Särartsfeminism

Särartsfeminism är en feministisk åskådning som bygger på åsikten att det finns biologiska skillnader mellan könen som gör dem olika, och att dessa olikheter ska ha social betydelse. Åskådningen står i motsats till likhetsfeminismen, som menar att könet är en social konstruktion.

Särartsfeministerna vill nå jämlikhet genom att uppvärdera kvinnans naturliga egenskaper till mannens nivå. De understryker skillnaderna mellan könen och vill behålla dem: kvinnor är annorlunda än män, men de ger ett lika värdefullt bidrag till samhället. Särskilt moderskapet anses vara centralt för särartsfeminister.

Likhetsfeminister ser inte särartsfeminism som "äkta" feminism och kopplar ihop den med essentialism och så kallad "livmoderfeminism". Särartsfeminister kritiseras ofta av likhetsfeminister för att deras grundläggande åsikt om en tvingande särart mellan män och kvinnor skulle leda till mäns överordning.

I dag har särartsfeminismen ringa utbredning i Sverige; dess idéer anses företrädas främst av ett fåtal kvinnliga skribenter och föreläsare, som dock inte använder begreppet om sig själva. I synnerhet Ellen Key, Fredrika Bremer, Marianne Ahrne, Annica Dahlström och Rigmor Robèrt brukar kopplas till begreppet.

Organisationer som HARO och Barnens rätt till sina föräldrars tid kan sägas stå på särartsfeministisk grund – båda organisationerna kämpar för föräldrars rätt att stanna hemma med barnen när de är små. Argumentationen är ofta särartfeministisk, essentialistisk eller biologistisk.

Lisa Gålmark, Boel Hackman (i Om Elin Wägner) och Katarina Leppänen (i avhandlingen Rethinking Civilization in a European Feminist Context) menar att Elin Wägner felaktigt kopplats till särartsfeminismen.