Sacro Bosco

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 42°29′29.88″N 12°14′51.27″Ö / 42.4916333°N 12.2475750°Ö / 42.4916333; 12.2475750

Skulptur som troligen föreställer Proteus i Sacro Bosco

Sacro Bosco (Heliga Skogen), även känd som Vidundrens Park (Parco dei Mostri), är den mest kända och extravaganta av de manieristiska trädgårdarna i Italien. Den är fyndig och religiöst vanvördig och bryter mot renässansträdgårdens alla regler, för den har ingen uppenbar symmetri, eller ordning eller fast punkt. Den har monumentalskulpturer, som är upp till sju meter höga, och antikiserande byggnadsverk som man kommer till på stigar. Något som kallas Orcus mun eller Helveteskäften finns här, och ett skevt hus som ser ut att tippa över, fantasidjur och mytologiska figurer, många huggna direkt ur stenbumlingar på plats. Trädgården ligger i en skogbevuxen dal en liten bit utanför staden Bomarzo i den mellanitalienska provinsen Viterbo i norra delen av regionen Lazio. Ingen liknande anläggning är känd i Italien.

Bakgrundshistoria[redigera | redigera wikitext]

Voi che pel mondo gite errando, vaghi
di veder meraviglie alte e stupende,
venite qua dove son facce orrende
elefanti, leoni, orsi, orchi e draghi”
— Inskription på en etruskisk bänk i Sacro Bosco.[1]

I över 30 år av sitt liv (1552–1585) lät greve Vicino Orsini, Bomarzos siste feodalherre, anlägga den gåtfulla slottsträdgård som han kallade sacro bosco. Anläggningens arkitekter förmodas vara antikkännaren Pirro Ligorio i samarbete med Giacomo Barozzi da Vignola. För skulpturernas utförande ses numera Simone Moschino som ensam ansvarig.[2] Vicino Orsini tillägnade parken sin framlidna hustru 1564, Giulia Farnese, inte att förväxla med påve Alexander VI:s älskarinna Giulia Farnese, som var hennes mormor.

Vicino Orsini dog 1585, och efter hans död föll trädgården i glömska i århundraden. Först i mitten av 1900-talet återupptäcktes de förvittrade och fullständigt övervuxna skulpturerna i det förvildade skogspartiet. Salvador Dalí var den förste framstående besökaren 1938, och några av parkens motiv bearbetade han tydligt i sin målning Den helige Antonius frestelse (1946). 1954 förvärvade Giancarlo Bettini († 30 juli 1997) och hans fru Tina Severi Bettini († 28 juli 1987) hela arealen och bemödade sig under andra hälften av 1900-talet om en omfattande restaurering. Historiker och konsthistoriker har uppmärksammat platsen och en rad bokutgivningar är gjorda i ämnet. Under 2000-talet har Den Heliga Skogen blivit ett avsides liggande men ändå populärt resmål som fått namnet Parco dei Mostri (Vidundrens park).

Skulpturskogen[redigera | redigera wikitext]

Gåtfull kvinnogestalt på en sköldpadda.

Till vänster om ett par inledande sfinxer med inskriptioner, något avskild från övriga bildstoder, ser man en monumental, jättefiskliknande figur. Den öppnar sitt gap och visar tänderna med ett runt klot på hjässan och på klotet en borg eller fästning. Detta tros vara Proteus som vaktar sin hjord.

På sin väg genom en fruktträdgård i motsatt riktning vandrar besökaren längs en bäck med ett vattenfall i den "heliga skogen". De sammanlagt 35 skulpturerna och byggnadsverken befinner sig på en knappt 2 km² stor yta. De är alla utförda i bergarten peperino, en sorts tuff och lokalt rikligt förekommande vulkanisk bergart med inslag av basalt och kalksten. Efter några monumentalskulpturer (kämpande jättar, en liten kvinnogestalt på en stor sköldpadda och en Pegasos), ett nymfeum med fontäner och bassänger, öppnar sig en liten amfiteater i grekisk stil med mossklädda avsatser. Ett lutande hus, casa pendente, är tillägnat kardinal Cristoforo Madruzzo (1512-1578) som sägs ha varit god vän till Vicino Orsini och hans fru. Efter detta sträcker en terrass ut sig omgiven av grekiska vaser. Längs terrassens ena kortsida syns Poseidon / Neptunus (eller möjligen Hades/Pluto) på en klippa i mitten över en bassäng. Han har varken treudd eller häst men flankeras till vänster av en stor fiskmun som öppnas över vattenytan. En vilande kvinna med en vaken hund intill sig sträcker ut sig lite vid sidan om. Till höger ser man en bevingad drake i kamp med lejon. Längs terrassens ena långsida nedgör en av Hannibals invaderande stridselefanter en av romarrikets soldater. Utanför terrassen, vid andra sidans kortända, för sig själv, i riktning in mot terrassen, men inte mitt emot den manlige havsguden sitter Demeter / Ceres.

