Säkerhetspolisen

Från Wikipedia
(Omdirigerad från SÄPO)
Hoppa till: navigering, sök
Säkerhetspolisen
Polisen vapen bra.svg
Säkerhetspolisen använder Rikspolisstyrelsens vapensköld.
Underordnad Rikspolisstyrelsen
Ansvarigt statsråd Justitieminister Beatrice Ask
Myndighetschef Generaldirektör Anders Thornberg
Budget SEK 1 047 199 000 (2012)
Antal anställda ca 1 000
Instruktion SFS 2002:1050
Regleringsbrev För budgetåret 2013
Webbplats sakerhetspolisen.se
Finansminister Magdalena Andersson under budgetpromenaden till riksdagen, omgiven av säkerhetspoliser den 23 oktober 2014.

Säkerhetspolisen (Säpo), fram till 1989 kallad Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning, förkortad till RPS/Säk,[1] är en svensk säkerhetstjänst med polisiära uppgifter. Säkerhetspolisen har till uppgift att bekämpa brott mot rikets säkerhet (Brottsbalken 18 och 19 kap) och att inom Rikspolisstyrelsen leda och bedriva polisverksamhet när det gäller terrorismbekämpning, bevaknings- och säkerhetsarbete som avser den centrala statsledningen eller som har samband med statsbesök och liknande händelser, samt annat personskydd i den utsträckning som Rikspolisstyrelsen bestämmer. Organisatoriskt sett är Säkerhetspolisen en enhet inom Rikspolisstyrelsen som är relativt självständig och leds av en egen generaldirektör. När den nya Polismyndigheten bildas 1 januari 2015 kommer Säkerhetspolisen att bli en egen myndighet direkt underställd regeringen.

Säkerhetspolisens nuvarande uppgifter och ansvarsområden anges i förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen samt i förordningen (2002:1050) med instruktion för Säkerhetspolisen.

Historik[redigera | redigera wikitext]

I juli 1939 tillsattes vid Statspolisen en kriminalöverkonstapel och en kriminalkonstapel som fick ren säkerhetstjänst som sin huvudsakliga arbetsuppgift.[2] Vid krigsutbrottet samma år utökades den nu så kallade spionavdelningen till att sysselsätta fyra kriminalöverkonstaplar och 16 kriminalkonstaplar. Avdelningens förste chef blev kriminalkommissarie Erik Lönn. Spionavdelningen kallades formellt för statspolisens tredje rotel. Samtidigt byggdes en ny rotel upp vid Stockholms kriminalavdelning och som kallades sjätte roteln. Även denna skulle syssla med säkerhetsfrågor, men endast inom ramen för sina uppgifter i Stockholm. Spionaget ökade dock kraftigt och sjätte roteln fick även biträda sina kollegor ute i landet. Den 1 september 1939 slogs så de båda avdelningarna ihop under en självständig chef, kriminalintendent Martin Lundqvist. Namnet "Säkerhetspolisen" var dock ett namn som styrkan fick av media. Inom polisen behöll man namnen Statspolisens tredje rotel och Kriminalavdelningens sjätte rotel. Genom att dela in Sverige i så kallade övervakningsdistrikt under respektive landsfogdes ledning gav man verksamheten en nationell prägel. Den 1 juli 1946 upphörde samarbetet och istället fick statspolisintendenten i uppgift att skapa särskilda avdelningar i Stockholm och i landets större städer. Dessa avdelningar skulle bekämpa olovlig underrättelseverksamhet och därmed förknippad brottslighet. Den nuvarande organisationen bildades 1 oktober 1989, då man även fick en generaldirektör.

