Rotten borough

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Rotten borough, är en politisk term som betecknar korrumperade valkretsar i Storbritannien före 1832 års stora parlamentsreform. Fram till dess rådde ännu i stort sett en gammal valkretsindelning från 1400-talet, där borough betecknade de städer som bildade egna valkretsar. Två parlamentsledamöter från varje stad och två från varje grevskap skulle väljas enligt en gammal regel i de gamla valbestämmelserna, vilket bland annat gällde i urfolkade Gatton och Old Sarum, med sju väljare var (mot valkretsen Yorkshire med över 50 000 väljare och en parlamentsledamot).[1] Vid underhusvalet 1831 valdes 406 parlamentsledmöter, varav 152 från valkretsar med färre än 100 väljare, varav 88 hade mindre än 50 väljare var.[2]

På grund av indelningens ålder kunde ruinhögar av gamla städer, små byar, parker eller obebodda kullar, även städer som sjunkit ner i havet (se till exempel Dunwich) och som var under havsytan, anses kunna välja parlamentsledamöter. Dessa kallades rotten boroughs, ”ruttna städer” eller ”ruttna köpingar”. Samtidigt hade de nyligen uppvuxna industristäderna efter den industriella revolutionen, som växte alltmer, till exempel Manchester och Birmingham, ingen representation alls genom någon ledamot.

Valkretsindelningen gav också en snedfördelad representation av landet därigenom att sydöstra England var överrepresenterat jämfört med övriga England som var underrepresenterat i förhållande till folkmängd, antal stora städer etc.[3]

Problemet förutom snedfördelningen[redigera | redigera wikitext]

Det stora problemet var att godsägare, till stor del i överhuset, kunde köpa en egendom eller by som varit en stad på medeltiden och rösta i dess ställe eller låta arrendatorerna rösta. På så vis kunde godsägararistokratin och ett fåtal högadliga släkter kontrollera majoriteten i underhuset. De kunde nämligen låta sina söner eller förtrogna sitta i parlamentets underhus; eller, om de hade dålig ekonomi sälja parlamentsplatser till exempelvis framgångsrika nyrika kolonialister.

Valen var heller inte hemliga utan skedde genom handuppräckning, vilket utgjorde risk för påverkan vid röstningen. Omröstningarna skedde ofta i pubar där valmanskåren mutades med alkohol (bröd och skådespel). Mutor var också vanliga i själva parlamentet under 1700-talet på grund av att ledamöterna ännu inte fick betalt för sina uppdrag.

På detta sätt hade godsägararistokratin ungefär två tredjedelar av platserna i underhuset. Detta var anledningen till att överhuset kunde tillåta underhusparlamentarism i Storbritannien, eftersom underhuset till stor del kontrollerades av dem.[4]

Bakgrund och reformens verkan[redigera | redigera wikitext]

Napoleonkrigen och fattigdomen[redigera | redigera wikitext]

Efter Napoleonkrigen, där Storbritannien stod som enda konsekvent egentlige segrare (bland annat Ryssland hade taktiskt bytt sida under krigen), gled dock Storbritannien in i en djup lågkonjunktur till följd av kostnaderna för krigen (eftersom Storbritannien hade dragit det tyngsta lasset). Även i Storbritannien, som alltså haft ett parlamentariskt konstitutionellt styrelseskick längre än någon annan stat (däremot inte allmän rösträtt för alla män inklusive slavar som Frankrike haft några år efter franska revolutionen 1789[5]), fanns därför en stark fruktan för revolution. I själva verket var landet på randen till revolution.

