S. Balachander

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
S. Balachander

Sundaram Balachander, född 18 januari 1927, död 15 april 1990, var en framstående indisk vina-spelare med unik personlig stil – självlärd, vilket är mycket anmärkningsvärt för en indisk klassisk musiker. Han är också känd som filmare, författare och polemiker. Balachander var verkligen ”larger than life”, men lyckades kombinera sin avsevärda excentricitet med ett musikerskap som respekterades i alla läger.

Livet och musiken[redigera | redigera wikitext]

Balachander föddes i Madras som son till V. Sundaram Iyer och hans fru Parvati. Familjen var Iyer-brahminer från Tanjore-området, ett viktigt kulturellt centrum i Sydindien. Storebrodern, S. Rajam, var klassisk sångare, och Balachanders första konserter var som slagverkare bakom brodern på kanjira, en sorts bas-tamburin. Under uppväxten lärde han sig på egen hand spela ett flertal instrument, främst sitar, som han använde för karnatisk musik trots att den är ett nordindiskt instrument. Basen för experimenten var All India Radio, där han hade skaffat jobb.

Snart kom dock vinan att utesluta alla andra instrument, och han lärde upp sig själv till klassisk konsertnivå på bara två–tre år. I den klassiska indiska musikvärlden, där normen är långt (livslångt) lärlingskap med en krävande guru, saknade Balachanders utveckling snart sagt mostycke.

Den placerade honom dessutom helt utanför de etablerade vina-stilarna, från Kerala, Mysore, Andhra and Tanjore (med understilen Karaikudi). Han utvecklade vad som beskrivits som en överdriven Tanjorestil. Den förlitade sig i hög grad på elförstärkning och kontaktmikrofon och var extrem såväl i dynamik som i både omfång och detaljnivå på meend, där Balachander böjde strängarna över banden ibland mer än en hel oktav och formade intrikata fraser på bara en enda knäppning. Den precision som då krävs för att undvika falskspel rena gjorde Balachanders stil till den troligen svåraste i instrumentets historia. Han tyckte också om att locka fram okonventionella klanger ur vinan.

Trots att han inte hade någon guru som kunde visa honom detaljerna i karnatiska kompositioner, och trots en vina som lät så radikalt annorlunda, nådde Balachander en nivå där han allmämt sågs som en av de allra största. Han turnerade och spelade in skivor i Europa, Amerika och Östasien, och fick ta emot såväl Padma bhushan (Indiens tredje finaste hederstecken för civila insatser i nationens tjänst) som Sangeet Natak-akademins stora pris och en hedersdoktorstitel i litteratur från World Academy of Arts & Culture. En milstople bland hans många inspelningar var en serie om 12 LP som gick igenom den karnatiska musikens alla 72 melakartor.

Balachander lärde upp en del studenter, bland dem E. Gayathri och S. V. Madhavan, men inte i sin egen extrema stil, som kan ha gått i graven med honom. Hans son, Raman, försöker ställa samman sin fars hela inspelade arv.

Vid filmen[redigera | redigera wikitext]

Förutom att han skrev filmmusik från sent 40-tal till mitten på 60-talet regisserade Balachander ett antal filmer, och stod även ibland framför kameran. Han överdrev dock gärna den icke-musikaliska sidan av filmkarriären: om man får tro en S. Swaminathan, som läst ett bokmanus Balachander arbetade på fram till sin död och avlade rapport på Usenet, gick han så långt som att kalla sig själv ”Sydindiens Alfred Hitchcock”.

Fejden med Semmangudi Srinivasa Iyer[redigera | redigera wikitext]

Under sina sista år i livet gav sig Balachanders in i en intensiv fejd med den legendariske sångaren Semmangudi Srinivasa Iyer, den kanske mest respekterade i hela det karnatiska musiklivet – och polemiken var lika extrem som vinaspelet. Semmangudi hade skrivit en bok om maharaja Swathi Tirunal av Travancore (1813–1846), som var en berömd kompositör. Balachander menade att Semmangudi försökte tillskriva en gammal kung sina egna kompositioner, för att få dessa att gå till historien, men för att driva den tesen nöjde han sig inte med att hävda att maharajan aldrig skrivit en not – han drog igång (som han själv beskrev det) ett ”korståg” för att ”bevisa” att Tirunal över huvud taget aldrig hade funnits, trots att han är en välkänd historisk person och dessutom inte ligger särskilt långt tillbaka i tiden. Balachander älskade att understryka hur mycket värre det här var än den då aktuella Boforsskandalen. Ett smakprov, från en insändare till Indian Express (okänt datum):

THIS IS MY FINAL-MISSILE REGARDING THE SO-CALLED "SWATI TIRUNAL" ... WHO IS JUST A CONCOCTED-FABRICATED-&-MANUFACTURED "FACTORY-PRODUCT". [...]

THE "BOFORS" SCANDAL WHICH INVOLVED MONETARY-SWINDLE, IS ITSELF A BIG-BLOT ON OUR NATIONAL-POLITICS ... AND ... AN ETERNAL SHAMEFUL DISGRACE TO OUR COUNTRY. BUT ... IT DOES NOT AFFECT "HISTORY" IRREVOCABLY OR TARNISH "POSTERITY" IRREVERSIBLY. WHEREAS ... THE NON-PERSON "SWATI TIRUNAL-HOAX", THE ONE WHO-NEVER-EXISTED, THE FICTITIOUS-FIGURE FRAUDULENTLY FOISTED ON THE MUSIC-WORLD, NOT ONLY DISTORTS "HISTORY" BUT ALSO DEFRAUDS "POSTERITY". [...]

WHEN WE ARE SO MUCH CONCERNED ABOUT A "TEMPORARY" FRAUD & CHEAT LIKE THE "BOFORS", AND THUS ARE TAKING NATIONAL REMEDIAL MEASURES TO SET IT RIGHT, CAN WE EVER ALLOW A "PERMANENT" FRAUD & CHEAT LIKE "SWATI" TO EXIST AND SURVIVE???

Balachanders förmåga att trots sådana tirader hålla sig kvar som respekterad klassisk musiker säger mer om hans begåvning än vilken utmärkelse som helst.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]