Något högre upp i skogen öppnar Orcus sitt stora svalg - en mörk kammare eller gästabudssal med ett stenbord i mitten och långbänkar runt om. Där kan man också snedda över ett öppet parti med en stor grekisk vas i mitten och sätta eller lägga sig på den så kallade "etruskiska bänken". Efter detta parti når man fram till en dramatisk skulpturgrupp med två stridsberedda lejon i mitten omgivna av två versioner av Skylla. Strax intill breder ytterligare en terrass ut sig. Denna terrass är inte kantad av vaser men av lika stora såväl pinjekottar som ekollon i sten. Här tronar Persefone / Proserpina i kortändan längst bort. Som en drottning vid en bankett i en stor slottssal tycks hon bjuda alla gäster välkomna. Bakom sig har hon den trehövdade Kerberos. På kortsidan mittemot sitter två björnar på ömse sidor om en tänkt ingång till terrassen. Den ena björnen håller upp den italienska adelsfamiljen Orsinis ursprungliga vapensköld,[3] den andra björnen ser ut att hålla upp det avtagna skalet från ett stort ekollon. Vad gäller björn så hade den gren av släkten Orsini som greven tillhörde även en egen vapensköld. I mitten av den syns just en sittande björn som mot en grön bakgrund håller upp en röd blomma.[4]

På en kulle ovanför terrassen ligger en liten rotunda med stenbord. Där kan man titta ner på Persefones terrass. Åt andra hållet syns den lilla bergsstaden Bomarzo. I ett fridfullt, antikiserande tempel med pelargång strax intill och en åttahörnig huvudbyggnad ligger makarna Bettini begravda, de som lät rusta upp anläggningen under andra halvan av 1900-talet. Om det även är ett mausoleum åt Giulia Farnese, vilket en muntlig tradition gör gällande ända sedan grevens dagar, har emellertid inte kunnat påvisas.

Fotogalleri[redigera | redigera wikitext]

Inskriptioner[redigera | redigera wikitext]

I en inskription över den etruskiska bänken verkar Vicino Orsini förklara sin avsikt för den som är på resande fot i världen (Voi che pel mondo gite errando vaghi di veder meraviglie alte et stupende etc.). På terrassen med rader av pinjekottar och ekollon berättar en annan inskription att det rör sig om en Sacro Bosco, en helig skog. Hela denna skulpturskog är för övrigt full av liknande inskriptioner, men de är sällan särskilt upplysande. Många enskilda tolkningar har prövats och upprepade gånger har man försökt urskilja en övergripande idé eller något moraliserande program utan att riktigt lyckas. I varje fall sammankopplas gestalter ur grekisk mytologi med historiska och litterära renässansmotiv.

På stumpen efter en bruten pelare står det: Sol per sfogare il core (Bara för att ge luft åt det innersta). Uttolkare har hittat en liknande rad hos Vittoria Colonna, men det är en rad som tydligt anspelar på Francesco Petrarcas dikt 293,[5] i vilken det står: pur di sfogare il doloroso core (bara för att ge luft åt den innersta smärtan).

Motiv ur den episka renässansdikten Den rasande Roland skriven av Ludovico Ariosto har många velat igenkänna i slottsträdgårdens monumentalfigurer, alltifrån giganternas tvekamp till Orcus. En inskription hänvisar direkt till Anglante som huvudpersonen alternativt kallas av Ariosto. Skogen som spelplats för underliga ting har för övrigt en nyckelroll i Den rasande Roland. En trollskog med bäckar och källvatten (Selva di Oronte) finns även i den episka dikten Amadigi (1560), Bernardo Tassos bearbetning av Amadisromanerna. En annan inskription hänvisar till denna på en grekisk vas: Dag och Natt är väktare åt denna källa, för att avvärja varje oförrätt.

