av N2 förklarades strida mot lege artis (SoS Dnr 9:448) i december.[2]

En förening, Svenska Endodontiska Sällskapet, SES, bildades 1975 med syfte att sprida metoden. En tidning Odontologia Nova gavs också ut i samma syfte.[2]

N2 är numera CE-märkt, men har inte genomgått några tester utan fick sitt CE-godkännande via en ”grandfather klausul” (användes det innan regelverket trädde i kraft får det användas även efter). Enligt nuvarande regelverk får N2 fritt säljas i Sverige.

Enligt webbplatsen "Rotfyllning.nu" har Socialstyrelsen uttalat att N2-metoden nu får användas. Detta meddelade Socialstyrelsen i samband med att en anklagelse riktad mot en tandläkare för N2-användning drogs tillbaka.[3]

Litteraturstudie [redigera]

I en litteraturstudie gjord av SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, ges följande sammanfattande slutsats:

” Det saknas vetenskapligt underlag för att kunna bedöma om något material eller någon metod för rotfyllning ger bättre behandlingsutfall än något annat. „
— Rotfyllning, sid 21

Rotfyllda tänder tycks stå sig bra. Efter åtta år var överlevnaden för rotfyllda tänder 97 procent i en amerikansk studie omfattande en och en halv miljon rotfyllda tänder. Vid rotfyllningen tas delar av tandmassan bort och det innebär en försvagning av tanden. Hur väl tanden kommer att bevaras hänger mycket ihop med hur tanden restaureras och detta är en viktig fråga i ett hälsoekonomiskt perspektiv. De tänder som hade förlorats i den amerikanska studien hade i 85 procent av fallen ingen kronrestaurering. [4]

Se även [redigera]

Källor och fotnoter [redigera]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k] Cederblom, Läkartidningen (2010)
  2. ^ [a b] Bengtsson 2010
  3. ^ "Länsrätten i Stockholms län Dnr 43-11929/2009", enligt rotfyllning.net, 26 januari 2010
  4. ^ Rotfyllning, sid 40–41

Litteratur [redigera]

Externa länkar [redigera]

Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Rotfyllning&oldid=21546911"