ABM-avtalet

Från Wikipedia
(Omdirigerad från SALT 1)
Hoppa till: navigering, sök
ABM-avtalet
Avtal om begränsning av antiballistiska missilsystem
Ford signing accord with Brehznev, November 24, 1974.jpg
Gerald Ford och Leonid Brezjnev undertecknar ABM-avtalets tilläggsprotokoll i Vladivostok den 24 november 1974.
Typ Bilateralt avtal
Innehåll Kraftig begränsning av rätten att använda anti­ballistiska missil­försvars­system utanför huvudstäderna Moskva och Washington DC.
Signerades 26 maj 1972
Plats Moskva, Sovjetunionen
Trädde i kraft 3 oktober 1972
Upphävdes 13 juni 2002
Ratificerat av Flag of the United States.svg USA
Flag of the Soviet Union.svg Sovjetunionen
Wikisource Anti-Ballistic Missile Treaty

ABM-avtalet eller SALT 1-avtalet (officiellt: Avtalet mellan Förenta Staterna och Sovjetunionen om begränsning av antiballistiska missilsystem) är ett bilateralt internationellt avtal som ingicks den 26 maj 1972 i Moskva mellan USA och Sovjetunionen med syfte att starkt begränsa användningen av antiballistiska robotar. Ett tilläggsprotokoll undertecknades i Vladivostok den 24 november 1974 där användningen av denna typ av försvarssystem begränsades ytterligare. Avtalet kom senare att resultera i ett andra avtal, SALT II-avtalet, som dock aldrig fick samma betydelse.

Med hänvisning bland annat till det ökade hotet från så kallade "skurkstater" valde USA år 2001 att säga upp ABM-avtalet. Detta skedde helt enligt de överenskommelser som stod i avtalet. Uppsägningen trädde i kraft den 13 juni 2002.[1]

Tillkomst[redigera | redigera wikitext]

Tidigare försök att bromsa den snabba ökningen av strategiska vapen på en multilateral nivå hade i regel misslyckats, fram till dess att icke-spridningsavtalet ingicks 1 juli 1968. En utveckling därifrån haltade på grund av både externa och interna anledningar, men i januari 1969 började USA och Sovjetunionen diskutera utvecklandet av ABM-avtalet. På grund av oenigheter i detaljer om exempelvis vilka vapen som skulle ingå i avtalet och hur avtalets framtida utveckling skulle te sig var diskussionen en långdragen process, men den 26 maj 1972 undertecknade Richard Nixon och Leonid Brezjnev två avtal: en interimöverenskommelse om tillvägagångssätt för att minska berörda vapen, samt ABM-avtalet om själva begränsningen av dem. För första gången hade nu Sovjetunionen och USA kommit överens om en begränsning av kärnvapen.[2]

Avtalet ratificerades av den amerikanska senaten den 3 augusti 1972, och trädde i kraft 3 oktober 1972.[2]

Villkor[redigera | redigera wikitext]

Genom ABM-avtalet tilläts de båda länderna endast skydda respektive lands huvudstad med ABM-system. På grund av att ett ABM-system lätt kan besegras av en resursstark anfallare genom att helt enkelt skicka fler robotar, ansåg USA att det inte var lönt att ens försöka skydda Washington, D.C. Moskva var och är därmed den enda staden i världen som skyddas av ABM-system.

Efter 1 juli 1972 var konstruktionen av landbaserade interkontinentala ballistiska robotar inte längre tilläts, även om påbörjade konstruktioner tilläts avslutas. Äldre versioner eller liknande modeller fick ej heller konverteras. SLBM-robotar och tillhörande ubåtar begränsades också av avtalet: USA tilläts ha ej fler än 710 SLBM-robotar och 44 tillhörande ubåtar medan Sovjetunionen begränsades till 950 robotar och 62 ubåtar.[2]

Genom avtalet var parterna även skyldiga att fortsätta förhandlingar om att begränsa de strategiska vapnen. Med hjälp av National technical means of verification (NTM) skulle parterna följa överenskommelsen. De villkorades även att inte lägga sig i den andra partens NTM. Det fanns dock inga mekanismer i överenskommelsen i fall av brott mot villkoren.[2]

Tillägg och utveckling[redigera | redigera wikitext]

Ett tillägg gjordes 1974 där antalet områden som varje part fick utrusta med ABM-försvar minskades till ett, i huvudsak eftersom inget av länderna hade utnyttjat den rätt som fanns i det första avtalet att få skydda ett andra område.[3] I Sovjetunionen var området Moskva och i USA Grand Forks Air Force Base i North Dakota, eftersom skyddsåtgärderna för den senare anläggningen redan var genomförda.

De fortsatta förhandlingarna som villkorades i avtalet ledde till att SALT II-avtalet började förhandlas. SALT 1 skulle upphöra att gälla 3 oktober 1977, för att efterträdas av SALT II - även om båda parterna följde SALT I efter utgångsdatumet fram tills att SALT II var färdigdiskuterat.[2] SALT II nådde dock aldrig samma resultat.

Säkerhetspolitisk betydelse[redigera | redigera wikitext]

Avtalet sågs av många i väst som ett viktigt steg för att kontrollera kärnvapenanvändningen och som ett underförstått erkännande av behovet av att skydda maktbalansen genom att se till att ingen av sidorna skulle kunna hoppas på att minska effekterna av ett kärnvapenkrig till acceptabla nivåer.

I öst men sågs avtalet även som en resursfråga. Sovjetunionen slapp i och med fördraget att underhålla ett antimissilförsvar samtidigt som man deltog i kärnvapenkapprustningen.

Under många år betraktades ABM-avtalet i väst som en viktig milstolpe för att begränsa kärnvapenanvändningen. Den allmänt spridda uppfattningen var att avtalet visade att med två starka fiender blir kärnvapen ett i praktiken oanvändbart vapen. Det sågs också som en bekräftelse på att Sovjetunionen hade anslutit sig till MAD-doktrinen om fullständig ömsesidig förstörelse.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Vita husets pressmeddelande, 13 december 2001
  2. ^ [a b c d e] ”Strategic Arms Limitation Talks (SALT I)”. Treaties and Regimes. Nuclear Threat Initiative. http://www.nti.org/treaties-and-regimes/strategic-arms-limitation-talks-salt-i-salt-ii/. Läst 13 mars 2013. 
  3. ^ ”ABM treaty reduces US and USSR to one ABM site each”. http://www.fas.org/nuke/control/abmt/. Läst 27 maj 2011.