Organisation[redigera | redigera wikitext]

Säpos tidigare lokaler på Polhemsgatan 30 i Stockholms polishus

Säkerhetspolisen leds av en verksledning bestående av en generaldirektör och en säkerhetspolischef. Dessutom finns i verksledningen en ställföreträdande säkerhetspolischef, chefssekreterare och chefstjänstemän. Hur organisationen skall fungera anges i regleringsbrevet "Förordning (2002:1050) med instruktion för Säkerhetspolisen"[3] Delvis är säkerhetspolischefen underställd rikspolischefen - i frågor om Säkerhetspolisens område som på ett väsentligt sätt påverkar andra delar av polisväsendet, avgörs av rikspolischefen. Rikspolischefen får också i övrigt besluta i ett ärende, om det finns särskilda skäl, men Säkerhetspolisen har stort inflytande att själv organisera sin verksamhet.

Organisationen består av 17 olika enheter:

Verksamhetsfunktioner[redigera | redigera wikitext]

Stödfunktioner[redigera | redigera wikitext]

  • Hotbild
  • Spaning
  • Dokumentation
  • Internationellt samband
  • Teknik
  • Human Resources
  • Ekonomi

Regionala enheter[redigera | redigera wikitext]

Regionala enheter: Syd (grön), Väst (blå), Nedre mellersta (orange), Övre mellersta (röd), Norr (gul)
  • Syd (Blekinge , Kalmar , Kronoberg och Skåne län) - Malmö
  • Väst (Halland och Västra Götalands län) - Göteborg
  • Nedre mellersta (Södermanland, Jönköping, Värmland, Östergötland och Örebro län) - Örebro
  • Övre mellersta (Stockholm, Uppsala, Västmanland, Dalarna, Gävleborg och Gotlands län) - Stockholm/Uppsala.
  • Norr (Västerbotten, Norrbotten, Västernorrland och Jämtlands län) -Umeå

Uppgifter[redigera | redigera wikitext]

Kontraspionage[redigera | redigera wikitext]

Säkerhetspolisen har som uppgift att bedriva kontraspionage. Bland annat arbetar man för att hindra flyktingspionage - främmande makters övervakning och attentat mot politiska motståndare i Sverige.

Kontraterrorism[redigera | redigera wikitext]

Innebär att förebygga och avslöja terrorism som riktas mot Sverige eller utländska intressen i landet, terroristhandlingar i andra länder samt förekomsten av internationella terroristnätverks förgreningar i Sverige.

För detta ändamål finns sedan 2005 Nationellt centrum för terrorhotbedömning (NCT) som "gör strategiska bedömningar av terrorhotet mot Sverige och svenska intressen samt analyser av händelser och omvärldsutveckling inom terrorism". Det är en permanent arbetsgrupp till Samverkansrådet mot terrorism. I NCT sitter representanter för både Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST), Försvarets radioanstalt (FRA) och Säkerhetspolisen.[4][5] Det mesta sköts från Polhemsgatan 30 i Stockholm.

Författningsskydd[redigera | redigera wikitext]

Sektionen mot samhällshotande brottslighet[redigera | redigera wikitext]

Sektionens arbete inriktas på de funktioner och system som anses särskilt skyddsvärda i en demokrati. Dit räknas den politiska beslutsprocessen, verkställandet av politiska beslut och fria media. Sektionen startade 2007 och gav ut sin första rapport 2008: Hot mot förtroendevalda,[6] Den behandlar hot mot förtroendevalda i kommuner och landsting och pekar ut en mera organiserad aktör: Antifascistisk aktion och personer som använder sig av organisationens symbolik.

Säkerhetsskydd[redigera | redigera wikitext]

Säkerhetsskydd avser skydd mot spioneri, sabotage och andra brott som kan hota rikets säkerhet.

Personskydd[redigera | redigera wikitext]

Säkerhetspolisen ansvarar för personskyddet av ledande personer såsom statsministern, statsråd, kungafamiljen samt utländska stats- och regeringschefer på besök i Sverige.

Säpo och kontroversen kring åsiktsregistrering[redigera | redigera wikitext]

Åsiktsregistrering på grundval av partitillhörighet eller medlemskap i politisk organisation förbjöds 1969 då det alltså inte längre var tillåtet för svensk säkerhetstjänst att registrera någon för att han eller hon var medlem i exempelvis VPK. I praxis kom dock detta att fortsätta. Säpo har på uppdrag av regeringen särskilt kontrollerat ett antal politiska organisationer på vänsterkanten som på sitt program haft att omstörta samhället samt ett antal organisationer ute på högerkanten som bland annat kunde misstänkas för olovlig kårverksamhet (BrB 18 kap 4 §).

