Sätesgård

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sturehov, ett säteri i Botkyrka kommun

En sätesgård eller ett säteri var en gård som under medeltiden eller 1500-talet bebotts av en frälseperson och innehaft "sätesfrihet", skattefrihet.[1]

Medeltiden[redigera | redigera wikitext]

Benämningen har använts sedan 1400-talet. Ett stort antal är kända från medeltida källor från och med 1200-talet, då ett världsligt frälse började framträda i Sverige. Efter adelsprivilegiernas och grundskatternas avskaffande har säterier i strikt juridisk mening upphört att existera men benämningen har börjat användas om äldre större lantgårdar i allmänhet, vanligen godtyckligt av ägarna själva och inte sällan av ekonomiska skäl (ofta som företagsnamn).

Antalet sätesgårdar beräknas under senmedeltiden ha varit närmare 500 och vid 1500-talets mitt omkring 370. En medeltida sätesgård skilde sig oftast inte utseendemässigt från en mer välbärgad bondgård. Särskilt i Småland och Västergötland där det lågfrälse inslaget dominerade var sätesgårdarna tämligen enkelt byggda med vanliga knuttimrade trähus. Någon medeltida sätesgårdshuvudbyggnad av trä finns inte bevarad.

Fasta hus[redigera | redigera wikitext]

Större sätesgårdar, det vill säga högfrälsets, kunde vara byggda av sten och försedda med vallgravar och andra försvarsanordningar. De kallas då befästa sätesgårdar eller fasta hus. Att bygga befästa sätesgårdar var förbjudet under tidsperioden 1396–1483. Välbevarade medeltida fasta hus är till exempel Glimmingehus i Skåne och Torpa vid sjön Åsunden i Västergötland.

1500-talet[redigera | redigera wikitext]

I samband med Erik XIV:s kröning 1561 utfärdades särskilda bestämmelser gällande sätesgårdar och man börjar fr o m den tiden också använda begreppet säteri för dem. Genom särskilda adelsprivilegier utfärdade 1569, 1612 och 1644 skapades successivt ett strikt regelverk för hur säterier skulle vara byggda. Kraven på ståndsmässighet blev uttalade och formaliserade. Man kan enkelt uttryckt säga att begreppet sätesgård hör samman med det medeltida frälset medan säteri är kopplat till adelsprivilegierna från tiden efter Gustav Vasas regeringstid. Säteri blev genom dessa privilegier en så kallad kameral jordnatur, närmare bestämt sådan frälsejord som var befriad från all skattskyldighet till kronan. I denna mer exakta betydelse används ordet säteri dock mycket sällan numera, vilket beror på att de kamerala jordnaturerna och de på dem baserade grundskatterna (som bl a finansierade Indelningsverket) avskaffades åren 1893–1904. Ett säteri skulle enligt dessa regler omfatta minst 2 mantal jord som brukades direkt under säteriet, förutom eventuella frälsebönders jord.

Stormaktstiden[redigera | redigera wikitext]

Under 1600-talets stormaktsexpansion byggdes säterier i ett stort antal. Som den främsta förebilden för en högadlig säteribyggnad tjänade Axel Oxenstiernas gård Fiholm, Södermanland, byggd efter franska och holländska förebilder av Simon de la Vallée. En medeltida sätesgårds byggnader stod i princip på de platser i terrängen som var lämpligast att bygga på medan det karakteristiska 1600-talssäteriet hade huvudbyggnad och flyglar byggda i räta vinklar mot varandra.

Frihetsmilen[redigera | redigera wikitext]

Med de lågadliga säterierna fuskades det däremot en hel del. I riksrådet klagades det över att "många gör säteri med en halv tunna färg". Man kan säga att metoden var kostnadseffektiv. En adelsman hade nämligen rätten att frikalla alla sina landbor inom en mils omkrets, den så kallade frihetsmilen, från alla ordinarie skatter till kronan. Själva säteriet och de inom dess "rå och rör" (frälsejord som gränsade till säteriet) belägna hemmanen befriades även från extraordinarie pålagor och blev så kallat ypperligt frälse.

Reduktionen[redigera | redigera wikitext]

Genom Karl XI:s reduktion 1680 förändrades förutsättningarna radikalt. Det blev förbjudet att grunda nya säterier och de befintliga utsattes för noggranna rannsakningar. Många sätesgårdar dömdes då "under skatten" för att de inte var ståndsmässigt bebyggda. I vissa fall visade de sig vara rena "papperssäterier", det vill säga att det inte ens hade gjorts något försök att bygga om gårdarna till säterier. Adelns ekonomiska maktställning hade försvagats under en längre tid och 1680 års beslut förstärkte den utvecklingen. Ståndsgränserna började också allt mer luckras upp. Redan under 1600-talets första hälft finns åtskilliga exempel på ofrälse innehavare av frälsejord som byggde säteriliknande gårdar på sin mark. Fortfarande var dock lagstiftingen väldigt fördelaktig ur skattesynpunkt för adelsmän som innehade säterier, så det var mycket vanligt med att borgerliga handelsmän hyrde en adelsman som bulvan i samband med säteriköp – adelsmannen fick stå som formell ägare med handelsmannens pengar.

Först med avskaffandet av sätesfriheten 1810 börjar ägandet av säterierna i någon större utsträckning gå över i ofrälse händer. Under 1800-talet började också många säteriers ägor att avstyckas för att skapa nya storgårdar. Man avhyste frälsebönder och anställde i stället statare under sina nya enheter. Men vid det laget hade lagstiftningsskillnaden mellan säterier och andra herrgårdar upphört.

I Finland var ägande av säterier tillåten bara för adeln till 1864.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencyklopedin om sätesgård.