Sachsen-Meiningen
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||
_Sachsen-Meiningen.svg)
Sachsen-Meiningen var ett ernestinskt hertigdöme som tidigare låg i en del av det område som numera utgör Thüringen i Tyskland och som var resultatet av delningen av Sachsen-Gotha bland Ernst I:s sju söner. Det kom till 1681 och existerade ända fram till de tyska monarkiernas fall 1918.
Innehåll |
Geografi [redigera]
Sachsen-Meiningen bestod av 15 olika delar och gränsade till en lång rad andra stater. Landet var till största delen bergigt och täcktes till nästan hälften av Thüriger Wald. De viktigaste floderna var Werra, Saale, Steinach, Itz och Milz.[1][2]
Landets högsta punkter var Kieferle och Blessberg.[2]
Historia [redigera]
1681-1826 [redigera]
Hertigdömet uppstod genom ett avtal som Bernhard I, Ernst I av Sachsen-Gothas tredje son, den 9 februari 1681 slöt med sin äldste bror, Fredrik I av Sachsen-Gotha.[3] 1682-1692 byggdes slottet Elisabethenburg (uppkallat efter Elisabeth Eleonora av Braunschweig-Wolfenbüttel[4]) och blev residens för landets hertigar. Precis som de äldre bröderna, hertig Fredrik av Sachsen-Gotha och hertig Albrekt av Sachsen-Coburg, hade Sachsen-Meiningen erhållit full Landeshohheit inom riket.[5] Från början var det bara området kring Meiningen som utgjorde hertigdömets område,[2] men i mitten av 1700-talet hade området utvidgats rejält, genom att linjerna Sachsen-Coburg och Sachsen-Römhild hade dött ut 1699 respektive 1710. En arvstrid, den Coburg-Eisenberg-Römhildska arvsstriden avgjordes genom skiljedom av en kejserlig kommission 1735[6] och då övertogs byn Neuhaus och domkretsen Sonneberg från Sachsen-Coburg och 1753 två tredjedelar av herrskapet Römhild. Sachsen-Meiningen hade redan 1723 förvärvat halva Sachsen-Hildburghausen och 1729 även den schaumbergska halvan av byn Schalkau såväl som den schaumbergska domkretsen Raubenstein. Ett krig, Wasungenkriget, bröt 1747 ut mellan Sachsen-Meiningen och Sachsen-Gotha-Altenburg. Det berodde på att Anton-Ulrich i slutet av 1746 hade möblerat om i rangordningen bland sina hovdamer. En av dessa kände sig förfördelad och fick rätt i domstol. Anton-Ulrich vägrade dock att acceptera utslaget men rätten bad då Fredrik III av Sachsen-Gotha-Altenburg att tvinga honom därtill. Den 13 februari 1747 intog därför Fredrik III:s trupper staden Wasungen i Sachsen-Meiningen.[7] Hovets extravaganser, Wasungenkriget och landets ödeläggelse under sjuårskriget gjorde att landet var utfattigt under den tidigare delen av hertig Karls tid. Under Georg I blev det mycket bättre, men en ny krisperiod drabbade dock landet under kriget mot Frankrike i början av 1800-talet.[2]
1826-1918 [redigera]
De ernestinska hertigdömenas sista nyordning och territorialförändring följde efter att linjen Sachsen-Gotha-Altenburg hade dött med Fredrik IV ut i februari 1825. Med undantag av byarna Königsberg och Sonnefeld erhöll Sachsen-Meiningen hela Sachsen-Hildburghausen, byarna Saalfeld, Gräfenthal och Themar (som tidigare hade tillhört Sachsen-Coburg-Saalfeld), Camburg och Kranichfeld och en tredjedel av Römhild (som tidigare hade tillhört Sachsen-Gotha-Altenburg). Sachsen-Coburg-Saalfeld blev därför Sachsen-Gotha, som förvaltades i personalunion som dubbelhertigdömet Sachsen-Coburg-Gotha. Hertig Fredrik av Sachsen-Hildburghausen kompenserades med Sachsen-Altenburg. Överenskommelsen förhandlades fram genom hjälp av den sachsiske kungen Fredik August I.[8]
Mellan 1807 och 1813 var man med i Rhenförbundet och mellan 1815 och 1866 i tyska förbundet. 1833 blev landet, genom att det utgjorde en av medlemmarna i de thüringska staternas tull- och handelsförbund, medlem i tyska tullföreningen[9] Hertigdömet antog 1829 en egen författning.[3]
När det tyska kriget bröt ut i juni 1866 ställde sig Sachsen-Meiningen och Reuss av äldre linjen på Österrikes sida. Detta sågs av Preussen som en krigsförklaring och besatte därför länderna i juli respektive augusti. Det var bara med stora svårigheter som man undgick att av Bismarck styckas upp mellan Preussen och de i Thüringen med Preussen allierade staterna. Den preussiske ministerpresidenten tvingade dock Bernhard II att abdikera till förmån för hans preussiskvänliga son, Georg II.[10] Efter långvariga förhandlingar om villkoren för abdikationen så lämnade Bernhard slutligen över tronen till sonen den 20 september.[11] Den 8 oktober slöts ett fredsfördrag som även möjliggjorde ett inträde i det nordtyska förbundet.[12] Fördraget innebar att man fick avträda byn Abtlöbnitz bei Camburg men man slapp vidare krigsskadestånd.