Aktiva medlemmar i vänstergrupperna skulle enligt bestämmelser för tillämpningen av Personalkontrollkungörelsen registreras av Säpo på grund av risken för att de i framtiden skulle kunna försöka sätta sina revolutionsplaner i verket. Vid händelse av nationell krissituation, exempelvis krig, skulle det vara lättare att uppsöka och oskadliggöra personerna. Konsekvenserna för den enskilde, den registrerade, var exempelvis nekad anställning inom "skyddsklassade arbeten" (400 000 inom olika företag och myndigheter). Att namn kontrolleras gentemot dessa register händer cirka 160 000 gånger per år.[7]

Övervakade partier och organisationer[redigera | redigera wikitext]

Partiledaren Anders Carlsson (Kommunistiska partiet) som varit övervakad av Säkerhetspolisen sedan han var 17 år och anmälde sig till en studiecirkel i marxism.[8]

Vilka organisationer det rört sig om var hemligt i över tre decennier. År 2003 avlöjades att den socialdemokratiska regeringen redan 1970, och även 1973, till Säpo givit föreskifter som gällde SKP, Clarté, KFML(r), SKU(ml), SKS(ml), MLK, RMF, Förbundet Kommunist, men också högerextrema och nynazistiska organisationer som Nordiska rikspartiet, Nysvenska Rörelsen och Demokratisk allians samt fredsorganisationen PAX-VCO i Lund och den mer allmänna vänsterorganisationen Studenter för ett demokratiskt samhälle (SDS) - sammanlagt ett tjugotal organisationer.

Medlemmar i dessa fick registreras under vissa förutsättningar, till exempel om de intog en "ledande ställning". Endast "sedvanlig föreningsverksamhet" som att delta i möten skulle inte medföra registrering,[9] vilket Säpo inte följt då det räckte med att förknippas på lösa grunder med organisationerna i fråga för att bli registrerad i vad Säpo kallade "arbetsanteckningar", ett register åtskiljt från det centrala registret, i vilket Säpo skrev om vilka som prenumererat på olika vänstertidningar och dylik information.[10][11] Så sent som 1993 klassade regeringen under Carl Bildt förbundet Revolutionär kommunistisk ungdom som HT19-organisation, det vill säga som hörande till den typ av organisationer man skulle rikta "särskild uppmärksamhet åt". Detta har resulterat bland annat i flygövervakning av förbundets sommarläger i Tiveden. Relevant i sammanhanget är att det räckt med att vara medlem i ungdomsförbundet för att registreras.

Under dryga tre decennier har ingen som helst grov brottslig verksamhet kunnat härledas av Säpo till någon av de bevakade vänsterorganisationerna. I fallet KFML(r) fann man tre fall av brott genom övervakningen av dess medlemmar och sympatisörer: undanhållande, dvs bondpermis, från det militära; olaga affischering; samt ett fall av våld mot tjänsteman.[10] Kritiken mot denna åsiktsregistrering har varit mycket omfattande, särskilt då organisationerna varit öppna och uppbyggda enligt föreningsdemokratiska principer och inte har använt sig av militanta metoder i aktioner. Säpo skulle också registrera ledande medlemmar i enhetsfrontorganisationen De Förenade FNL-Grupperna (DFFG), "i den mån dessa fungerar som rekryteringsbas för KFML".[12]

I registren finns också barn så unga som 15 år, vars enda brott varit att engagera sig för ett slut på Vietnamkriget. I många fall har det räckt med att prenumerera på en tidning som Proletären eller ha varit vänsterpartist, för att bli registrerad.[13][10] Människorättsaktivister som åsiktsregistrerade Ingrid Segerstedt-Wiberg, journalist och folkpartistisk riksdagsledamot, är tillsammans med andra åsiktsregistrerade politiskt radikalare profiler som Bengt Frejd engagerade i frågan om Säpo-arkivens öppnande.