De gamla problemen med fattigdomen både i Storbritannien och i Centraleuropa gjorde sig påminda. Revolutioner inträffade också i Frankrike åren 1830 och 1848, liknande den franska revolutionen 1789 och oroligheter spred sig i Europa genom oroligheter och furstar tvingades till reformer. Detta spred sig även till Storbritannien

Bland tories som hade regerat sedan 1780-talet fanns ett motstånd bland godsägare och industriidkare mot att genomföra reformer, till exempel infördes tullar mot import av spannmål vid en missväxt för att inte konkurrera ut deras egna ägors spannmålsproduktion (trots missväxt). När det uppkom arbetaroroligheter slogs de ned brutalt 1815 och tryck- och församlingsfriheterna inskränktes genom undantagslagar. På 1820-talet förbättrades läget och undantagslagarna avskaffades, fackföreningar blev tillåtna, strejk och blockad erkändes som stridsmedel.

Lagar med reformer kunde genomdrivas av toryregeringen på grund av läget i samhället. Katoliker fick rätt att inneha en statlig tjänst och väljas in i underhuset och på detta sätt gick man irländarna till mötes. En ny lag infördes också som reglerade det omfattande barnarbetet. Konservativa jordägare, som kände sig som ansvariga patriarker eller husfadersgestalter, hade arbetat också för att minska arbetstiden för ungdomar och kvinnor som liberaler ansåg skulle försämra för dem. Även om den gällde bara för ynglingar under 18 och för kvinnor kom den att i praktiken gälla också för männen.

Under intryck av julirevolutionen 1830 segrade liberalerna, som hade en parlamentsreform på programmet, i parlamentsvalet 1830, trots de gamla valbestämmelserna och snedfördelningen. Reformkraven stegrades dessutom av en koleraepidemi och av att den sociala oron ökade, med arbetaroroligheter inspirerade av julirevolutionen. Den nya liberala ministärens parlamentsreformförslag om ny valkretsindelning mötte dock 1832 överhusets motstånd, men när regeringen hotade att utnämna 50 reformsinnade nya lorder gav överhuset vika och godtog förslaget som trädde i kraft som lag.[6]

Parlamentarismens orsaker och utveckling[redigera | redigera wikitext]

Storbritannien hade vid parlamentsreformen längre än någon annan stat haft ett parlamentariskt konstitutionellt styrelseskick.[7] Parlamentarismen hade uppkommit i Storbritannien redan på 1700-talet. Anledningarna till det var flera:

  • dels Bill of Rights 1688 efter den ärorika revolutionen som gav parlamentet verklig del i suveräniteten över landet och gav folket och parlamentet vissa viktiga rättigheter,
  • dels i och med att ätten Hannover tillträdde tronen 1714, eftersom dess två första kungar, till exempel dess förste kung Georg I, intresserade sig mer för sitt tidigare kurfurstendöme än för Storbritannien (kurfurstendömet Hannover), där de var enväldiga och kände sig hemma),
  • dels för att de två första Hannover-kungarna såg till att stödja sig på whigs och inte på tories, vilka stödde den katolska ätten Stuarts arvsanspråk på tronen. (Eftersom kungen var landets störste jordägare, bland annat genom att han innehade rätten till avkastningen från the Duchy of Lancaster, kunde han dela ut inkomstbringande ämbeten som administrerade denna förmögenhet. På så vis skapade han sig lojalitet bland och majoritet för whigs i parlamentet och kunde bortse från tories.),
  • dels på grund av att Georg III, som var mer aktiv i politiken och stödde sig på vänner och vissa tories, misslyckades i det amerikanska frihetskriget, som gjorde att kungen drog sig tillbaka från makten och överlät den åt ministrarna,
  • dels på grund av att Georg III mot slutet av sin regering blev så sjuk i porfyri, möjligen också i en sinnessjukdom, att han inte kunde sköta sitt ämbete och parlamentet var tvungna att utse prinsen av Wales (den framtide Georg IV) som regent,
  • dels på grund av att Georg IV som regent och kung var så slösaktig och dessutom gjorde sig skyldig till bigami, att han hamnade i beroende av parlamentet för att lösa sina ekonomiska problem.