1871 blev hertigdömet en del av det tyska riket som Bismarck utropade i januari det året och detta ersatte det nordtyska förbundet. I förbundsrådet i Berlin företräddes det av Bayern och inte, som de flesta andra thüringska staterna, av storhertigdömet Sachsen-Weimar-Eisenach.
Hertigens residens låg i huvudstaden Meiningen, som numera är residensstad i distriktet Schmalkalden-Meiningen. Hertigarnas mest kända och nyttjade sommarresidens var Schloss Altenstein som ligger i Bad Liebenstein. Andra residens var slotten Heldburg, Landsberg och Villa Carlotta i Tremezzo vid Comosjön.
Efter revolutionen i Tyskland under hösten 1918 blev hertigdömet fristaten Sachsen-Meiningen. Bernhard III, svåger till kejsar Vilhelm, tvingades att abdikera den 10 november.[13] Han slog sig sedan ner i Haubinda.[14]
Största städer [redigera]
- Meiningen – 17 131 invånare (1910)
- Sonneberg – 15 878 invånare (1910)
- Saalfeld – 14 347 invånare (1910)
- Pößneck – 12 430 invånare (1910)
- Hildburghausen – 7 708 invånare (1910)
- Steinach – 7 557 invånare (1910)
- Lauscha – 5 821 invånare (1910)
- Bad Salzungen – 5 134 invånare (1910)
Administrativ indelning [redigera]
- Kreis Hildburghausen (med kommunerna Hildburghausen, Eisfeld, Römhild och Themar)
- Kreis Meiningen (med kommunerna Meiningen, Bad Liebenstein, Bad Salzungen, Wasungen, Frauenbreitungen och Altenbreitungen)
- Kreis Saalfeld (med kommunerna Saalfeld, Camburg, Kranichfeld, Lehesten och Pößneck)
- Kreis Sonneberg (med kommunerna Sonneberg, Lauscha, Neuhaus-Schierschnitz, Schalkau och Steinach)
Exklaver [redigera]
Oberellen, Dietlas, Camburg, Kranichfeld, Treppendorf, Milda, Rödelwitz, Gross Kochberg, Mosen, Vierzehnheiligen och Lichtenhain bei Jena
Hertigar av Sachsen-Meiningen, 1681-1918 [redigera]
- 1681-1706: Bernhard I (1649-1706)
- 1706-1724: Ernst Ludvig I (1672-1724)
- 1724-1729: Ernst Ludvig II (1709-1729)
- 1729-1743: Karl Fredrik (1712-1743)
- 1743-1746: Fredrik Vilhelm (1679-1746)
- 1746-1763: Anton Ulrik (1687-1763)
- 1763-1782: Karl Vilhelm (1754-1782) (modern Charlotte Amalie av Hessen-Philippsthal styrde i realiteten[15])
- 1782-1803: Georg I (1761-1803)
- 1803-1866: Bernhard II (1800-1882)
- 1866-1914: Georg II (1826-1914)
- 1914-1918: Bernhard III (1851-1928)
Hertigdömet upphörde att existera 1918.
Överhuvud för huset Sachsen-Meiningen, 1918– [redigera]
- 1918-1928: Bernhard III (1851-1928)
- 1928-1941: Ernst (1859-1941)
- 1941-1946: Georg III (1892-1946)
- 1946-1984: Bernhard IV (1901-1984)
- 1984-: Konrad (1952-)
Referenser [redigera]
Noter [redigera]
- ^ [a b c d] Sachsen-Meiningen i Nordisk familjebok (2:a upplagan, 1916)
- ^ [a b c d e] Mall:Encyclopædia Britannica, Band 24, s. 261.
- ^ [a b] Meyers Konversationslexikon, band 17, s. 397.
- ^ Ignasiak, s. 154.
- ^ Jonscher & Schilling, s. 141.
- ^ Westphal, s. 92.
- ^ Ignasiak, s. 155.
- ^ Ignasiak, s. 208.
- ^ Mall:Encyclopædia Britannica, Band 11, s. 865.
- ^ Jonscher & Schilling, s. 183.
- ^ Georg II av Sachsen-Meiningen i Nordisk familjebok (2:a upplagan, 1916)
- ^ Meyers Konversationslexikon, band 17, s. 398.
- ^ Ignasiak, s. 235.
- ^ Ignasiak, s. 236.
- ^ Jonscher & Schilling, s. 153.
Tryckta källor [redigera]
- Encyclopædia Britannica, 11:e upplagan, Band 24. London: Cambridge University Press. 1911
- Westphal, Siegrid (2005). Ernst II. und die Erbfolgestreitigkeiten in Hause Sachsen Gotha. I: Greiling, Werner; Klinger, Andreas & Köhler, Christoph (Hrsg.). Ernst II. von Sachsen-Gotha-Altenburg. Ein Herrscher im Zeitalter der Aufklärung (s. 85-100). Böhlau
- Ignasiak, Detlef (2007). Die Fürstenhäuser Thüringens in Sage und Geschichte. Bucha bei Jena: Quartus Verlag. ISBN 978-3-931505-50-9
- Jonscher, Reinhard; Willy Schilling (2005). Kleine thüringische Geschichte. Vom Thüringer Reich bis 1990. Jena: Jenzig-Verlag. ISBN 3-910141-74-9
- Meyers Konversationslexikon, 6:e upplagan, Band 17. Leipzig: Biographisches Institut. 1909
- Georg II av Sachsen-Meiningen i Nordisk familjebok (2:a upplagan, 1916)
- Sachsen-Meiningen i Nordisk familjebok (2:a upplagan, 1916)