Efterverkningar[redigera | redigera wikitext]

Sverige fälldes i Europadomstolen för brott mot de mänskliga rättigheterna i och med formen för denna registrering, vilken har varit som varit gravt integritetskränkande för de drabbade.[14] JK Hans Stark fick år 1988 i uppdrag att undersöka om Säpo ägnade sig åt olaglig åsiktsregistrering eftersom uppgifter om detta läckt ut till pressen. I sin rapport hade han inga anmärkningar på verksamheten men i en hemlig del av rapporten konstaterar han att en svensk medborgare registrerats för att ha prenumererat på Proletären. Före detta Säpo-chefen Mats Börjesson ansåg i efterhand verksamheten vara olaglig. Även Säpos egna jurister anser att "anteckningarna måste anses strida mot grundlagens regel om politisk registrering och även mot den specialreglering som gäller för Säpos register".[10]

Säkerhetstjänstkommissionen har konstaterat i en rapport att "det även i dag finns en påtaglig risk för att förbudet mot åsiktsregistrering överträds i samband med övervakning av personer verksamma i politiska ytterlighetsgrupperingar."[10]

Kontraspionage[redigera | redigera wikitext]

Den viktigaste uppgiften för Säkerhetspolien har i alla år varit att försöka "förhindra och uppdaga" spionage och olovlig underrättelseverksamhet. Vid tiden för andra världskriget ägnades många års spaningsverksamhet mot olika misstänkta individer. Problemet är när en individ väl har värvats av främmande makt förvandlas kontakten mellan spionen och dennes handledare till att bli i det närmaste helt osynlig. Instruktionerna tas emot via radio och resultatet skickas med post till en utländsk adress eller läggs i ett dold utrymme som de bägge konspiratörerna kommit överens om på förhand. Med denna metod är det oerhört svårt att komma åt utländskt spionage, men det var en teknik som användes långt in på 1970-talet.

Efter gripandet av Stig Bergling ändrade Säpo sina arbetsmetoder. Istället för att "uppdaga" redan begångna brott försökte man "förhindra" att brotten över huvud ägde rum - man försökte förhindra och avbryta utländska underrättelseofficerares försöka att värva svenskar som agenter och spioner. Det medförde att dussintals sovjetiska och östeuropeiska underrättelseofficerare utvisades från Sverige, att ytterligare ett antal förklarades persona non grata och uppemot ett hundratal hindrades av UD och Invandrarverket att resa in i Sverige under årtiondet innan Warszawapaktens och Sovjetunionens upplösning. Statistik över publika utvisningar av sovjetiska spioner från 1980-talet visar att Sverige stod för 12,5 procent av alla dessa utvisningar, vilket var den högsta siffran i världen.[15]

Kritik mot Säpo[redigera | redigera wikitext]

Under historien har Säpo fått kritik för att vara en högervriden organisation utan demokratisk insyn. En av Säpos mest välkända kritiker är journalisten och författaren Jan Guillou som attackerat organisationen både i kolumner och romaner. Hans kritik har på senare år bemötts av Säkerhetspolisen och kallats resultatet av en djup okunnighet [...] eller helt enkelt framfört mot bättre vetande[16] . År 1969 anklagades Säpos dåvarande chef Per-Gunnar Vinge för att ha sagt att han trodde att viss information kunde läcka ut eftersom Olof Palme var aktiv i rörelsen mot Vietnamkriget, och att Vinge menade att han inte kunde samarbeta med den socialdemokratiska regeringen. Vinge har tillbakavisat att han skulle ha sagt detta, och behandlar frågan utförligt i sina memoarer Säpochef 1962-70 (1988). Palme var också kritisk mot Säpo.[källa behövs]

I samband med att Dagens Nyheter 2012 inlett en granskning av representationskostnader inom offentligt finansierade verksamheter uppmärksammades att Säpo i juni 2011 utan upphandling hållit en påkostad fest med James Bond-tema för 5,3 miljoner kronor och därefter felaktigt krävt tillbaka stora belopp i moms. Många medarbetare valde att inte gå på festen efter missnöje med Anders Danielssons omorganiseringar och besparingar.[17]

