Süleyman I

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Süleyman den store cirka 1530.

Süleyman I, född 6 november 1494 i Trabzon, död 7 september 1566 i Szigetvár i nuvarande Ungern, var sultan över Osmanska riket från 1520 till sin död. Han kallas ofta för Süleyman den store eller Süleyman den magnifike och under hans regeringstid nådde det osmanska riket sin kulmen.

Han kunde utvidga rikets gränser på Balkan genom segern i Belgrad 1521. Året därpå intogs Rhodos. Ungern föll genom slaget vid Mohács där Süleyman besegrade Ludvig II av Ungern den 29 augusti 1526. Süleyman företog även ett anfall mot Österrike, men misslyckades dock i belägringen av Wien 1529 och tvingades vända om. Han kunde även annektera stora territorier i Nordafrika, så långt västerut som fram till Marocko. År 1562 erövrade han Transsylvanien.

Süleyman lät stifta många nya lagar, och kallades därför 'Lagstiftaren' (el-Kanûnîosmanska), och han var känd som en rättvis och god härskare i riket. Han var även en erkänd poet, och han höll filosofer och konstnärer vid hovet.

Han dog år 1566 i slaget vid Szigetvár och begravdes i Süleymaniyemoskén i Istanbul. Efter hans död kom Selim II till makten, efter att Süleymans hustru Roxelana fått sultanen att mörda sin förstfödde son Mustafa.

Uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Süleyman föddes i TrabzonAnatoliens nordkust som son till sultan Selim I. Vid sju års ålder sändes han till Istanbul för utbildas i vetenskap, historia, litteratur, teologi och militärteori vid palatsskolan. Under denna tid utvecklade han en stark vänskap med slaven Damat Ibrahim som senare skulle bli en av hans mest betrodda rådgivare tillika storvesir. Hans fader Yavuz Sultan Selim I försökte döda Suleyman genom att skicka en kofta som var förgiftat, när Suleyman skulle tagit på sig koftan så bad Suleymans mamma Mahide devran att en dörrslav skulle testa den. Vilket senare resulterade att koftan var förgiftad. Suleyman var rädd för sin pappa.

Hans första praktiska erfarenheter i regeringskonst var, som ofta var brukligt för osmanska prinsar, att få befälet över en provins. Süleyman tjänade bland annat som guvernör i Bolu samt i Kaffa (nuvarande Feodosija) i moderns hemland på Krimhalvön.

Süleymans far Selim förde under sin regering ett stort erövringskrig i Mellanöstern där han besegrade mamlukerna, erövrade Syrien (ungefär dagens Syrien, Libanon, Palestina och delar av Jordanien), Egypten och de heliga städerna Mekka och Medina i Arabien. Sålunda var Süleymans rike, då han år 1520, vid 27 års ålder, besteg tronen efter sin faders död, ett mäktigt och framgångsrikt sådant, med dominans över såväl stora delar av Mellanöstern som Balkan och Anatolien.

Tidiga erövringar[redigera | redigera wikitext]

Då han tillträtt tronen tvingades Süleyman först och främst att slå ned ett uppror mot osmanerna i Syrien, lett av den osmanske guvernören i Damaskus, som kvästes 1521. I augusti samma år kunde sultanen inta Belgrad och därmed införliva det återstående Serbien i sitt rike.

Redan Süleymans far hade haft planer på att erövra ön Rhodos utanför Anatoliens sydvästkust, som alltjämt var befäst av johanniterorden. Året 1522 kunde Süleyman, med 400 skepp och en armé på 200 000 man, efter en sex månader lång belägring av den välbefästa staden med dess 7 000 försvarare, tvinga riddarna att ge upp mot att de fick fri lejd (johanniterna begav sig till Kungadömet Sicilien och fick sedan Malta som förläning) i utbyte mot ön och ett löfte om att riddarna skulle lämna osmanerna och sultanens vasaller ifred, ett löfte de dock senare skulle bryta.

Krigen i Ungern[redigera | redigera wikitext]

Den 29 augusti 1526 besegrade Süleyman den femtonårige kung Ludvig II:s armé i slaget vid Mohács och osmanerna kunde erövra Ungern. Ludvig II dödades i slaget och hans närmaste arvinge var den habsburgske kungen Ferdinand I som nu drev ut osmanerna ur Ungern för Österrikes räkning. Süleyman svarade med ett fälttåg mot Österrike år 1526 och kom ända fram till Wien, men misslyckades där med belägringen och tvingades återvända. Ytterligare ett fälttåg företogs mot Österrike 1532 men även detta slogs tillbaka. År 1533 slöts ett avtal som delade Ungern mellan Ferdinand och János Zápolya, en ungersk tronpretendent som var avhängig sultanen.

År 1541 övertog osmanerna Zápolyas domäner, som ungefär motsvarande dagens Ungern, och Ferdinand behöll ett område som idag är Slovakien och västra Kroatien, och det fastställdes en gräns mellan det osmanska riket och det habsburgska Österrike.

