Sacro Bosco

Skulpturen Glaukos i Sacro Bosco

Sacro Bosco (Heliga Skogen), även känd som Vidundrens Park (Parco dei Mostri), är den mest kända och extravaganta av de manieristiska trädgårdarna i Italien. Den är fyndig och religiöst vanvördig och bryter mot renässansträdgårdens alla regler, för den har ingen symmetri, ingen ordning och ingen fast punkt. Den har monumentalskulpturer, som är upp till sju meter höga, och antikiserande byggnadsverk som man kommer till på stigar. Något som kallas Orcus mun eller Helveteskäften finns här, och ett skevt hus som ser ut att tippa över, fantasidjur och mytologiska figurer, många huggna direkt ur stenbumlingar på plats. Trädgården ligger i en liten skogbevuxen dal omkring två kilometer utanför staden Bomarzo i den mellanitalienska provinsen Viterbo i norra delen av regionen Lazio. Ingen liknande anläggning är känd i Italien.

Bakgrundshistoria

”	Voi che pel mondo gite errando, vaghi di veder meraviglie alte e stupende, venite qua dove son facce orrende elefanti, leoni, orsi, orchi e draghi”	„
— Inskription på en etruskisk bänk i Sacro Bosco.

I över 30 år av sitt liv (1552–1585) lät Vicino Orsini, Bomarzos siste feodalherre, anlägga den gåtfulla slottsträdgård som han kallade sacro bosco. Anläggningens arkitekter förmodas vara antikkännaren Pirro Ligorio i samarbete med Giacomo Barozzi da Vignola. För skulpturernas utförande ses numera Simone Moschino som ensam ansvarig. Vicino Orsini tillägnade parken sin framlidna hustru 1564, Giulia Farnese, inte att förväxla med påve Alexander VI:s älskarinna Giulia Farnese, som var hennes mormor.

Vicino Orsini dog 1585, och efter hans död föll trädgården i glömska i århundraden. Först i mitten av 1900-talet återupptäcktes de förvittrade och fullständigt övervuxna skulpturerna i det förvildade skogspartiet. Salvador Dalí var den förste framstående besökaren 1938, och några av parkens motiv bearbetade han tydligt i sin målning Den helige Antonius frestelse (1946). 1954 förvärvade Giancarlo Bettini († 30 juli 1997) och hans fru Tina Severi Bettini († 28 juli 1987) hela arealen och bemödade sig under andra hälften av 1900-talet om en omfattande restaurering. Historiker och konsthistoriker uppmärksammade platsen och en rad bokutgivningar i ämnet gjordes. På 2000-talet har Den Heliga Skogen blivit en betydande del av kommunens ekonomi som turistattraktion under namnet Parco dei Mostri (Vidundrens park).

Skulpturskogen

Gåtfull kvinnogestalt på en sköldpadda.

På sin väg genom en fruktträdgård passerar besökaren över en liten bäck, Fosso della Concia, i den "Heliga Skogen". Omkring 300 meter väster om två sfinxer visar en monumental Glaukos tänderna.

De 30 övriga skulpturerna och byggnadskonstruktionerna befinner sig på en knappt 2 km² stor yta nordost om bäcken. De är alla utförda i bergarten peperino, en sorts tuff och lokalt rikligt förekommande vulkanisk bergart med inslag av basalt och kalksten. Efter några monumentalskulpturer (kämpande jättar, en kvinnogestalt på en sköldpadda och en Pegasos), nymfer och springbrunnar, finns en liten amfiteater tillgänglig i grekisk stil med mossklädda avsatser. Ett lutande hus (Casa Pendente) är tillägnat kardinal Cristoforo Madruzzo (1512-1578) som sägs ha varit en vän till Vicino Orsini och hans fru. Norr om detta sträcker en terrass ut sig, omgiven av grekiska vaser, och runt terrassen grupperar sig ytterligare monumentalfigurer: Neptunus - enligt en annan tolkning Pluto -, en delfin, en sovande kvinna, en drake, Ceres och en av Hannibals stridselefanter.

Ännu längre norrut kan besökaren stiga ner i Orcus vidöppna svalg - en mörk kammare. Utanför igen kan man snedda över ett öppet område med en monumental grekisk vas i mitten, förbi något som kallas "etruskisk bänk", vars ursprung och faktiska funktion är oklar. Rundvandringen avslutas åt väster mot ytterligare en terrass, kantad av såväl pinjekottar som ekollon i sten. Även denna terrass omges av skulpturer, nämligen Kerberos (med enbart två huvuden), två erinnyer, två björnar med Orsinis familjevapen, lejon och sirener.

På en kulle ligger en rotunda. Därifrån öppnar sig en vidsträckt vy bort mot bergsstaden Bomarzo. I ett tempel med pelargång och en åttahörnig huvudbyggnad ligger makarna Bettini begravda, de som lät rusta upp anläggningen. Om det även är ett mausoleum åt Giulia Farnese, vilket en muntlig tradition gör gällande ända sedan grevens dagar, har emellertid inte kunnat påvisas än.

Fotogalleri

• 

  Siren.

• 

  Hannibals elefant.

• 

  Orcus port.

• 

  Herakles tionde stordåd; kampen mot Cacus.

• 

  Lutande hus.

• 

  Den heliga skogens tempel.

