Rysk-japanska kriget

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Rysk-japanska kriget
RUSSOJAPANESEWARIMAGE.jpg
Ägde rum 8 februari 1904 – 5 september 1905
Plats Manchuriet, Gula havet
Resultat Japansk seger, Fördraget i Portsmouth
Stridande
Ryssland Kejsardömet Ryssland
Flag of the Principality of Montenegro.svg Furstendömet Montenegro
 Japan
Befälhavare/ledare
Ryssland Nikolaj II
Ryssland Aleksej Kuropatkin
Naval Ensign of Russia.svg Stepan Makarov 
Naval Ensign of Russia.svg Zinovij Rozjestvenskij
Kejsardömet Japan Meiji
War flag of the Imperial Japanese Army.svg Oyama Iwao
War flag of the Imperial Japanese Army.svg Nogi Maresuke
Naval Ensign of Japan.svg Togo Heihachiro
Styrka
500 000 300 000
Förluster
34 000 - 52 623 döda eller döda av skador
9 300 - 18 830 döda i sjukdomar
Totalt: 43 300 - 71 453
47 400 - 47 152 döda
11 424 - 11 500 döda av skador
21 802 - 27 200 döda i sjukdomar
Totalt: 80 378 - 86 100

Rysk-japanska kriget (japanska: 日露戦争; romaji: Nichi-Ro Sensō; ryska: Русско-японская война Russko-yaponskaya voyna 1904–1905) var en militär konflikt som växte fram ur japansk och rysk imperialistisk strävan i Korea och Manchuriet. Kriget utkämpades huvudsakligen om staden Port Arthur (det vill säga Lüshunkou/Ryojun) och Liaodonghalvön samt järnvägen från hamnen till Harbin.

Orsaker till kriget[redigera | redigera wikitext]

I slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet tävlade flera västerländska länder om inflytande, handel och landområden i Östasien samtidigt som Japan strävade efter att bli en modern stormakt. Japans läge gjorde att det fokuserade på Chosondynastins Korea och Qingdynastins norra Kina, vilken ledde till en kamp med grannen Ryssland. Den japanska ansträngningen att ockupera Korea ledde till första sino-japanska kriget. Japans seger mot Kina ledde till undertecknandet av fördraget i Shimonoseki den 17 april 1895 i vilket Kina övergav sina anspråk på Korea, och även överlät Taiwan och Port Arthur. Tre västerländska stormakter (Ryssland, Tyskland och Frankrike) pressade genom Trippelinterventionen den 23 april 1895 Japan att ge upp Port Arthur, och ryssarna förhandlade 1898 med Kina om ett 25-årigt avtal om marinbasen. Under tiden försökte japanska trupper att ta över Korea, som hade en försvarspakt med Ryssland. Ryska styrkor ockuperade större delen av Manchuriet och delar av Korea.

Japan sände, efter att ha misslyckats med att förhandla fram ett fördelaktigt avtal med Ryssland, ett ultimatum den 31 december 1903, och avbröt de diplomatiska relationerna 6 februari 1904, men började att attackera den ryska flottan vid Port Arthur tre timmar före ultimatumet tagits emot av den ryska regeringen. Båda sidor förklarade varandra krig 10 februari. Enligt internationella regler betraktades inte den japanska attacken som en smygattack, men efter attacken mot Pearl Harbor 1941 nämndes den som ett exempel på att japanerna föredrog överraskningsanfall.

Kriget[redigera | redigera wikitext]

1904[redigera | redigera wikitext]

Port Arthur, på Liaodonghalvön i södra Manchuriet, hade befästs som en av huvudmarinbaserna av ryssarna. Japanerna behövde kontrollera havet för att kunna strida på det asiatiska fastlandet, så ett av deras första militära mål var att neutralisera den ryska flottan vid Port Arthur. På natten den 8 februari inledde den japanska flottan under ledning av amiral Togo Heihachiro med en överraskande torpedattack mot de ryska fartygen vid Port Arthur och skadade två ryska krigsfartyg rejält. Attackerna utvecklades till belägringen av Port Arthur följande morgon. En rad oavgjorda sjöstrider följde där japanerna inte klarade att attackera den ryska flottan på grund av beskjutningen från land och ryssarna vägrade att lämna hamnen för en strid till havs, särskilt efter amiral Stepan Makarovs död 13 april. Detta ledde till att japanerna kunde landstiga nära Incheon i Korea, varifrån de ockuperade Seoul och sedan resten av Korea. I slutet av april var den japanska armén, under ledning av Kuroki Tamemoto, redo att korsa Yalufloden in i det ryskockuperade Manchuriet.