Genom parlamentsreformen 1832 var det inte längre i praktiken godsägarna som tillsatte regeringen (kabinettet); inte heller var det regeringen och godsägarna som kontrollerade underhuset, utan den valda underhusmajoriteten tillsatte kabinettet. Parlamentarismen sedan 1700-talet bibehölls i denna nya form under drottning Viktoria, som anpassade sig efter utvecklingen och under många år (de flesta åren) fungerade som parlamentarisk regent.[8]

Utveckling efter reformen[redigera | redigera wikitext]

Efter reformen kunde medelklassen, liksom företagare och de nya industriägarna dela makten med godsägarna i underhuset, vars övermakt i underhuset bröts. Whigaristokrater, industriidkare och en del liberala tories bildade nu det liberala partiet. Tories blev det konservativa partiet. Tories och whigs växlade vid makten fram till första världskriget och reformerade båda landet på olika sätt.

Efter parlamentsreformen kunde exempelvis följande reformer införas:

  • bättre social lagstiftning,
  • slaveriets avskaffande i hela imperiet (1837),
  • tullarnas avskaffande och frihandel, som förhindrade svält vid missväxt genom lägre spannmålspriser (britterna kunde inte längre försörja sig själva med spannmål, utan försörjde sig alltmer genom den framväxande industrin) och dessutom gynnade handeln, och
  • en alltmer utvidgad rösträtt 1867 och 1884.

Först kom en rösträttsreform 1867 under konservative Disraeli, då rösträtten vidgades till arbetare i städerna och småbönderna och 1884 under liberale Gladstone, som införde obligatorisk folkundervisning, sluten omröstning vid parlamentsvalen och vidgad rösträtt bland annat till landsbygdsarbetare. Mer än tre fjärdedelar av alla vuxna män i Storbritannien hade därmed rösträtt. På detta sätt kunde Storbritannien införa reformer utan revolution under intryck av omvälvningarna i framförallt Frankrike.[9]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Historia för gymnasiet. Allmän och nordisk historia efter år 1000 (1965), s. 323.
  2. ^ Mall:Google books
  3. ^ Alla tiders historia (1989), s. 237-239; Historia för gymnasiet årskurs 2 Te-Ek (1968), s. 48-49; Historia för gymnasiet. Allmän och nordisk historia efter år 1000 (1965), s. 322-324; Lilla Uppslagsboken (1974), band 1, spalt 1097.
  4. ^ Historia för gymnasiet. Allmän och nordisk historia efter år 1000, s. 322-324; Alla tiders historia, s. 237-239; Historia för gymnasiet årskurs 2 Te-Ek, s. 48-49.
  5. ^ Historia för gymnasiet. Allmän och nordisk historia efter år 1000, s. 229-230 och s. 542.
  6. ^ Alla tiders historia, s. 237-239; Historia för gymnasiet. Allmän och nordisk historia efter år 1000, s. 322-324; och Historia för gymnasiet årskurs 2 Te-Ek, s. 48-49.
  7. ^ Historia för gymnasiet årskurs 2 Te-Ek, s. 48-49.
  8. ^ Historia för gymnasiet årskurs 2 Te-Ek, s. 49.
  9. ^ Historia för gymnasiet. Allmän och nordisk historia efter år 1000, s. 324-325; Historia för gymnasiet årskurs 2 Te-Ek, s. 49-51; Levande historia (1988), s. 254-261.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Alla tiders historia, upplaga 3:6, Bo Strandberg (red.), Örebro 1988, Liber, Malmö, tryckt av: Berlings, Arlöv 1989.
  • Historia för gymnasiet årskurs 2 Te-Ek, 2:a upplagan, Läromedelsförlagen Svenska Bokförlaget, Stockholm 1968, AB Åetåtryck, Stockholm 1970.
  • Historia för gymnasiet. Allmän och nordisk historia efter år 1000, 3:e upplagan, Almqvist & Wiksell, Stockholm, Almqvist & Wiksells Boktryckeri AB, Uppsala 1965.
  • Levande historia. Högstadieboken, Version II, Bokförlaget Natur och Kultur, Stockholm 1988, Ljungföretagen, Örebro 1988.
  • Lilla Uppslagsboken, Förlagshuset Norden AB, Malmö 1974.