Inskriptioner

I en inskription över den etruskiska bänken verkar Vicino Orsini förklara sin avsikt för den som är på resande fot i världen (Voi che pel mondo gite errando vaghi di veder meraviglie alte et stupende etc.). På terrassen med rader av pinjekottar och ekollon berättar en annan inskription att det rör sig om en Sacro Bosco, en helig skog. Hela denna skulpturskog är för övrigt full av liknande inskriptioner, men de är sällan särskilt upplysande. Många enskilda tolkningar har prövats och upprepade gånger har man försökt urskilja en övergripande idé eller något moraliserande program utan att riktigt lyckas. I varje fall sammankopplas gestalter ur grekisk mytologi med historiska och litterära renässansmotiv.

På stumpen efter en bruten pelare står det: Sol per sfogare il core (Bara för att ge luft åt det innersta). Uttolkare har hittat en liknande rad hos Vittoria Colonna, men det är en rad som tydligt anspelar på Francesco Petrarcas dikt 293, i vilken det står: pur di sfogare il doloroso core (bara för att ge luft åt den innersta smärtan).

Motiv ur den episka renässansdikten Den rasande Roland skriven av Ludovico Ariosto har många velat igenkänna i slottsträdgårdens monumentalfigurer, alltifrån giganternas tvekamp till Orcus. En inskription hänvisar direkt till Anglante som huvudpersonen alternativt kallas av Ariosto. Skogen som spelplats för underliga ting har för övrigt en nyckelroll i Den rasande Roland. En trollskog med bäckar och källvatten (Selva di Oronte) finns även i den episka dikten Amadigi (1560), Bernardo Tassos bearbetning av Amadisromanerna. En annan inskription hänvisar till denna på en grekisk vas: Dag och Natt är väktare åt denna källa, för att avvärja varje oförrätt.

Alla dessa referenser ter sig rimliga när det gäller Vicino Orsini, vars historiska och litterära bildning är belagd. Andra konstgrepp i trädgården rör sig däremot bort från det allmänna, in i en personligt färgad metaforik som inte låter sig inordnas lika enkelt. Att det till exempel i svalget på Orcus står ett bord som inbjuder till en festmåltid tycks lika drömlikt udda som ordspråket på vidundrets överläpp: Ogni pensiero vola (Alla tankar flyger).

Arrangemangens många olösta gåtor leder fortfarande tankarna till tesen, att någon övergripande plan inte funnits; snarare har Orsini medvetet velat inge betraktaren kaos och förvirring. Tesen är inte orimlig, eftersom Orsini öppnar för just detta i ytterligare en inskription: Tu ch'entri qua con mente parte a parte et dimmi poi se tante meraviglie sien fatte per inganno o pur per arte (Du, tankfulle, som träder in här sakta men säkert, tala om för mig, om alla dessa underverk blott är bländverk eller konstverk). Då det italienska ordet för "konst" också kan betyda "förtrollning" (i såväl estetisk som magisk mening), är denna uppmaning spetsfundig och dubbeltydig.

Sacro Bosco som inspirationskälla

• Samma år som Michelangelo Antonioni gjorde långfilmsdebut skildrade han Sacro Bosco i en dokumentär kallad La Villa dei Mostri (1950).

• Fotografen Brassaï presenterade fotoserien The mammoth figures of Bomarzo i Harper's Bazaar, januari 1953.

• Den franske författaren André Pieyre de Mandiargues, nära knuten till surrealismen efter andra världskriget, skildrade parken i sin essä Les monstres de Bomarzo (1957), senare medtagen i boken Le Belvédère (1958).

• Den argentinske författaren Manuel Mujica Láinez skrev romanen Bomarzo (1962), vilken baserades på slottsherren Vicino Orsinis liv.

• Den argentinske tonsättaren Alberto Ginastera komponerade en kantat för recitatör, baryton och kammarorkester, Cantata Bomarzo (1964), och en opera kallad Bomarzo, med libretto av Mujica Láinez. Den uruppfördes i Washington D.C. 1967 sedan den förbjudits att uppföras i Buenos Aires av den dåvarande argentinska regeringen på grund av osedlighet.

• En målare som i likhet med Salvador Dali hämtade kraft från Sacro Bosco i sitt måleri är holländaren Carel Willink (1900-1983). Efter en studieresa 1960 införlivade Willink vissa motiv från trädgården med den "imaginära realism" som han ville företräda, i till exempel målningen De eeuwige schreeuw (1964).

• För Niki de Saint Phalle var Sacro Bosco en tidig inspirationskälla till hennes egen skulpturträdgård Giardino dei Tarocchi.

Litteratur

• Margaretta J. Darnall, Mark S. Weil: Il Sacro Bosco di Bomarzo. (engelska). Ur: Journal of garden history. Band 4, 1984, s. 1–94.
• Horst Bredekamp (text), Wolfram Janzer (foto): Vicino Orsini und der Heilige Wald von Bomarzo. Ein Fürst als Künstler und Anarchist (Werner'sche Verlagsgesellschaft, Worms 1985, 2 band); en andra upplaga i 1 band: Worms 1991)
• Gunda Hinrichs: Der heilige Wald von Bomarzo. Ein rätselhafter italienischer Renaissancegarten und Freuds Traumdeutung als Methode seiner Interpretation. (Gebr. Mann, Berlin 1996) ISBN 3-7861-1283-5.

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Sacro Bosco.
  Bilder & media
• Officiell webbplats för Sacro Bosco (engelska och italienska)
• Virtuell rundvandring i Sacro Bosco (engelska)
• Böcker i ämnet på svenska bibliotek. Libris.