SOS

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om nödsignalen. För andra betydelser av SOS och "Save Our Souls", se SOS (olika betydelser).
Den internationella nödsignalen SOS på morsekod
Telegrafist.

SOS är den allmänna bokstavsbeskrivningen för den internationella nödsignalen i morsekod (- -- -- --   --   --   -- -- -- -). SOS ska, till skillnad från bokstavsgrupper i andra sammanhang, sändas utan bokstavsmellanrum. Det formellt korrekta sättet att skriva signalen är med en horisontell linje över bokstäverna: SOS, vilket anger att signalen skall ses om en odelad helhet och inte tre enskilda tecken.

SOS används primärt inom radiotelegrafi, men kan användas och uppfattas som nödsignal oberoende av signalmedium. Signalen är lätt att sända också med till exempel vissla eller lampa.

Vid internationella radiokonferensen i Berlin 1906 föreslog tyskarna SOE som nödsignal. Signalen var redan antagen i Tyskland som allmänt anrop. Då bokstaven E ansågs för kort (en enda punkt i morsekod) antogs som internationell standard en mera rytmisk signal, med tre korta, tre långa och tre korta tecken sända i en följd.[1] Signalen togs i bruk den 1 juli 1908.

Trots den populära teorin att SOS står för Save Our Souls, står inte SOS för någonting, utan skapades alltså för att vara så enkel som möjligt att signalera vid en eventuell olycka (uttrycket är en så kallad backronym och minnesregel). SOS ersatte 1908 den tidigare nödsignalen CQD (-   -- --   -- --   --   -- --   --   -- -- -). Myten om att Titanic skulle ha varit det första skepp att använda signalen kommer troligen från att britterna var ytterst konservativa med nödsignalerna och telegrafist Jack Phillips sände CQD och SOS alternerat under Titanics undergång.[1] Även om det inte var första gången SOS användes kan det mycket väl ha varit sista gången CQD användes. Internationellt bestämdes nämligen att SOS skulle vara den enda nödsignalen via morsekod.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Birgitta Gustafsson: Radion och Radiotelegrafisten, Borås 1991 ISBN 91-85292-52-4 kap 13