I motsats till den japanska strategin att med snabba segrar kontrollera Manchuriet, gick den ryska strategin ut på att fördröja handlingar för att vinna tid för förstärkningar att anlända via den transsibiriska järnvägen. Den 1 maj inleddes slaget vid Yalufloden, då japanska trupper intog en rysk position efter att gått över floden från andra sidan. Detta var den första större landstriden under kriget. Japanska trupper fortsatte landvägen till flera platser längs den manchuriska kusten och stred många strider för att driva tillbaka ryssarna till Port Arthur. Dessa slag, däribland slaget vid Nanshan den 25 maj, kännetecknades av stora japanska förluster vid ryska skyttegravar, där ryssarna förblev passiva och misslyckades att gå till motangrepp.

Genom landstigningar på halvön som förband Port Arthur med fastlandet, kunde japanerna isolera örlogsbasen. Flera misslyckade utbrytningsförsök gjordes, utan framgång. Vid Liaojang vid järnvägen från Port Arthur stod i slutet av augusti och början av september ett fjorton dagar långt slag där ryssarna försökte hindra stadens inringning. Efter stora förluster på båda sidor tvingades de ryska trupperna att dra sig tillbaka. I oktober gjorde Aleksej Kuropatkin sedan nya ryska förstärkningar ankommit ett försök att bryta belägringen genom slaget vid Shaho som ledde till nya blodbad men inte lyckades åstadkomma en genombrytning av fiendens linjer.[1]

Under tiden kunde de japanska trupperna runt Port Arthur rycka allt närmare, och fullständigt förstöra de kvarvarande ryska fartygen i hamnen. 2 januari 1905 kapitulerade den ryske kommendanten Anatolij Michajlovitj Stössel.[1]

1905[redigera | redigera wikitext]

Efter Port Arthurs fall kunde japanerna frigöra belägringshären för att stärka sin frontarmé, och efter ett nytt blodigt slag utanför Mukden i februari tvingades ryssarna att retirera från staden.[1]

För att ersätta de stora marina förlusterna skickades den ryska östersjöflottan på en besvärlig färd runt Afrika på grund britterna som blockerat Suezkanalen för Ryssland. Den ryska Svartahavsflottan låg på grund av britternas blockad instängd i Medelhavet. Flottan, under befäl av Zinovij Rozjestvenskij som avseglat i oktober 1904 tog sig mödosamt fram runt jordklotet. 21 oktober 1904 hade flottan på Doggers bankar öppnat eld mot brittiska fiskefartyg i tron att de var japanska torpedbåtar. Även några svenska fiskebåtar besköts. Händelserna ledde till att sympatierna för Ryssland ytterligare minskade i omvärden.[1]

I maj nådde flottan kinesiska havet för att krossas av den japanska flottan i slaget vid Tsushima i 28 maj 1905. Ryssland stod nu nästan helt utan sjöstridskrafter.[1]

Freden[redigera | redigera wikitext]

Under fredsförhandlingarna i Portsmouth, företräddes Japan av Komura Jutaro och Takahira Kogoro, medan Ryssland företräddes av Sergej Witte och Roman Rosen. Freden förhandlades fram med hjälp av amerikanska diplomater. Somliga hävdar att detta hindrade Japan från att kräva samma privilegier som en europeisk stormakt skulle kunna gjort. I så fall skulle Japans fientlighet till USA i grunden kunna härstamma från att de kände sig lurade på fredsförhandlingarna och krigsvinsten. "De har behandlat oss som förlorare" är ett citat från en japansk amiral som troligen beskriver en känsla hos många japaner efter freden. Freden innebar att Ryssland avstod södra halvan av ön Sachalin och vissa rättigheter till Manchuriets järnvägar till Japan. Rysslands förlust i kriget gjorde att det ryska missnöjet med tsaren växte och var en viktig bidragande orsak till den ryska revolutionen 1905.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Världshistorien berättad för svenska folket, Johan Bergman och Emil Svensén, 3:e upplagan, band 7, s 505-509

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]