SÄPO- chefer[redigera | redigera wikitext]

Chefer för Säkerhetspolisen från den 1 juli 1964

Generaldirektörer för säkerhetspolisen från den 1 oktober 1989

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Rikets säkerhet och den personliga integriteten. De svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddade verksamhet sedan år 1945. (SOU 2002:87), s 15
  2. ^ Walle Badh: I Statspolisens nät, AB Interdeal, 1960, läst 18 september 2010
  3. ^ ”Förordning (2002:1050) med instruktion för Säkerhetspolisen”. Regeringskansliets Rättsdatabaser. http://62.95.69.15/cgi-bin/thw?%24{HTML}=sfst_lst&%24{OOHTML}=sfst_dok&%24{SNHTML}=sfst_err&%24{BASE}=SFST&%24{TRIPSHOW}=format%3DTHW&BET=2002%3A1050%24. 
  4. ^ ”Vad är NCT - Nationellt centrum för terrorhotbedömning?”. Krisinformation.se. http://www.krisinformation.se/web/Pages/Faq/ShowFaqWithLeftMenu____55251.aspx?FaqId=0110009&LangID=SV. 
  5. ^ ”Nationellt ansvar och internationellt engagemang – En nationell strategi för att möta hotet från terrorism”. Regeringen. 7 februari 2008. Arkiverad från originalet den 2011-11-06. http://web.archive.org/web/20111106155549/http://www.sakerhetspolisen.se/download/18.5bf42a901201f330faf80001761/strategihotfranterrorsism.pdf. 
  6. ^ ”Hot mot förtorendevalda” (PDF). Säkerhetspolisen. mars 2008. Arkiverad från originalet den 2012-07-13. http://web.archive.org/web/20120713111031/http://www.sakerhetspolisen.se/download/18.59a6ce1f116807f34088000494/Hotmotfortroendevaldawebb2.pdf. Läst 20 augusti 2009. 
  7. ^ Pär Johansson (2003). ”Ungdomar registrerades av Säpo”. Rebell (1). http://www.rebell.se/article.php?id=284. Läst 20 augusti 2009. 
  8. ^ ”FRA Demonstration - Anders Karlsson (kp)”. YouTube. http://www.youtube.com/watch?v=ZhMuHSzUdmI. 
  9. ^ SOU 2002:89 Politisk övervakning och personalkontroll 1969-2002 (listar 1970 års organisationer); Tore Forsberg: "Spioner och spioner som spionerar på spioner", s311-312, Hjalmarson & Högberg Bokförlag, 2003 (listar 1973 års organisationer)
  10. ^ [a b c d e] Peter Bratt (29 januari 2003). ”Åsiktsregistrering pågick till 1998”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=101941. Läst 20 augusti 2009. 
  11. ^ Vitbok; Proletärkultur 2001, aa
  12. ^ SOU 2002:89 Politisk övervakning och personalkontroll 1969-2002
  13. ^ VITBOK om KPML(r), SÄPO och åsiktsregistreringen i Sverige 1969-1998, Proletärkultur 2001
  14. ^ Utdrag ur Europadomstolens dom”. Proletären. 13 juni 2006. http://www.proletaren.se/inrikes/utdrag-ur-europadomstolens-dom. Läst 20 augusti 2009. 
  15. ^ U.S. State Department: "Foreign Affaires Notes" listade under 1970- och 1980-talen samtliga världens utvisningar som redovisades öppet i media
  16. ^ http://www.sakerhetspolisen.se/publicerat/nyhetsarkiv/nyheter/replikpajanguillouskolumniaftonbladet.5.34ffc68f1235b740c0680005187.html. Läst den 14 september 2012.
  17. ^ Mattias Carlsson. "Här höll Säpo sin hemliga Bondfest", Dagens Nyheter, 27 augusti 2012. Läst den 13 september 2012.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]