Pyreneisk gems

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Rupicapra pyrenaica)
Hoppa till: navigering, sök
Pyreneisk gems
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Isard des pyrenees bigorre 2003.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Partåiga hovdjur
Artiodactyla
Underordning Idisslare
Ruminantia
Familj Slidhornsdjur
Bovidae
Underfamilj Caprinae
Släkte Gemsar
Rupicapra
Art Pyreneisk gems
R. pyrenaica
Vetenskapligt namn
§ Rupicapra pyrenaica
Auktor Bonaparte, 1845
Utbredning
Utbredningen av Rupicapra pyrenaica – Pyrenéerna, Kantabriska bergen samt lokalt i italienska Appeninerna.
Utbredningen av Rupicapra pyrenaicaPyrenéerna, Kantabriska bergen samt lokalt i italienska Appeninerna.
Hitta fler artiklar om djur med

Pyreneisk gems (Rupicapra pyrenaica)[2], är en art i familjen slidhornsdjur (Bovidae) som förekommer i södra Europa. Den är nära släkt med gemsen, och bägge arter bildar tillsammans släktet gemsarna (Rupicapra).

Namn[redigera | redigera wikitext]

Pyreneisk gems har först under senare år givits status som egen art skild från gems,[3] och benämningen pyreneisk gems är inte särskild spridd på svenska. På flera andra språk, inklusive på italienska (camoscio pirenaico) och katalanska (isard pirinenc), är detta dock det etablerade namnet (även latinets Rupicapra pyrenaica betyder "pyreneisk gems"). På franska särskiljs de båda Rupicapra-arterna som chamois (gems) och isard (Rupicapra pyrenaica), enligt de två traditionella regionala benämningarna på "gemsar".

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Djuret når en kroppslängd mellan 90 och 130 centimeter och därtill kommer en 3 till 4 centimeter lång svans. Mankhöjden ligger ungefär vid 80 centimeter och vikten varierar mellan 24 och 50 kilogram. På sommaren är pälsen kort och rödaktig (tydlig mer röd än hos gemsen). Vinterpälsen är lång, tät och mörkbrun, ibland med kännetecknande vita fläckar på bakre halsen, skulrorna och sidorna. De upp till 20 cm langa hornen finns hos bägge kön. Hornen växer först uppåt och sedan bakåt, liksom en krok.

Utbredning och habitat[redigera | redigera wikitext]

Som namnet antyder lever arten i Pyrenéerna men den förekommer även i Kantabriska bergen i nordvästra Spanien samt på Apenninerna i centrala Italien. Beståndet i Italien listas vanligen som underart med namnet Rupicapra pyrenaica ornata. Habitatet utgörs främst av ängar och klippiga regioner i bergstrakter, och djuret undvikar vanligen skogar.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Djuret har bra förmåga att klättra i bergstrakter. Under sommaren vandrar individerna till högre höjder. Honor och deras ungdjur bildar flockar och hannar lever utanför parningstiden främst ensam.

De är växtätare som livnär sig beroende pa årstiden av örter, gräs, mossa, lav och andra växtdelar.

Efter dräktigheten som varar omkring 170 dagar föder honan under våren oftast ett enda ungdjur. Sällan förekommer tvillingar eller tre ungar per kull.

Pyreneisk gems och människor[redigera | redigera wikitext]

Arten hotas av jakt samt av förstöringen av levnadsområdet. För närvarande listas arten av IUCN som livskraftig. Det totala beståndet uppskattas till 35 000 individer.

Den italienska underarten gäller däremot som hotad. Under 1990-talet fanns bara 300 till 400 individer kvar. För att bevara underarten inrättades bland annat Parco nazionale d'Abruzzo, Lazio e Molise, och antalet individer har sedan dess stigit till cirka 1 000.[1] Dessutom avlas underarten i vissa djurparker.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 24 december 2009.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Rupicapra pyrenaicaIUCN:s rödlista, auktor: Caprinae Specialist Group (2008). Läst 2009-12-29/2012-07-29.
  2. ^ "Rupicapra pyrenaica ( RPCPPY )". EPPO global Database. Läst 2012-07-29.
  3. ^ "Cytochrome b Phylogeography of Chamois (Rupicapra spp.). Population Contractions, Expansions and Hybridizations Governed the Diversification of the Genus". Journal of Heredity, Vol 100:1,18 augusti 2008, s. 47–55. Läst 2012-07-29. (engelska)

Källor[redigera | redigera wikitext]