Krigen mot Persien[redigera | redigera wikitext]

Süleyman fortsatte rikets expansion även i öster. Sultanen förde tre fälttåg mot det safavidiska Persien; i det första erövrades år 1534 Bagdad och andra städer viktiga i Mellanösterns centrum. Bagdad, som varit en av de viktigaste städerna i den islamska världen, förföll dock under den osmanska perioden.

Det andra fälttåget, som varade 1548-1549, resulterade i osmansk erövring av Van, ett antal borgar i Georgien, samt, temporärt, landvinningar i området kring Tabriz och i Azarbajdzjan.

I det tredje fälttåget år 1555 lyckades Süleyman inte omintetgöra shahens armé som i stället befäste sig i bergen i Luristan. Ett avtal som slöts i Amasya stadfäste senare gränsen och freden mellan osmanerna och safaviderna.

Nordafrika och Medelhavet[redigera | redigera wikitext]

Stora landområden i Nordafrika införlivades under Süleymans styre i riket. Med varierande grad av autonomi blev Tripolitanien, Tunisien, Algeriet och delar av Marocko osmanska. Området blev känt för sina kapare som, lejda av sultanen, orsakade de kristna handelsflottorna i Medelhavet svåra förluster. Under året 1533 förde amiral Khair ad-Din ett framgångsrikt krig mot den spanska flottan, och osmanerna dominerade för en kort tid hela Medelhavet.

År 1535 led osmanerna ett nederlag vid Tunis mot den spanske kungen tillika tysk-romerske kejsaren Karl V, men denne besegrades dock året därpå med hjälp från Frans I av Frankrike, och 1538 vann Khair ad-Din slaget vid Preveza mot den spanska flottan.

När Spanien år 1544 förklarade Frankrike krig sände sultanen sin flotta under Khair ad-Din till sina franska allierades undsättning och osmanerna lyckades då temporärt inta Neapel.

Senare krig[redigera | redigera wikitext]

Den osmanska flottan kontrollerade även Röda havet och för en tid även Persiska viken. År 1554 förlorades dock det sistnämnda till Portugal, som länge haft intressen i området. Portugiserna fortsatte att utmana sultanen om makten i Aden.

Süleyman beslöt år 1565 att invadera Malta som johanniterriddarna besuttit efter att ha drivits från Rhodos, och varifrån de utgjorde ett hot mot den osmanska flottan. Belägringen av Malta varade från 18 maj till 8 september och såg till en början ut att bli en upprepning av belägringen av Rhodos, men då en spansk flotta anlände och underförstärkte riddarna tvingades osmanerna fly med 30 000 döda som följd.

Lagstiftaren[redigera | redigera wikitext]

Süleyman kallades för 'Lagstiftaren', el-Kanûnî, då han genom sin reform av den osmanska lagen skapade en sultanisk lag, kanun, utanför den traditionella islamiska sharia. Lagarna kom att kallas kanun-i Osmani, "de osmanska lagarna", och var på många sätt en grund för formandet av den moderna osmanska staten skilt från de mer medeltida juridiska förhållanden som rått tidigare.

Süleyman var känd som en rättvis härskare som valde sina tjänstemän utifrån deras skicklighet snarare än utifrån deras sociala status. Korruptionen begränsades och ett, med tidens mått mätt, till stor del rättssäkert samhälle växte fram. Riket hade även en relativt hög religiös tolerans.

Kulturella bedrifter[redigera | redigera wikitext]

Under Süleymans styre samlades konstnärer, filosofer och poeter vid hovet i Topkapipalatset i Istanbul. Süleyman själv var en utmärkt poet som skrev på både arabiska, persiska och osmansk turkiska och räknas stundom som en av den islamiska världens främsta. Vissa av hans versrader har idag blivit turkiska ordspråk.

Süleyman lät även uppföra många mäktiga byggnadsverk. Den framstående arkitekten Mimar Sinan verkade under denna tid och byggde bland annat Süleymaniyemoskén i Istanbul på uppdrag av sultanen.

Död och arv[redigera | redigera wikitext]

Sultanens förstfödde son Mustafa var från början tänkt till arvinge, och denne stöddes av storvesiren, Damat Ibrahim Pascha. Süleymans maktlystna hustru Roxelana fick dock sultanen att låta avrätta Damat Ibrahim Pascha och tillsätta hennes gunstling Rüstem Pascha som storvesir. Sultanen lät sedan mörda Mustafa då han övertygats om att denne intrigerade mot honom för att få arméns stöd att göra en kupp.

Mellan Roxelanas två söner, Selim och Beyazit, utbröt 1559 strider för tronföljden. På grund av den inre orolighet detta skapade i riket lät Süleyman avrätta Beyazit den 25 september 1561, men först efter att denne flytt till Persien för att sedan bli utlämnad därifrån som ett tecken på shahens goda vilja.

Süleyman avled den 7 september 1566 i slaget vid Szigetvár i Ungern, natten innan den osmanska segern i det slaget. Han begravdes i Süleymaniyemoskén i Istanbul och Selim blev krönt sultan. Selim II visade sig vara oduglig som rikets härskare och hans ageranden anses ofta vara en bidragande orsak till att rikets militära och politiska makt avstannade såpass efter Süleymans tid vid makten.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia


Företrädare:
Selim I
Osmansk sultan
1520–1566
Efterträdare:
Selim II