Alla dessa referenser ter sig rimliga när det gäller Vicino Orsini, vars historiska och litterära bildning är belagd. Andra konstgrepp i trädgården rör sig däremot bort från det allmänna, in i en personligt färgad metaforik som inte låter sig inordnas lika enkelt. Att det till exempel i svalget på Orcus står ett bord som inbjuder till en festmåltid tycks lika drömlikt udda som ordspråket på vidundrets överläpp: Ogni pensiero vola (Alla tankar flyger).

Arrangemangens många olösta gåtor leder fortfarande tankarna till tesen, att någon övergripande plan inte funnits; snarare har Orsini medvetet velat inge betraktaren kaos och förvirring. Tesen är inte orimlig, eftersom Orsini öppnar för just detta i ytterligare en inskription: Tu ch'entri qua con mente parte a parte et dimmi poi se tante meraviglie sien fatte per inganno o pur per arte (Du, tankfulle, som träder in här sakta men säkert, tala om för mig, om alla dessa underverk blott är bländverk eller konstverk). Då det italienska ordet för "konst" också kan betyda "förtrollning" (i såväl estetisk som magisk mening), är denna uppmaning spetsfundig och dubbeltydig.

Sacro Bosco som inspirationskälla[redigera | redigera wikitext]

  • Samma år som Michelangelo Antonioni gjorde långfilmsdebut skildrade han Sacro Bosco i en dokumentär kallad La Villa dei Mostri (1950).
  • Den argentinske tonsättaren Alberto Ginastera komponerade en kantat för recitatör, baryton och kammarorkester, Cantata Bomarzo (1964), och en opera kallad Bomarzo, med libretto av Mujica Láinez. Den uruppfördes i Washington D.C. 1967 sedan den förbjudits att uppföras i Buenos Aires av den dåvarande argentinska regeringen på grund av osedlighet.
  • En målare som i likhet med Salvador Dali hämtade kraft från Sacro Bosco i sitt måleri är holländaren Carel Willink (1900-1983). Efter en studieresa 1960 införlivade Willink vissa motiv från trädgården med den "imaginära realism" som han ville företräda, i till exempel målningen De eeuwige schreeuw (1964).

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Margaretta J. Darnall, Mark S. Weil: Il Sacro Bosco di Bomarzo. (engelska). Ur: Journal of garden history. Band 4, 1984, s. 1–94.
  • Horst Bredekamp (text), Wolfram Janzer (foto): Vicino Orsini und der Heilige Wald von Bomarzo. Ein Fürst als Künstler und Anarchist (Werner'sche Verlagsgesellschaft, Worms 1985, 2 band); en andra upplaga i 1 band: Worms 1991)
  • Gunda Hinrichs: Der heilige Wald von Bomarzo. Ein rätselhafter italienischer Renaissancegarten und Freuds Traumdeutung als Methode seiner Interpretation. (Gebr. Mann, Berlin 1996) ISBN 3-7861-1283-5.

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ En prosaöversättning kunde låta så här: "Du som irrar runt i världen / för att se på alla underverk, / kom hit, här finns fruktansvärda ansikten / elefanter, lejon, björnar, orcier och drakar"
  2. ^ Vid en internationell konferens som kallades "Il Sacro Bosco di Bomarzo", hållen i Palazzo Orsini under några dagar i september 2007, föreslog professor Bruno Adorni vid Università degli studi di Parma att Simone Moschino skulle betraktas som ensam upphovsman till skulpturerna, fast i nära samråd med sin uppdragsgivare Vicino Orsini. [1]
  3. ^ Se den svenska artikeln om huset Orsini.
  4. ^ Se denna italienska artikel om it:Vicino Orsini.
  5. ^ Dikt 293 finns med i Francesco Petrarca: Kärleksdikter i svensk tolkning av Ingvar Björkeson (Natur och Kultur, 1989).

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]