Rune Gustafsson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Se även friidrottare Rune Gustafsson (friidrottare) (1919-2011).
Se även politikern Rune Gustavsson (1920-2002).
Rune Gustafsson
65654 Down Town jazzklubb.jpg
Rune Gustafsson spelar på Down Town jazz club i Oslo 1972 tillsammans med "Red" Mitchell (bas) och Egil "Bop" Johansen (trummor).
Födelsenamn Rune Urban Gustafsson
Född 25 augusti 1933
Göteborg, Sverige
Död 15 juni 2012 (78 år)
Stockholm, Sverige
Genre(r) Jazz
Roll Musiker, kompositör
Instrument Gitarr

Rune Urban Gustafsson, född 25 augusti 1933 i Göteborg, död 15 juni 2012 i Vantörs församling i Stockholm,[1][2] var en svensk jazzmusiker (gitarr) och kompositör, känd bland annat för filmmusik till filmerna Mannen som slutade röka (1972), Släpp fångarne loss, det är vår! (1975) och Söndagsbarn (1992).[3]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Hans tidigare professionella karriär var med trumslagaren Nils-Bertil Dahlander i Göteborg.[4] Han flyttade därefter till Stockholm1950-talet för att samarbeta med Putte Wickman (Swedisk Jazz Kings, EP, 1957) och i Arne Domnérus Radiobandet och Radiojazzgruppen och blev en anlitad studiomusiker.

Hans första utgivna verk var Young Guitar (Metronome, MLP 15072, 1961) med Arne Domnérus, Jan Johansson, Jimmy Woode, Bjarne Nerem, Börje Fredriksson och Jan Allan.

Rune at the Top utkom år 1969 och inkluderade bland annat den norska trummisen Jon Christensen. Han spelade i Arne Domnérus duo (Dialog, 1972) och hans olika orkestrar, med Jan Johansson, Georg Riedel, Cornelis Vreeswijk, Ulf Johansson Werre med flera.

På hans egen Rune Gustafsson Himself Plays Gilbert O'Sullivan (1973) spelade han med Egil Johansen, som var en av hans mest använda medspelare, även på Killing Me Softly (1973) och Move (1977).

On a Clear Day (Sonet, SLP 2581, 1976) medverkade bland annat Red Mitchell och Duke Ellingtons trummis Ed Thigpen. För albumet Move (Sonet, 1977) fick han utmärkelsen Gyllene skivan. Han spelade med Zoot Sims på två skivor, The Sweetest Sounds och In a Sentimental Mood, varav den senare blev Sims sista skiva.

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Gustafsson tog emot Albin Hagströms Minnespris 1997, Thore Ehrlingstipendiet 2001 och Guitarpeople's Prize 2004. År 2009 belönades han med Lars Gullin-priset, för att han varit ”stilbildande för unga gitarrister i Sverige och utomlands”.[5] År 2010 mottog han Monica Zetterlunds minnesfonds stipendium.[6]

Filmografi[redigera | redigera wikitext]

Musik
Roller

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nygren, Berit (16 juni 2012). ”Jazzmusikern Rune Gustafsson död”. Mitt i musiken, Sveriges Radio. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1012&artikel=5154852. Läst 19 juni 2012. 
  2. ^ ”Rune Gustafsson är död”. Orkesterjournalen. 18 juni 2012. http://www.oj-jazz.com/index.php?option=com_content&view=article&id=2192:rune-gustafsson-aer-doed&catid=68:jazznytt2&Itemid=100306. Läst 19 juni 2012. 
  3. ^ ”Rune Gustafsson i Svensk Filmdatabas”. Svenska Filminstitutet. http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?type=PERSON&itemid=69796&iv=MOVIE. Läst 19 juni 2012. 
  4. ^ Ericson Uno, Engström Klas, red (1991). Myggans nöjeslexikon: ett uppslagsverk om underhållning. 7, Gabo-Hageg. Höganäs: Bra böcker. Libris 7665085. ISBN 91-7752-265-6 Wiken (Bra böcker), inb. 
  5. ^ Gullinpriset till Rune Gustafsson”. Svenska Dagbladet/TT Spektra. 7 maj 2009. http://www.svd.se/kultur/gullinpriset-till-rune-gustafsson_2855301.svd. Läst 19 juni 2012. 
  6. ^ Rune Gustafsson Zetterlundstipendiat”. Dagens Nyheter/TT Spektra. 6 september 2010. http://www.dn.se/kultur-noje/musik/rune-gustafsson-zetterlundstipendiat. Läst 19 juni 2012. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]